Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Ett lopp i blåst och glopp

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-18 23:27

Funkar inte formatet nu går jag över från Firefox till Explorer. Provar nu.

Kommer texten fortfarande i en enda slinga så...Men det funkar!

Har varit hos min lilla älskling, tvååriga dotterdottern med körtelfeber i Stockholm, som till all lycka blivit så bra att hon kunde vara på dagis några timmar i början och i nästa vecka, som i dag, hela dagen.



Här sitter min lilla "sweet sugar pie" eller "little one" som jag också kallar henne. Hon hade till och med ork att jobba med modellera "på fritiden"!

Jag måste hem en sväng (mellan fjärde advent och jul) för att kela med katterna och kupa rosorna. Åkte södra vägen om Mälaren från Stockholm för att det verkade mindre risk för snö där enligt yr.no som jag anlitar mest för att de verkar ha bättre koll på Värmland än SMHI. Men nu var de väl inte lika haja på resten av färdvägen för snön började yra redan innan Södertälje. Vid Arboga var det rent besvärligt. Men sedan avtog det mycket riktigt så yr.no hade rätt i den delen.

När jag klev ur bilen här hemmavid efter att först ha backat upp den alldeles intill garaget där den står mest skyddad för nedfallande träd blåste det rejält från sjön. Det var den där otäcka sydvästen som träden faller mest för (de har inte utvecklat sina rötter för den då den är så relativt ovanlig här där det mest är väst eller, Gud förbjude nordväst).

Försökte ta mig ner och ta en bild men tog ett kliv rätt ut i mörkret när det var två trappsteg kvar och klarade mig utan vurpa fast vågade mig inte ut på stenarna utan tog därifrån jag stog (-d-) och det blev inte så lyckat. Kanske kan den ändå förmedla en aning av vind och kyla. Och av den glädje jag också kände över att äntligen ha nått hem ljuva hem.



Båda katterna var inne! Så underbart! Och när jag ringt dottern för att tala om att jag nått hemmets trygga vrå gjorde jag mig en vintoddy, varm och honungsdoftande.

I morse njöt jag även om det var lite svalt. Gick upp och körde min lilla värmedyna stoppad med ris på fem röda i mikron, lade den bakom ryggen och knoppade in igen. Väcktes av dotterns kvitter i mobilen på väg till jobbet, glad och lättad över little ones hälsa och välmående. När jag likaledes kvittrande steg upp från min sköna japanska futonbädd och kom in i badrummet mötte mig denna syn för gudarna!



De trivs där när på vintern för golvvärmen ger alltid en behaglig temperatur även om jag glömmer lägga på ved i brasan eller är borta så det hinner brinna ut. De föredrar även att ha en omgång mat och vatten därinne liksom en låda med sand för utifall att nöden skulle tränga på och de inte har någon lust att gå ut. Före upprustningen av min lilla stuga låg köket här. Som min pappa sa när han muttrade över tilltaget: Ska man behöva skita i köket nu också?!

Så ser jag ut genom glipan i den halvt fördragna gardinen med foder av filt för värmens och även ljusets skull i mitt kombinerade skriv-/sovrum hur dagern liksom förändras. Solens sista strålar bryter igenom allt grått!

Och jag slänger på mig rocken och drar ner mössan över öronen och rusar ut på balkongen för att plåta.

Först åt norr ...



sedan västeråt ...



sydväst ...



och i söder där solen går ner så här års!


Hur underbart jag än har det hos dem jag älskar ...

Det finns alltid en saknad och en sorg över att vara borta från den trakt jag blivit ett med. Jag är hos mina kära och nära, överlycklig över dem och vår kärleksfulla relation, ändå finns det stora vattnets sång inom mig, solens spel över himlen och lek i vågorna, trädens rop, de små katternas blickar när vi möts - allt det där bär jag inom mig samtidigt, eller nästan samtidigt. Det blixtrar till inom mig av glädje, sorg och längtan - mitt i all underbar samvaro med mina kära i den stora staden, i den trivsamma bostaden de äntligen verkligen flyttat in i kommer stråk och flashar av längtan, ibland liksom hugg av saknad.

Det har hänt mer än en gång att jag blivit sjuk hos mina barn. Jätteförkyld, svår magåkomma så jag inte kan behålla någon mat, lunginflammation, så jag inte tror mig om att kunna ta mig hem för egen maskin, men när jag satt mig i bilen tycks jag på något förunderligt sätt piggna till och klara av de 30-50 milen beroende på vilken familj jag bevistat.

Tänk de människor som får ha sina kära nära och omkring sig, boende från varandra på kilometers avstånd, inte ens en mil. De behöver inte vara offer för sin längtan. Längtan till åtminstone, aldrig bort är det för mig. Jag längtar till alla mina barn. Och jag längtar till min lilla stuga i den stora skogen, invid det stora vattnet. Var jag än är, längtar jag.

Det är en stor konst för nutidsmänniskan att vara närvarande. Ändå är det, det enda som existerar. Nuet. Det som är. Här. Nej, även där. Och där är också här. Inom en. Så det gäller kanske att få till det där med utom och inom, få dem att hålla varandra i handen genom livet.

Djur kan det.


Liksom att lyssna på radion då och då för sällskaps skull.

  • Kommentarer(2)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.
Skapad av Lisbeth 2011-12-19 13:29

Tack Annina! Jag kämpar och kämpar! Kram!

Skapad av Annina 2011-12-19 12:21

Ser bra ut, både i detta inlägg och det förra, radbrytningarna är med!