Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


En framtidsdröm, eller en siare berättar ...

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-11-21 21:05

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Vi måste se till att varje samhällsmedborgare har en försörjning. Det är det viktigaste uppdraget för framtidens politiker. Försörjning och meningsfullhet.

Redan i mitten på 90-talet var den här frågan aktuell. Forskare och samhällsdebattörer reste då världen runt och föreläste om det som fick namnet 20/80-samhället, där 20 % har anställning medan de 80 % inte har det. Att proportionerna skulle hamna där på en gång är väl knappast troligt eftersom man med näbbar och klor kämpar för att ”ha jobben kvar”. De som annars går till låglöneländerna. Men det säger sig självt att det är köpt tid för företagen, de köper ju alltid, bygger hela sin verksamhet på köp och sälj.

Men vi andra, som varken har något att köpa för eller något att sälja. Vi som inte äger. Inte ens oss själva.

Under den här valrörelsen pratades det om jobben och jobben. Jobb? Vad är ett jobb?

I huvudsak finns det två kategorier av pretendenter: de som är så kvalificerade att de headhuntas i stället för att bli rekryterade och som har studerat i en tjugo år minst, och så är det de som inte har just någon utbildning utan kan introduceras på några timmar eller några dagar. Båda sorterna är det ont om, de förra för att det finns ont om anställningsbara trots att man har råd att betala de höga lönerna, de senare för att det finns gott om anställningsbara men så ont om pengar att man inte ens kan betala de lägsta lönerna - fast det benämns som"ont om jobb" - inte underligt att heltids- och tillsvidareanställningarna har blivit allt färre och förändrats till ”timme för timme”. Ungdomarna är särskilt utsatta och anställs t ex via ett sms som måste besvaras omedelbart, annars går erbjudandet till någon annan. Även lärare utan legitimation blir utan anställningar andra än där man får rycka in på kortare eller längre vikariat.

Samtliga riskerar att hamna hemlösa på gatan, om de inte har hunnit skaffa sig kvalifikation för A-kassa, vilket alla de som ännu inte haft anställning knappast når upp till. Svårt att få ihop till fackavgiften också, och facken hanterar A-kassan. Både A-kassan och fackliga organisationerna närmar sig fallrepet när folk inte har råd att vara med. Både pengar och tid fattas således.

Är det den enskilda människans fel att det har blivit så här? Lovsången om arbetslinjen där hela ansvaret läggs på individen tycks anse det.

Då kan man fundera på hur svårt det också kan te sig för personerna med funktionshinder, som har en nedsättning på grund av sjukdom eller skada eller om de haft hindret från början, att balansera på de ekorrhjul som nu tagit en groteskare och alltmer perverterad form.

Fredrik Reinfeldt pratade om 53 % arbetstillfällen som inte kommer att finnas om tjugo år. Arbetstillfällen? Han undvek sorgfälligt att prata om ”personer”. Han valde i stället den medietränat neutrala benämningen ”arbetstillfällen”. 53 %? I 20/80-teorin talar man om de 20 % av populationen, dvs de människor som har jobb och de 80 % som inte har det.

Det är då inte bara fråga om de utan legitimation eller ungdomarna utan utbildning och erfarenhet – det gäller i än högre grad de äldre. För inte kommer det att finnas någon arbetsplats för dem. Om de inte tillhör de 20 % förstås. Här kommer vi till mina antaganden sedan 90-talet som nu närmar sig alltmer som trolig samhällssituation och som måste vägas in i vår samhällsplanering.

I en eller annan form.

Här får vi vakta på vår människosyn och uppfattningen om att människan i grunden är lat och helst inte vill göra något om hen kan slippa undan. Personligen har jag aldrig delat den inställningen, tvärtom! Det jag har lärt av mitt arbetsliv både gällande mig själv och gällande andra är det rakt motsatta förhållandet, att jobbet tenderar betyda väldigt väldigt mycket, till och med mer än familj och barn ibland. Hur kan det komma sig?

Det jag fått konstatera gång på gång är, att det är det underbaraste som finns att få vara nyttig för andra – särskilt om det sker tillsammans med kolleger som också brinner för uppgiften – hur fantastiskt det är att få betyda något för någon annan än en själv. Det är den verkliga belöningen! Sedan får jag en liten lön för att kunna vara nyttig för mig själv också, och för de mina.

Det här förutsätter först och främst en faktor i förhållandet: delaktighet. Att jag är delaktig i allt från ax till limpa, så att jag i hela kedjan från idé, råvaror/insatser och framställning/leverans och ända fram till återkopplingen från mottagarna (avnämarna, kunderna, medborgarna) får uppleva denna min medverkan och delaktighet. Jag behöver känna att det fungerar på grund av mina insatser (också). Delaktighet. Så viktigt. Hela vägen från början till slut!

