Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Om kriget bryter ut ...

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2016-01-12 02:25

http://www.dn.se/debatt/fem-myter-om-svenskt-medlemskap-i-nato/

http://jinge.se/allmant/motsagelsefull-nato-informationpropaganda.htm

Folk och Försvar har just avslutat sin årliga konferens i Sälen. Programmet var väl sammansatt för att få en så komplett helhetsbild som möjligt av världsläget och av situationen i vårt land liksom av de olika aspekter som måste beaktas i begreppet säkerhet, Sveriges säkerhet, som är målet och som också i hög grad engagerar det civila samhället, allt från motivation och säkerhetsmedvetenhet i hela befolkningen, infrastruktur och information/kommunikation, civilförsvar och ordningsmakt, sjuk- och hälsovård, energiförsörjning, samt sist men inte minst: en hållbar intern livsmedelsförsörjning när transporter och knapp tillgång på resurser som både drivmedel, råvaror och matproduktion blir en konsekvens av omfattande kriser och krig.

Även om konferensen var tämligen fullödig i sin definition av försvar och säkerhet så var fnysningarna påtagliga när Margot Wallström förde fram den utmärkta visionen av försvarets och civilsamhällets behov av en sammanhållen säkerhetsstrategi där inslagen av civilsamhället i kris och krig också måste läggas om till att klara av bistra förutsättningar och villkor och ändå fungera fullt ut. Margot Wallströms vision kompletterades med att ett slags värnplikt med stort mått av frivillighet skulle införas, och innefatta även civilsamhällets omställning och försörjning. Personligen fann jag denna helhetssyn mycket sympatisk och verklighetstrogen i sin beskrivning av kraven på samhället i kris och krig och att försvaret mot invasion också måste innehålla försvar mot sjukdom, svält och nöd, samt mot terrorism.

Glittret i de förväntansfyllda ögonen på den stora skara som samlats i konferenssalen - åtminstone som publikum framstod genom min tvruta - slocknade en smula hos några stycken efter Wallström och efter Danielsson, Fagersten och Gyllensporre, de senare som gav sin syn på arbetet med den mellan civilsamhälle och militärt försvar integrerade säkerhetsstrategin. Soldativern belastades nu av den grå verkligheten med samhälle, kvinnor, barn och gamla. sådant som "andra" tidigare hade hand om men som nu ska vägas in i de prioriteringar som stenhårt måste till för att samhällets samtliga resurser på bästa sätt ska gagna Sverige såväl i freds- som under kris-, och krigstid och användas där de allra mest behövs från tid till annan. Sverige måste hållas ihop och Sveriges olika behov måste därför alltid vägas i förhållande till varandra eftersom vi ständigt måste hushålla med knappa resurser. Jämställdhet och feminism skulle beaktas i såväl militärt som civilt försvar där alla intresserade också pacifister skulle kunna finna en plats.

Yttranden som att "man rustar för krig för att få behålla fred" och "anfall är bästa försvar" kunde jag själv i mina reflektioner ge tillägget: "Döda eller dödas" och tänkte på ikonfilmen "Caligulas" där rädslan som motor för död och dödande framstod i hela sin "glans". Makt och rädsla är de förödande krafterna. Där förhåller sig nog kvinnorna kanske mer förankrade i verkligheten, står stadigare i sin förmåga att väga samman den motsägelsefulla tillvarons olika delar, som man måste beakta om det ska gå ett samhälle och dess befolkning väl. Långtifrån allt kan lösas med våld. Det har vi redan slagit fast i vår lag vad gäller barnuppfostran med ett absolut förbud mot aga. Det bör även gälla oss vuxna. Man kan inte lösa allt med våld - visst låter det befängt just i det här sammanhanget!

Sverige, liksom svensken, är unikt genom de unika förhållanden som erbjudits människorna i vårt land. Vi är mindre konfliktbenägna och mer fredliga än människor som tvingats leva under andra förhållanden än vi med vår glesa bebyggelse, stora tillgång på natur med allemansrätt (det senare tror jag till och med att vi är ensamma om i hela världen). Vi har inte trängts och pressats till ställningstaganden på samma sätt som i tätbebyggelse och mångmiljonstäder med stora familjer som måste samsas i trånga bostäder. Vi kan oftast gå i vår egen takt utan att fösas på och trängas av folksamlingar omkring oss. Vi hinner tänka en gång till, kan reflektera över om vår spontana reaktion verkligen var så klok; vi har sannolikt haft möjlighet till eftertänksamhet i högre utsträckning än människor i många andra länder.

