Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


10. Amor och Psyke

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-30 13:10
Utdrag ur kapitel 10 i Det vore väl synd

De avslutade sin enkla måltid och tackade för maten. Lisa hade något oengagerat svängt ihop en omelett, Peter medgörligt blandat till en sallad medan Lasse och Björn ivrigt ägnat sig åt kortspel.

”Vändåtta brukar ingen klå mig i”, hade Lasse stuckit fram näbben med. Icke förty hade han fått stryk i två omgångar av pojken hennes som verkat vara på toppenhumör.

Björn hade återvänt från sin utflykt ungefär samtidigt som Helen påbörjade sin redogörelse inne i salen. På Peters fråga om var han hållit hus så länge hade han bara viftat till med: ”Lite runt i omgivningarna bara.” Så hade han vaggat omkring och lyft lite här och där på en tuva matvaror under tillredning tills Lisa fått ryta i mot honom: ”Försvinn illa kvickt härifrån!” Då hade Lasse snabbt fått träda in och lyckats placera honom på betryggande avstånd i kökssoffan.

När de nu satt där tillsammans runt bordet med krävorna fyllda började spänningarna släppa och stämningen blev lätt uppsluppen.

– Det där gjorde susen, sa Peter. ”Nu mår min själ väl”, sa prästen när han smort kråset på husförhöret. ”Dä gör min själ min mä”, sa bonden.

– Vi hade inte ätit på några timmar, så inte är det så konstigt om man börjar gå på knäna och irritera sina medmänniskor, sa Björn. Vi köpte var sin korv, Angela och jag. Men det räckte inte så länge. ”Så nåt måste man ju ha”, som käringen sa när hon och gubben hade varit ute och promenerat. ”Antingen dricker vi kaffe eller så går vi och lägger oss för nåt varmt ska jag ha i mig.”

– Brandstationen, förklarade Björn och utlöste några spretiga skratt.

En dörr öppnades i hallen. Långsamma steg hördes i trappan upp till övervåningen. Ingen av dem kom sig för att resa sig.

Strax kom kriminalkommissarie Leo Berg in i köket.

– Jaha, då var Helen klar, sa han. Hoppas hon inte blev alltför trött av vårt samtal.

– Samtal? replikerande Lisa. Förhör snarare, antar jag.

– Vad säger ni om att ge damerna företräde? Han riktade blicken mot Lisa.

– Gärna för mig. Hon ryckte på axlarna och reste sig upp. Hur skulle hon orka säga något vettigt?

– Behöver inte ni stärka er med nåt? Hon insåg just att de båda poliserna antagligen inte fått något i sig på hela eftermiddagen.

– En kopp smög vi oss till i vimlet tidigare, så nog överlever vi! Vi är vana vid långa pass. En fika skulle sitta fint, men det får bli först efter vårt samtal, och om vi kan ta med oss det dit in, för nån paus hinner vi knappast med. Om vi inte ska hålla på hela natten förstås!

– Det kan vi väl lika gärna göra, skrattade Peter. Man har liksom vant sig vid nattmangling vid det här laget! Vi kom inte i säng förrän framåt morgonkvisten i går heller.

– Jag förstår det. Vi ska försöka vara effektiva och raska på. Kom nu, sköna dam, så sätter vi i gång!


Lisa befann sig i ett bedövande chocktillstånd när hon med klappande hjärta stängde dörren och kom ut i de skyddande skuggorna i hallen. Hur understod han sig att behandla henne som en blodsugande manslukerska, som en slipad Mata Hari! Vad inbillade han sig? Att hon utnyttjade allt och alla och vände en taskig situation till sin egen fördel? Vilken situation förresten?

Alla karlar höll för helvete ihop! Hon tog några vinglande steg uppför trappan och stödde sig i svängen tungt mot spaljén.

– Lisa, hur är det?

– Det är din tur nu, Lasse. Jag skulle hälsa det från dem där nere.

Han satt i den svarta snurrfåtöljen från Peters arbetsrum. Han tog spjärn mot armstöden och reste sig sakta och såg tankfullt på henne.

– Var det obehagligt?

– Trevligare kan man ha, svarade hon kort. Ta med dig kaffet till dem som vi lovade.

– Visst ja. Han vände sig om efter brickan som stod dukad på det lilla runda bordet och började gå nedför trappan.

– Hej så länge.

Lisa väntade ett tag, satte sig sedan i snurrstolen och lutade sig bakåt mot ryggstödet. Hon betraktade med halvslutna ögon sonen som sov med tunga andetag i en av de mörkröda öronlappsfåtöljerna. Peter satt och hängde i den andra, sysslolös, så när som på ett knäppande med sina naglar. Ljudet irriterade henne och hon bad honom låta bli. Han åtlydde tyst och lät händerna vila i knäet.