Därför vet jag att människor vill jobba, vill bidra, vara med och vara viktiga. För andra. Det är viktigt för en själv, för ens eget välbefinnande. Att betyda något.

Så min idé är en medborgarlön till alla som inte på annat sätt försörjer sig. En lön som var och en kan leva på, inget överflöd, men så att det går runt och så att man kan leva utan ångest över svält och hemlöshet.

Jag har tänkt att man kunde klara den stora samhällskostnaden genom beskattning av företagen på ungefär samma sätt som i dag. Det är så betydande kostnader som företagen skulle slippa genom människors oberoende av dem för sin försörjning. Enligt LAS får man idag inte säga upp anställda för att de inte längre är tillräckligt effektiva eller för att de inte passar in i de förändringar som företagen behöver göra för att behålla eller utöka sina marknadsandelar osv. Stora skadestånd och tidsspillan skulle bli följden. Och förlust av goodwill. Om alla däremot hade en medborgarlön att falla tillbaka på stode det företagen fritt att kunna välja och vraka utan "hänsyn", vilket skulle innebära en betydande vinst av att kunna ställa om snabbt och smidigt. Man behövde heller inte tveka om att anställa om möjligheten att när som helst säga upp alltid stod till buds.

Därtill kunde en betydande del av statsapparaten tas bort, t ex flertalet av dem vid Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan, Skattemyndigheten och CSN, vidare kommunernas försörjningsstöd. Verksamheter inom barn- och äldreomsorgen skulle kunna minska till en del. Utrymme kunde tillskapas för betydligt större satsningar på förskola, grundskola och högre studier.

Ideella verksamheter kunde växa fram där många intresserade nu hade råd att ta oavlönade uppdrag. Fritids- och idrottssektor. Föreningsliv. Blomstrande kulturliv, där många talanger fick möjlighet att utvecklas. Hur många presumtiva konstnärer finns det inte? Författare? Kompositörer? Dansare? Utövare av konsten inom balett, musik m fl? Uppfinnare? De gamla får ett roligare och mer innehållsrikt liv, alla kan ta hand om sig bättre, bevara sin hälsa och kan delta i kulturlivet, både som producent och konsument.

Företagen och den offentliga sektorn kunde lägga sin energi på att följa forskningens rön, följa upp och utvärdera sin verksamhet, utvecklas och rationalisera sina områden med en förenklad och förminskad personaladministration. Den samhällsskatt de erlägger kan de räkna med att till stor del få tillbaka i form av konsumtion, när de med medborgarlön kan vara tryggare konsumenter och kunder. Och de som har anställning får mer att röra sig med och blir ännu viktigare kunder fast inte till antal. Men de bidrar också med know how och innovationer inom näringslivet.

Alla de som i dag måste knega på i meningslösa jobb, eller varje dag gå upp och sitta färdig och vänta på att telefonen ska ringa för ett jobb på någon timme, för att sedan bli skickad hem utan lön, är det inte synd om för de har ändå sin försörjning klarad. Ovänligheten som växt fram ur bristen på egen rådighet i den egna situationen, byts till vänlighet och omtanke när alla har sin grundtrygghet för mat och husrum. Irritation och ängslan från småföretagare som inte hittar rätt personal för den lön de har råd att betala kommer att våga anställa även för korttidsjobb.

Människor på en skoningslös marknad utan skyddsnät är inte snälla mot varandra. Alla har rätt till att få känna sitt människovärde utan oro sig för morgondagen.

Politikerna ägnar sig i dag med hull och hår sig åt ekonomin. Allt som betyder något verkar vara en balans i finans som man tävlar om på kul länderna emellan. De ordlösa och medellösa betalar kalaset med sina liv. Alla de utförsäkrade och arbetslösa, alla de som arbetar i slavkontrakt och de som lever på försörjningsstöd och knappt överlever. De som går i väggen och tappar sina funktioner. Alla de.

I den nya världen lägger i stället politikerna huvuddelen av sin möda på att skapa förutsättningar för samtliga medborgare att ha goda liv. Alla blir utefter fallenhet och intresse resurser för varandra i välfärden. Det nya samhällets grundpelare är Frivillighet, Fallenhet och Intresse. Den fjärde är Ansvar, för sig själv liksom för sin nästa och det man uppskattar mest är att kunna bidra till det gemensamma bästa.

Låter det inte fantastiskt?

Vad är det som hindrar, det största hindret?

Jo, det är individernas frihet. Makthavarna vill kunna styra och bestämma med tummen på ögat på sina undersåtar. De klarar inte av ledarskapet på annat sätt än med morot och piska, mest piska. Det är makten som är hindret. Hos dem som redan har den och är rädd för att mista den.

Maktfördelningen. Makt, som i sin djupaste betydelse innebär: Ansvar. Inte privilegier och fördelar på bekostnad av andra.

Så det är vad det handlar om. Kampen om makten.

  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.