Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Prestationsångest - eller vad jag längtar till efter jul!

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-21 21:15
Det går ju inte att börja skriva nu! För då måste jag göra avbrott för helgerna och kommer av mig. Jag måste arbeta sammanhållande och sammanhängande för den boken kommer att innehålla ännu mer process och ömsesidigt skeende. Personerna kommer att gå igenom omvälvande förändringar där det som händer dem var och en triggar igång reaktioner hos de andra. Samtidigt kommer det fram nya fakta om de tidigare dödsfallen.

Allt det här kommer att värka fram genom mig som också är med om det mina gestalter upplever. Därför kan jag inte vandra mellan de två världarna hur som helst, den jag skriver om och den jag annars äter, sover, städar, handlar och tvättar i, är nämndeman i tinget i, ledamot i kyrkorådet och kyrkonämnden i. Jag skulle inte klara de övergångar som ändå måste ske om jag inte mediterade. Meditationen kan fungera som en bro in i bokens gestalter och händelser. Det liknar ett rollspel där inlevelsen i rollen försätter en i känslotillstånd och får en att reagera inifrån den gestaltade personen och utifrån den föreställda situationen.

Jag glömde bibelstudiet på fredagarna! Klarar jag av att vara med på det? Ska verkligen försöka, för det är så upplyftande och roligt. Ja, roligt! Vi skrattar så att folk trodde vi hade fest därinne när vi var i Visnums prästgård, vägg i vägg med pastorsexpeditionen. När besökare undrade vad det var för glada tillrop och väsen och fick veta att det pågick bibelstudium där blev de mycket förvånade. Men så ökade också vår lilla grupp med fler deltagare undan för undan. Fast vi har flyttat till Visnums-Kils församlingshem där det bara är en aktivitet i taget.

Det är så fantastiskt att tala om djupa och väsentliga ting där vi är öppna inför de frågor vi stöter på hela tiden och får dela med oss hejvilt av våra tankar och föreställningar. Det är mycket tack vare vår präst Arne som aldrig försöker sätta sig på oss eller är någon besser-wisser utan menar att alla synpunkter är lika viktiga för oss allesammans i vårt studium. Det går inte att vara bara i huvudet och försöka vara klok och föra fram det som är "rätt" (vad är det?) när andliga och kristna frågor handlar så mycket även om känslor och om de där funderingarna man har inom sig men kanske aldrig formulerat tidigare. Det är mycket givande och spännande, det kan jag säga! Vi ser alla fram emot de där fredagarna. Så de vill jag nog inte gå miste om. Jag tror också att det kommer att befrukta mitt arbete med boken. Huvudpersonen är dessutom präst och kan behöva den inspiration och de ingångar i olika spörsmål som kommer upp där.

Peter kommer att gå igenom ett stålbad. Han har väl börjat känna av det i bok 2 men har fortfarande inte ställts inför en oundviklig valsituation där han inte har en chans att backa ur. Det gör han nu.

Helens och hans relation ställs ytterligare på prov och resulterar i resoluta tag, inte minst från Helens sida. Mes-perioden är över och hon kommer ut ut garderoben.

Lisa omvärderar sitt liv och sin relation med Lasse och fattar nya och avgörande beslut.

Gisela går hela vägen och Gretas situation kommer också att förändras.

Är det någonting över huvud taget som blir som det varit? Kommer till exempel Peter att vara kvar som präst i Fagdala? Kommer han att fortsätta vara den hyggliga och samförståndssökande medarbetaren i Svenska kyrkan eller inbegriper stålbadet även hans ämbete och det sätt han utövar det på?

Inga svar finns formulerade ännu men att det vibrerar kring och i de här frågorna den saken är klar!

Förutom julfirandet behöver jag förbereda mig genom att göra klart de saker som ibland ligger efter, såsom pappersjobb och att städa så grundligt att det räcker med hartassen sen ett tag, fylla på basförrådet så att det funkar vid överhoppning av veckoshoppning.

Förra hösten klarade jag mig i tre veckor utan att handla när jag blev sjuk efter ett besök hos min äldsta dotter och hennes familj i glada Hudik. Jag hade torrmjölk och bönor, linser och gryn, torrjäst och mjöl, konserverade tomater och annat hållbart samt morötter, lök och potatis. Halva kylskåpet har jag alltid fyllt med äpplen, apelsiner och grapefrukt så med lite disciplinerad hushållning klarar det sig även på den kanten.

Medicinskåpet med B12, levaxin och allergitabletter samt Lipitor (kolesterolen) och kalktabletter eftersom jag inte använder mjölk annat än i viss matlagning. Nu har jag nog med det mesta. Tanka bilen full måste jag också varje gång jag kommer åt för här finns ingen bensinstation längre. Sex mil får man åka för att tanka. Kommer inte att gå åt så mycket heller men en gång i månaden är jag med i Grannsamverkans nattbevakning. Och så tinget i Karlstad förstås. Men då passerar jag en mack.

Suck, det finns inte mycket tid när man tänker efter. Ändå går det på något sätt att freda tillräckligt utrymme för skrivandet fast man nallar rejält på sömnkontot kan jag lova. Man svimmar av vid maskinen då och då i stället.

Veden också, måste in och staplas klart så den får plats och torkar färdigt inne i skjulet. Jag lägger vedträden sick-sack så det kommer luft emellan. Men det arbetet måste vara färdigt helst den här veckan, för till helgen har de lovat minus och då fryser resten fast.

Jag åkte på en pangförkylning i helgen. Den och deppet från igår håller mig nere en smula. Får mig att tvivla på det jag gör. Vem vill läsa om eländet människor ställer till för sig själva och varandra? Om den belastning man fötts med eller förvärvat under barnaåren? Om den synd, skuld och skam man drar på sig genom att inte leva som man lär? Vem kan det förresten? Och så vidare i all oändlighet. När man kan läsa om roliga gubbar eller om vad man gjorde anno dazumal på någon gudsförgäten plats i tjotahejti. Som alla tycks fascineras av i stället.

Ja, ja, ja. Jag får låta det värka fram det som ska bli eller rättare sagt det som är, ännu ej uppenbarat, medvetet. Men det slumrar inte stilla utan håller på och gräver och grosar någonstans fast jag inte varken vet om det eller kan göra något åt det. Ännu.

Nojig och neurotisk är bara förnamnet.




Skönt med en vågbrytare ibland ...


  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.