Hon slöt ögonen. Oordnade tankar for genom huvudet och lät sig inte fångas i någon gripbar struktur. Och inte orkade hon samla sig och försöka bringa någon reda i kaoset.

– Lisa ..., kom det försiktigt och mjukt. Lisa, sover du?

– Nej, sa hon och öppnade ögonen.

– Lisa, jag har tänkt på vårt samtal igår, och jag tycker det lät för hemskt det du sa ...

Vadå, sa? Jaså, nu mindes hon.

– Jaha ...?

– Ja, som jag sa, fortsatte han ivrigt. Om jag burit mig åt som du menar, skulle jag inte våga vistas bland folk mer! Det låter ju vidrigt!

– Vänta lite med det där, Peter. Jag har blivit så tilltufsad av den där Berget – eller vad det nu är snutfan heter – utan att ha en aning om varför.

– Hur då?

– Jo, han har envisats mycket elakt med att jag har nåt dolt motiv med att komma hit, förutom städ och fir. Jag fattar ingenting.

– Gör du inte? Enkelt som ett barnarim, tycker jag.

– Vadå?

– Olycklig kärlek.

– Vadå i helvete – olycklig kärlek?

– Flottarkärlek, skämtade han till med ett skratt. En flådig och flott hemlig kärlek mellan kantorn i församlingen och prästens vackra ex-käring förstås!

– Åh, Peter! Hon kastade sig handlöst mot honom, nöp tag i hans skjorta.

– Hallå! Stopp där, försökte han.

Hon slet och ryckte fram och tillbaka.

– Din sakramentskade bov, skrattade och grät hon om vartannat och sjönk slutligen ner framför honom.

– Förlåt mig, förlåt mig, men det är så absurt alltihop!

– Lugn, sa han och halvt ruskade, halvt smekte henne om axlarna. Lugn. Såja ... Men jag måste erkänna att det funnits tider då jag misstänkt något åt det hållet.

Hon tittade till på honom. Karlar var inte kloka i sin inbilskhet! Hon reste sig hastigt upp och borstade av sina svarta byxor. Då hon rättade till sin blus kände hon hur hon frös.

– Hu, sa hon och gned sig om armarna. Det är fruktansvärt kallt och ruggigt.

Men han sa att hon bara var ansträngd och trött. Det måste sannerligen Björn också vara som sov ostört trots allt rabalder. Och hur var det med Helen? Förmodligen ännu tröttare. Hade hon också fått ovett? Undrar om ... Det skulle visa sig.

– Sätt dig och pusta ut ett tag. Han föste milt ner henne i stolen igen. Själv satte han sig framåtlutad mot knäna och såg på henne med ett outrannsakligt leende.

– Lisa lilla, när ska du lära dig nån gång?

Han rörde vid hennes axlar som genast inordnade sig i hans allt fastare grepp. Värmen från hans stora händer spred sig genom det tunna blustyget och hans leende smittade av sig.

– Hur då lära mig?

– Att hålla igen lite på din kvinnliga oemotståndlighet.

Det menade han och glittrade så spjuveraktigt med ögonen att hon måste skratta. Hon orkade inte hålla på sin värdighet för all den lättnad som med ens vällde upp ur henne. Vadå?. Satt han inte där och flörtade med henne? Hon behövde bli glad, behövde känna sig uppmärksammad även om medaljen hade en baksida.

Men hon hade ju praktiskt taget gått igenom döden och kommit ut på andra sidan! Nej, hur tänkte hon nu? Men det kändes faktiskt så.

– Man måste akta sig för att leka med känslor. Han såg riktigt allvarlig ut när han sa det och nickade till och med eftertryckligt.

I vanliga fall hade hon blivit förskräckligt arg men nu rann det bara in och så ut igen och var borta. Kvar var bara en känsla av inbäddat, varmt och gott lugn. Det var så välgörande och affektfritt att hon gled in i ett halvt hypnotiskt tillstånd, i lä från alla känslostormar och så saligt skönt och stilla.

Skuggorna flämtade på väggen från det lilla stearinljuset på bordet. Från sin tavla på väggen ovanför blinkade fiskargubben med sin sjöskumspipa inbjudande mot henne. Det lilla runda fönstret med blyinfattat glas strax invid trappan påminde om skottgluggen från gunrummet på ett fartyg på väg mot en nyckfull ocean, möjlig att hantera endast av den skickligaste av kaptener – han som behärskar både havsvidundren och kärlekens demoner.

Uppe på skåpet smekte Amor och Psyche varandra. Vad hon älskade det där vackra kärleksparet även om det bara var en enkel gipsfigur! Var det så att man inte kunde få skåda kärleken utan att sona dyrt? Alla fick inte en gudinnas hjälp. Varför måste det vara så svårt att finna den sanna kärleken? Lika svårt överallt.

Även bland de gudalika.

– Det är inte lätt det där med kärlek. Han gav ord åt hennes tankar. Utan ironi i vare sig ögon eller röst.

