Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Vind, ved och vatten

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-12-04 21:57
I går var jag med om något som jag inte kan tala om med risk för att såra någon. Ändå har jag ett sådant sug inom mig att reda ut de känslor som det väckte hos mig. Jag kan inte släppa det. Eller, det släpper inte tag om mig. Det handlar mest om mig förstås och om det som finns fördolt i mitt inre och som nu har blivit aktiverat och vill berätta något för mig. Om någonting, inte nödvändigtvis om det jag varit med om. Det är det. Svårt att hålla isär.

Många människor i en stor sal där jag aldrig har varit förut (eller har jag?), främmande ansikten (inte alla ...), leende (inte alla ...). Händer sträcks mot mig och hälsar mig välkommen. Det känns bra och lugnande (eller?), jag sätter mig ner och ser på de närmaste. Ganska finklädda, men inte märkvärdigare än jag. Jag duger således. Åtminstone utanpå.

Det finns något som de delar, gemensamt omfattar. Jag vet något om vad det är. Ändå har jag en stark känsla av att det även handlar om något annat. Som de delar med varandra men inte med mig. Det känner jag mig (tämligen) säker på.

Nu säger jag inget mer. Inte annat än att jag när jag kom hem åt upp nästan en hel twistpåse fastän jag redan hade ätit. Där.

I morse när jag vaknade sjöng en gospelkör. När den tystnat hörde jag att vinden tagit i igen. Så fort jag klätt mig och ätit min första havregrynsgröt på länge, längtade bara efter något gammalt och känt ... tror jag ... så tog jag med mig kameran och gick ut.

Först tänkte jag att det var sjön. Sjön och veden som jag fått på hjärnan.


Men när jag står där och ser ut över vattnet inser jag att det var vinden. Vinden som vispar upp vattnet och som böjer och sliter i alla de stora träden här runtomkring. Då måste jag leta efter den bästa platsen att ställa bilen på så att den inte får något av dem över sig. Vinden som blåser in under presenningen och in i vedskjulet och torkar den blöta veden. Vinden som får den stora sjön att dansa efter sin pipa ... eller ... is he making love to her, utövar de en kärleksakt som varar i dagar och nätter?

Man kan faktiskt älska någon som man inte tycker om. Som till exempel tyckte jag väldigt illa om vedhögen som låg härute. Hann ju inte ta itu med den i tid. Än värre var det när jag upptäckte att den till stora delar var blöt. Då nästan hatade jag ... Men nu, när jag slitit som en tokig med den och nästan har besegrat den, fått kontroll över den (jo, det kan jag inbilla mig ...), så märker jag till min förvåning att jag tänker på den med viss tillgivenhet.


Se här! Förut syntes knappt vedskjulet för all ved! Nu syns dess sol - solen har liksom gått upp över ond och god på vår jo(-r)d.


Se så vackert den breder ut sig för att torka bättre! Presenningen jag spänt upp bakom mot snön som yr in annars (när det blir så dags, hoppas det dröjer) har blåst av sina förtöjningar och jag har låtit den fladdra för vinden. Fixar till den när SMHI eller www.yr.no varnar "snö".


Detaljstudie från den främre mer fuktiga delen i skjulet. Vilka vackra jordfärger, de som de en gång insöp genom trädets rötter.


Detaljbild av veden allra längst fram i öppningen. Mögelangripen och ful, kan tyckas vid första anblick. Men tittar du lite till ser du hur de hjälper varandra att torka och bli en bra spisved som får vara med om den stora transformationen. Se hur de vilar tryggt med vinden som smeker dem på alla sidor! Ligger där och längtar.


Och när jag rätar på ryggen och får syn på solen är jag tvungen att rusa ut dit och plåta. Så mycket vackrare allting blir av solen. Eld-energin.

De fyra elementen. Vind (luft), ved (jord), vatten och eld. Alla shamanska kulturer delar uppfattningen om de fyra elementen. De alstrar de olika energikrafterna som balanserar och bygger hela skapelsen och vår existens.

Se den vackra tavlan De fyra elementen!


Max Magnus Norman, olja och akryl på pannå 100 cm x 100 cm, 1993
Konstnären har sin ateljé på Ekerö, Stockholm.

Smiter jag undan nu? Vad var meningen med min inledande berättelse? Hur kommer den in? Det fanns något där som inte hörde dit. Var det jag?

Eller det kanske var någonting som inte fick tillåtelse att finnas där, som inte ingick i den bild de ville hålla fast vid, den image de tillsammans hade skapat. (Eller min tillkämpade image ...)

Men som ändå fanns där.

Ja, jag vet inte.
Kanske jag bara försöker smita.

Igen.

  • Kommentarer(2)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.
Skapad av Lisbeth 2011-12-05 21:10

Annina! Grazie tante! Kramis och ha det så gott! :) Lisbeth

Skapad av Annina 2011-12-05 12:12

Nonna Lisabetta! "Vad skulle dagens ungdom göra om de inte hade sina nonni?", som nonnisarna i parken brukar diskutera där de sitter på bänkarna och passar sina barnbarn... Lilla gumman, hoppas hon kryar på sig snart.
Jo jag ville bara säga att vilken vacker vedstapel du har gjort! Du kommer att njuta varje gång du går in i vedboden i vinter, snacka om ordning och reda, ett riktigt mästerverk! :)
Kram Anna