Svenska män och kvinnor har vid flera tillfällen utmärkt sig internationellt för sin rättrådighet och rättskänsla, samt för ett civilkurrage som har kunnat odlas i en demokrati, där man inte piskas eller förlorar huvudknoppen för att man tycker något annat än statsmakterna. Därför har vi också anlitats i konflikter världen över. Sverige har haft två generalsekreterare i FN, Dag Hammarskjöld och Kofi Annan, liksom en annan högt värderad svensk, Jan Eliasson, som ordförande i FN:s generalförsamling, för att nämna några som har gjort skillnad i internationella sammanhang.

När vi nu överväger ett medlemskap i NATO riskerar vi att förlora den särställning Sverige kan sägas ha när det gällt att medla för fred och bidra till välfärd och välstånd för långt fler än oss själva. Det går inte att kriga sig till välbefinnande och välmående. Vi har alltid framhållit att vi ska ha ett militärt försvar och att vi ska kunna försvara oss mot intrång från främmande makt. Samtidigt har vi poängterat att vi inte ämnar anfalla ett annat land. Vi vill leva i fred och unnar också andra det, att leva i fred. Vi är fredsmäklare, inte krigshetsare.

Av bara det skälet passar det oss illa att bli medlem i NATO som från början skulle vara en försvarsallians men som blivit en intervenerande krigsallians, där våra unga män och kvinnor skulle tvingas ingå i stridande förband genom vårt medlemskap. Vi har vår suveränitet kvar, försäkrar försvarsministern, när det gäller det aktuella, så kallade värdlandsavtalet med NATO. Många har nog den inställningen att vi skulle ha suveränitet även som "fullvärdiga" medlemmar. Men knappast skulle vi väl ha en särställning jämfört med andra medlemmar! Att NATO:s företrädare lyssnar på oss nu är en helt annan sak; de stryker oss medhårs i hopp om att förr eller senare få hela kakan i stället för de småsmulor de nu tycks nöja sig med.

Så vi blir säkert lirkade med och får ett större eget handlingsutrymme nu, än som medlem. Inte något land som är medlem i NATO kan sägas äga egen suveränitet. Det är vad jag tror och - är övertygad om.

Sveriges försvarsförmåga är i dag långt ifrån tillräcklig. Den har urholkats under hela den långa tid då försvaret alltmer började uppfattas som onödigt. Efter murens fall mellan öst och väst, och efter Sovjetunionens upplösning, föreföll risken för ett nytt krig i stort sett obefintlig. I Finland såg man annorlunda på fredens beständighet. Jag förstod det i samband med en seglingssemester vid finländska kusten, då de beskrev ett slags sovjetiskt myndighetsöverstyre som varade till i mitten på 50-talet, och hur det präglat det finska tungsinnet. Under senare decennier har väl skillnaderna jämnats ut en del men vi har mycket att lära av Finlands erfarenheter. Ett tätt samarbete med detta vårt alliansfria broderland kan gagna oss väl och bli till en stabilitetsfaktor för övriga Norden och Östersjön.

Amerikanarna har en verklighetsuppfattning och en värdegrund som skiljer sig ganska mycket från vår. Vi kan se det på våra olika principer när det gäller djuruppfödning och djurskydd, det senare så bristfälligt att de ser sig tvungna att medicinera sina djur preventivt genom antibiotika i djurfodret. Genmanipuleringens risker bortses också ifrån inom spannmåls- och grönsaksodlingen, vilket vi i Sverige ställer oss mycket tveksamma till. En annan betydelsefull hälso- och miljöfråga, som förtjänar nämnas i sammanhanget, är att man tillåter fracking
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hydraulisk_spr%C3%A4ckning
vilket visat sig förstöra grundvattnet med sjuka och döende djur, mark som inte längre går och odla, en befolkning som insjuknar och dör. De stora gasbolagen vinner process efter process och hotar med så stora skadestånd, att de politiska beslutsfattarna drabbats av handlingsförlamning.