Huden följde vemodigt linjerna i hans ansikte utan att dras in i någon bekymrad eller glad rynka i pannan eller i kråksparkarna vid ögonvrårna – men kunde inte motstå gropen i kinden! Annars låg den bara där, enkel och odraperad och tillät inneboende sorg avspegla sig på ytan och bli synlig.

Sorg?

– Nej. Händer och fötter hettade till. Hon svävade och föll motståndslöst som strömstyrkan i ett överbelastat nät långt, långt ute på landsbygden.

Deras ögon möttes, och under en hisnande sekund såg hon in i det karga men ändå lotusöversållade urberget där ett vatten sipprade sakta och evigt, innan hon återvände till allvaret i hans ansikte.

– Vad är det ...? Hans röst var kärv men ändå varm på något förunderligt sätt.

Vad är det som får människor att lägga märke till varandra, att fästa sig vid varann, och sedan det märkligaste av allt, komma i åtnjutande av den mystiska gåvan – kärlek? Kärlek som varar och icke söker sitt. Kärlek, som till och med verkar växa med åren, tidlös kärlek, trotsande all tid och till synes evig – finns den?

Han såg på henne helt utan sin vanliga skämtsamhet och ironi. Det grep henne och gjorde henne tårögd, det slog henne att det allvaret var oändligt mycket mer tilltalande än hans av alla så uppskattade charm.

– Oftast är den så förgänglig. Rösten blev grumlig av rörelse och så tyst att hon fick anstränga sig för att urskilja orden.

– Den här kärleksliknande känslan är så förgänglig att man inleder förälskelsen med en förlustkalkyl, med en reservation för den separation och upplösning som man redan från början räknar med ska komma. Ett slags totalt äktenskapsförord. Så vitt skilt från kärlek som det kan bli, och så tragiskt!

Vad skulle hon svara? Hon visste inte om han anspelade på något särskilt. Men det kändes väldigt nära och han verkade uppriktigt gripen. Hon hade nästan inte sett hans mun utan prat och skratt eller tillspetsade miner – inte på många år.

Då, för länge sedan, när de försonande närmade sig varandra efter något gräl hade han haft det där uttrycket i sitt ansikte – då, när de trevande och tyst vädjade om vapenstillestånd, den där tiondedels sekunden ... innan de föll i varandras armar. Nej ...

– Var det verkligen aldrig nåt mellan dig och John? Han antydde nåt i den vägen en gång, vet du.

Peter såg forskande på henne och lutade sig bakåt mot ryggstödet med blicken avvaktande – som i en katt- och råttalek kom det för henne. Och hon kände hur det började susa i öronen.

– Nej, vet du vad! Aldrig, aldrig, aldrig! I hesa viskningar stötte hon fram orden.

– Lugna dig. Jag menar inget illa, vill bara säga att du kanske är i en besvärlig situation och kan behöva prata med nån.

Hur välmenande han än ville vara väcktes en massa minnen av hans svartsjuka till liv. Och nu var det Lasse! Varför skulle hon alltid få skulden för allting? Om en karl tittade åt henne så var det hon som bjöd ut sig! Och tilltalade någon henne med ett enda ord så hade hon en historia med karln!

De tycktes tro att ett trevligt utseende förde med sig ett otrevligt inre och en opålitlig karaktär. Hon var utled på alltsammans.

– Det ska bli skönt att bli gammal och slippa bli anklagad för handlingar som man är oskyldig till. Män! Vackra ska era kvinnor vara – men ni straffar dem för det! Allt vi säger till vårt försvar används mot oss!

– Du behöver inte försvara dig, flicka lilla – tro mig. Jag vill bara erbjuda dig ett lyssnande hjärta och ett bröst att gråta ut vid.

Han lossgjorde försiktigt hennes händer som hon färdig till språng höll hårt om sina knän.

– Förlåt mig, Lisa, sa han varmt alldeles intill henne så att hon kände hans andedräkt.

Hon fick en förnimmelse av kokande färskpotatis. Ångande potatisvatten – var hon spritt språngande galen? Hon brukade dricka det så fort hon kom åt. Nej! Hon hatade honom!

Hon vred och jämrade sig, kved och grät så att ögonfransarna klibbade ihop sig. Då hon böjde sig över bordet föll håret ner i ansiktet och blev alldeles kladdigt.


Han satt där handfallen inför sina känslor och av hennes oväntade utbrott. Som vanligt kände han sig oförmögen att ingripa när det inte dög med hans vanliga tröstens ord. Större sorger, som när han skulle lindra plågan och förlusten vid någons bortgång, var lättare. Men det här nära, svårgripbara, kunde göra honom helt förlamad.

Det kom in så mycket annat också, sådant som han inte kunde ta på. Var det oro, en slags föraning? Var det längtan?

Var det hot?










  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.