Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


9. Berg och Ås

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-24 01:28
Utdrag ur kapitel 9, Det vore väl synd

Hon var inte medveten om att hon skrek.

Jorden rämnade framför henne och kokande lava vällde över henne och inuti stelnade hjärtat till en skärva som slet sönder hennes mage och underliv.

– Peter! Peter!

Hon märkte inte att de kom rusande eller att någon varsamt förde henne åt sidan och ner på en stol.

– Sitt still här, sa han åt henne.

– Vad ska vi göra, Lasse? frågade Lisa med desperation i rösten. Är han död?

– Vänta nu lite! Stanna här hos henne!

Han gick fram till den mörkklädda gestalten som låg där vid sidan om altanen. Den svarta skjortan var oordnad och till hälften upphasad över en bar, vit rygg. Huvudet var onaturligt vridet med ansiktet ner mot gräset.

– Är han död? grät Helen. Peter …! Peter!!

Lasse satte sig på huk invid mannen och förde försiktigt den högra axeln bakåt så att ansiktet blev synligt. Två vidöppna ögon stirrade på honom.

– Det är inte Peter! Men död är han.


De stod fortfarande tätt intill varandra, då stegen på yttertrappan hördes och en kort men kraftfull knackning på dörren fick henne att dra sig bakåt och hastigt rätta till klänningen.

– Hejsan, du ringde.

En storväxt, medelålders man trädde in över tröskeln. Han hukade sig som om han klivit in i en liten stuga där det var för lågt i tak för hans resliga gestalt.

Hans entré förmedlade den trygghet som situationen krävde. En sorts spänning uppstod inom Helen, som plötsligt mindes sin barndoms panik för att börja fnittra när det absolut inte var lämpligt. När hon äntligen vågade titta upp såg hon rätt in i ett par humoristiska, bruna ögon och brast i skratt.

– Leo Berg, förstår jag ... förlåt, flämtade hon och räckte fram handen. Hans starka personlighet nästan bländade henne.

– Här har hänt tråkigheter, påminde han och nickade samtidigt vänligt mot henne.

– Det var ingen vidare födelsedag, Peter. Vi får gå och se vad vi kan göra.

– Följ med. Peter gick före mot altanen där Lasse stod kvar och väntade med blicken ut mot trädgården medan han drog några djupa bloss på en cigarett. Lättad vände han sig mot dem.

– Jag har varit här sedan vi hittade honom, förklarade han för kriminalkommissarie Leo Berg.

– Och när var det?

– Ja, jag har stått och funderat på det. Först fikade vi runt tio, halv elva någon gång och efter det gick jag upp för att vila ett tag. Efter gårdagsnatten. Jag skulle tippa att det var strax före elva. Någon minut senare kom Lisa och vi hörde Helen skrika i full panik. Vi rusade ner genast, ungefär elva tror jag.

– Det stämmer nog, instämde Peter. För när jag åkte från hästarna tittade jag på klockan och hon var tio i, och det tar inte mer än några minuter att köra hem därifrån.

– Du har dem hos Helgessons, eller hur?


De närmaste timmarna mindes Helen efteråt bara i disiga, fragmentariska bilder, avlägsna, som genom en bakvänd kikare. Hon observerade utan att vara riktigt närvarande hur folk kom och gick och hon hörde telefonen ringa otaliga gånger men hon deltog liksom inte.

Förhören började med att körmedlemmarna ringdes in för att berätta om sina upplevelser.

Hon visste att Peter hade ett långt samtal med Vivianne, den förrymda hustrun, som förbannade och grät och ångrade alla ouppklarade missförstånd. Man ska kanske vara lite mer rädd om varandra medan man kan, hade han av alla människor senare sagt till Helen, sin ofrivilliga exilhustru, då de för ett ögonblick var ensamma. Hon hade inte hunnit svara för de var strax omgivna av människor igen.

Lisa var osynlig större delen av eftermiddagen. Helen kände sig både övergiven och förargad under alla timmarna i köket vid kaffebryggaren. Hon behövde sitta ner och storgråta. I stället kämpade hon med att besvara frågor som poliser och annat utredningsfolk kom med, som vart den dörren ledde, vem som hade nycklar hit och dit eller var redskap och verktyg förvarades. Peter satt i telefon, ringde in folk, förklarade och tröstade medan hon bjöd på kaffe och lugnade grannar och församlingsbor.

Medlemmarna i kören var förstås upprörda, många grät och folk gick omkring med armarna om varandra eller slog sig ner i någon hörna och pratade lågmält. De grät, men uppenbarade också den med sorg och förskräckelse blandade upprymdhet som människor kunde känna när något utöver det vanliga inträffade.

På landsbygden, där allt utom vädret var ganska förutsägbart, var det nästan smärtsamt ont om de där speciella händelserna som kunde drabba hårt men som ändå grep tag i livsandarna och skakade om.

Då passade folk på att kliva ur sina vardagsfängsel, sammansvetsade av nyväckta och otämjda känsloyttringar som inte kunde få utlopp i den egna kammaren utan krävde just detta kollektiva stöd.

Därför förvånade det inte Helen att en situation som den här kunde vara upphetsande och motbjudande på samma gång. En utmattning smög sig på och hon började känna sig så dränerad på energi att hon knappt orkade svara när någon tilltalade henne.

Björn gjorde rätt i att sticka ifrån alltihop när han bjöd Angela på en åktur mot obestämt mål.

– Jag måste komma bort från det här ett tag, sa han och flickan var inte svår att övertala.

– Ungdomar orkar inte med en tung stämning, försökte Lisa jämka när Peter ondgjorde sig över att sonen smet sin väg.







  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.