Vad jag menar med detta, ovan, är att ett medlemskap med Nato skulle äventyra vårt välstånd och vår säkerhet på många vitala samhällsområden inkl folkhälsan.

Den militära övningsverksamheten tillsammans med NATO framhålls som oundgängligt värdefull. Bara den inte kostar mer än den smakar i ökad spänning i Östersjöområdet! Vi kan inte jämföra oss med Lettland, som har kuvats under Sovjet. Självklart är deras främsta önskan är total frigörelse från ryskt maktinflytande och finner därför en allians med NATO fördelaktig. De är inte trygga och självständiga ännu. De har tilltuffsats mer än Finland vars integritet nog ingen kan kväsa. Min uppfattning är att Lettland väljer NATO som det minst onda av två onda ting.

Det högt skattade värdavtalet med NATO kan dock i en avsevärd grad öka spänningen och oron, med ett Ryssland som skramlar och hotar alltmer. Det inser NATO. Vi, däremot, är så inriktade på det militära stöd vi kan få från dem att vi bortser ifrån att vi kan tvingas sälja grisen utan att få betalt.

NATO inser risken som de betraktar som en möjlighet i stället. Kan de till och med räkna med att möjligheten blir verklighet? Rysslands skramlande ökar och vi skräms rakt i armarna på NATO som till synes villkorslöst tar emot oss. Borta är alla våra krav på suveränitet, och NATO står strax som segrare över Östersjön efter att per omgående ha inrättat sin flott- och flygbas på Gotland. När NATO får tillgång till vårt synnerligen strategiska läge i den här delen av världen, kommer de med full styrka att handla efter eget gottfinnande.

Då kommer Sverige att ha förlorat inte bara egen suveränitet utan allt det som var unikt för oss, som var vår unika styrka, diplomatin och vår verkan för fred, vår förmåga att bidra till fred, omvärldens förtroende. Just vår alliansfrihet gav oss den legitimiteten, att få tillträde till krisområden och krigszoner och där verka för fred.

Här vill jag särskilt påtala NATO:s långa, historiska räcka av misslyckanden och rena förödelser i land efter land, som redovisas i Anders Romelsjös sammanställning (andra länken ovan). Hur illa ute vi än upplever oss vara, kan inte NATO-medlemskapet vara en lösning, den som förordas av Mike Winnerstig (första länken ovan).

Ett medlemskap antas skydda oss bättre om kriget bryter ut. Å andra sidan ökar ett medlemskap risken betydligt för just det, som det antas skydda oss emot, ett fullskaligt krigsutbrott! Här behöver vi finna den gyllene, knivskarpa gräns som utgör medelvägen mellan de två ytterligheterna (mellan två onda ting). Är det värdlandsavtalet med NATO? I så fall, under förutsättning att vi till varje pris inte går vidare till medlemskap och förlorar vår rådighet!!

Men, om Ryssland tror att vi lämnat över vår suveränitet till NATO kommer de att agera därefter!!

Jag antar att vi redan är låsta vid värdlandsavtalet och uppehåller mig därför inte vidare därvid. Huvudsaken är att vi inte "skräms" till fullt medlemskap!!

Här måste jag dock väga in en annan viktig faktor som jag endast berört i det förbigående ovan, nämligen terrorismen. Jag tror att det står klart för alla att även vi kommer att drabbas. Därför kommer vi att behöva satsa avsevärda resurser på den delen av vår beredskap.

Med hänvisning till ovan förda resonemang faller följande ut:

Vi stärker vårt svenska försvar och ökar vår säkerhet, vilket stärker oss även i fredstid med ökad trygghet och ett optimalt fungerande samhälle med sina institutioner, infrastruktur etc.

Likaså tränar vi och stärker vår förmåga till samtal och diplomati genom de mycket kunniga, nu levande förebilder som vi har. En källa utgör också de dokument som finns nedtecknade från Dag Hammarskjöld, Kofi Annan, Raoul Wallenberg, vilken för övrigt Dag Hammarskjöld var en förebild för. Det har till och med uttryckts så: Ingen Dag Hammarskjöld, ingen Raoul Wallenberg.

Avslutningsvis,

Grundplattan i Sveriges försvar utgörs av egen rådighet och suveränitet och bygger till väsentlig del på diplomati och upparbetade goda kontakter med andra länder. Försvaret är integrerat med det civila samhället även i fredstid.



  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.