Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


... men den lilla fågeln?

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-06 18:16
Vaknade sent. Hade krånglat större delen av natten för att hitta en möjlig ställning att sova i. Kände mig håglös. Men solen strålade ute och termometern visade på ett par grader minus. Perfekt!

Var ändå tveksam, men tände i spisen. Kunde ju hållas strax här utanför och ändå passa elden. Slet till mig kameran.

Min lilla trofasta vän förtjänade ett förevigande!

Han ska bära mig på sina axlar genom livet. Jag gör allt för att han ska orka. För jag kommer aldrig att ha råd att köpa en ny. ("alltid" och "aldrig" - man ska inte vara så kategorisk -okej då ...)

Kunde inte låta bli att knäppa lilla gubben, om än i en komprometterande situation - han är så svår att få stilla annars.


Tack vare honom fick jag syn på den sista rosen ovan i mitten till vänster i bild!


Så här vacker var den trots stormar och minus!

I bakgrunden ståtar det besjungna vedskjulet med båten vid sin sida. De har gått och blivit riktigt fästa vid varandra! Solen gjorde ivriga försök att tränga sig emellan träden.

Kunde jag hitta solens strålar lite mer någonstans?


Upp mot öster, det som en gång var en urskog men nu är utglesad, tack och lov, för ovanför är det ett kalhygge som blivit tät sly i stället. Vad det än är kallar jag det för skog. Nja ... solen?

Nu var det hög tid att gå in och bättra på brasan. Strax utanför bron befann sig båda katterna och jag upptäckte en liten flämtande fågel mellan dem. Hon hade levererat färsk föda åt sonen.

När jag skulle ta upp den flög den först iväg men orkade bara några meter. Konstigt nog försökte inte katterna utan jag kunde ta upp den i famnen. Den fann sig tillrätta i min varma näve med yllevante mod. fiskarkäring, dvs halva fingrar. Den satt där och ömsom såg på mig, ömsom tycktes sova lite. När den började röra på sig visste jag inte riktigt om jag skulle släppa in den i garaget, där det finns jutesäckar för den att sitta på och mat kunde jag ge den, solrosfrön. Men så kändes inte det som någon bra idé utan jag gick bort till Karins och satte lill-fågeln i hennes ymniga bergtall.


Katterna motade jag bort. Malva gick sin väg. Hon hade ju levererat. Men han som ännu inte fått åtnjuta utdelningen satte sig envist en bit bort.


Jag bad en bön till Vår Herre och kände att jag inte kunde göra mer.

Innan jag gick in ville jag ändå försöka få några kort på solen.


Det första mot nordvästra stranden ...


och det andra rakt ut i väst på det lilla smultronberget.

Efter en stund fick jag ändå gå ut, fast jag tänkt avstå, för att se om den lilla fågeln satt kvar där inne i tallen.

Den syntes inte till.

Jag gick in och letade i mina fågelböcker efter någon bild på den. En mes, absolut. Den fina näbben och pepparkornsögonen. Den bruna hättan. Svarta haklappen. Brunbeige kropp och de typiska teckningarna på vingarna. Jag letade i alla tre och det jag kom fram till var att en liten lappmes förirrat sig ända hit ner i södra Värmland. De kan vara synliga lite längre söderut men inte längre än till norra Dalarna.

Det gör ont i hjärtat. Det känns ändå så märkligt att jag skulle få rädda den en gång ändå. Få värma den en liten smula. Och sedan få sätta den på en gren inne i Guds hägn.



  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.