Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


7. folk och fä

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-17 20:26
Utdrag ur kapitel 7 i Det vore väl synd

Klockan var nästan halv ett, och Helen hade just börjat tänka på att gå upp och lägga sig, då ett skrapande hördes utanför fönstret. Hon hann inte fundera på vad det kunde vara förrän en mäktig sång hördes utifrån altanen.

– Kören! Det var som fan!

– Peter! Så säger väl inte en präst! Lisa såg låtsat förebrående på honom.

– Pappa, han gör som han vill. Björn lät inte helt nykter.

– Tysta nu. Peter släckte lamporna och gick och tände ytterbelysningen och öppnade dörren ut till altanen. De trängdes i dörröppningen för att få en skymt av herdeskaran som stod uppradad utanför.

Ett tjugotal personer var det minst. Han måste väl bjuda in dem sedan.

Helen hade helst velat smita i väg.

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar ..., sjöng basar och altar, sopraner och tenorer, som på sista ackordet delade på stämmorna.

– Vad snyggt, viskade Lasse. En sommarpsalm. Det är en av de finaste sommarsångerna jag vet. Om den sjungs rätt. De verkar ganska duktiga. Vem är dirigenten?

–John Hellqvist, tycker jag det ser ut som, sa Helen. Han är hemskt bra ...

– Och omtyckt är han också, viskade hon till Lisa. Han och hans fru har också separerat, och hon har flyttat till Malmö. Fast de är visst inte riktigt skilda utan skulle bara leva på var sitt håll ett tag. Det fanns visst nån tredje part inblandad. Sorgligt var det.

– Det verkar vara likadant överallt.

– Där är Angela, den där ljusa, långa tjejen som står näst längst till höger där framme, sa Björn. Hon brukar spela i kyrkan också. Hon är jättetrevlig.

– Borde inte du gå och slagga snart? Annars kommer du att ligga som död hela morgondagen.

– Nej för sjutton, morsan! Jag mår fint och jag kommer nog upp ska du se! Ingen fara.

– Drick inte mer, Björn, för då vete katten hur det går.

– Lugn, morsan, det här ordnar jag. Nu kommer de...

– Hej, Angela! Han gick fram och tog en lite blyg och mycket söt flicka i handen. Kul att se dig!

Även om påhittet att komma och uppvakta prästen mitt i natten tydde på en viss djärvhet, så var det en ganska tafatt skara som sedan stod där i salen. Några av dem gick fram och tog Peter i hand och gratulerade. Ett par av körens kvinnliga medlemmar var till och med så modiga att de kramade om honom, men de flesta stod ändå i bakgrunden och log generat.

– Ska jag sätta på kaffet? viskade Helen till Peter då hon för ett ögonblick lyckades få hans uppmärksamhet.

– Nej, inget kaffe. Nu ska ni väl alla smaka lite av mitt hemgjorda vin, sa han med högre röst och vände sig mot sina nytillkomna gäster. Björn, ropade han åt sonen. Hämtar du ett par, tre flaskor? Jag tror vi tar det vita.

– Jag ska nog inte ha nåt, protesterade en liten dam som Helen inte lagt märke till förut.

– Jovisst Berta, det är klart att du ska smaka lite och skåla tillsammans med mig! Peter klappade glatt om henne.

Han var glad och utstrålade en sådan värme och självklarhet att alla, även de mest bortkomna, pratade och skrattade i munnen på varandra.

Där i sällskapets mitt rörde han sig som om han äntligen befann sig i sitt rätta element. Här och nu gav han uttryck för det han som person stod för – som om inget övrigt fanns att önska på denna jord.

Skulle han köra in höet snart? Hade han fått ordning på traktorn? Och hur hade fölet artat sig? Frågor smattrade på varandra. Han betraktades mer som bonde än som präst, kom det för Helen där hon tyst stod i sorlet.

– Står det inte en liten vacker drömmerska här? hörde hon någon viska i hennes öra. Hon såg upp i ett par varma, bruna ögon och såg en leende mun med jämna, vita tänder.

– John! Så roligt! Jag trodde du var i Malmö nu för tiden.

– Det är jag också, men den här dagen har man fått planera in sedan länge.

– Jag trodde att folk skulle dyka upp först till helgen! Peter har försökt få till det så.

– Ja, jag vet att han ville ha det så, men jag måste på annat håll då, så vi i kören kom överens om att ta det så här, vad han nu än har försökt styra det till. Det är ändå nu han fyller!

– Jag tror han uppskattar det jättemycket, se bara på honom! De som vill ha det lite mer konventionellt kan väl återkomma på lördag.

– Precis. Så sa jag också.

– Men Helen, sa han så och tystnade ett ögonblick. Är allt okej? Du ser ut som om du sett ett spöke ...

Att han såg henne - genomskådade henne - berörde henne lika starkt som om han hade ruskat om henne. Hon hade kapslat in sig så länge i någon slags mental termofolie att hennes eget naturliga skydd tillbakabildats.

– Jag känner mig lite snurrig.

– Vi går ut på altanen ett tag, föreslog han och tog henne under armen. Så ska du se att du snart känner dig bättre.

Hon följde honom ut genom dörren. De lutade sig halvsittande mot bordet därute med utsikt över den vildvuxna trädgården där ett tjugotal äppelträd, märkta av ålder och visdom, gav en trolsk stämning åt den blå försommarnatten.

Kaprifoldoften var bedövande.

Det var så lätt att prata med honom, han var så enkel att nå fastän de bara talats vid i förbifarten. Nu lyssnade hon till hans mjuka och välmodulerade röst utan att behöva säga så mycket själv. Det kändes skönt efter allt apspel.

Han pratade om frun och barnen som han saknade den dagliga samvaron med och om sitt jobb som musikledare i Malmöhus, där han provtjänstgjorde tre dagar i veckan. Och han berättade om sitt arbete som kyrkomusiker inom församlingen, det som han nu var i färd med att avveckla. Om kvinnorna som så gärna ville förbarma sig över en ensam man, om hur tröttsamt det kändes att behöva hitta på lämpliga gentjänster för en god middag eller en lagad söm i kavajen eller något annat där de försökte övertyga honom om att det icke var gott för mannen att vara allena.

– Jobbigt blir det. Jag grejar det inte. Måste härifrån!

Hans häftighet förvånade henne.

– Du får väl säga nej tack, föreslog hon.

– Det är lättare sagt än gjort. Fråga Peter får du höra. Han har det nog inte heller lätt med all snärjande omtänksamhet!

– Nej. Men jag vet inte om Peter kämpar emot nåt vidare. Han verkar rätt nöjd med att tacka ja. Som han berömmer alla hjälpare inför mig! Särskilt de kvinnliga.

– Ja du, lilla Helen. Hade jag någon som du skulle aldrig en annan kvinna få komma i närheten – vilken hjälp hon än lockade med! Han vände sig mot henne och slog utan förvarning armarna hårt om henne.

– Du är det finaste jag vet, mumlade han. Om Vivianne hade fått träffa dig lite oftare, fått vara din vän, tror jag hon skulle ha haft lättare att förstå mig. För du är så lugn och klok, Helen ...

– Nej, det är jag visst inte. Hon bröt sig varligt loss ur hans famntag. Jag är upprorisk, för att inte säga en riktig stridis ibland! Innerst inne. Peter förebrår mig för mitt häftiga humör.

Ett plötsligt ljud från skuggorna mellan träden fick dem att tystna. En gren knäcktes. Något tycktes röra sig där inne.

– Är det nån där tror du? viskade John. I kolmörkret?

– Kan vara nåt djur. En betande kviga höll på att skrämma livet ur mig en natt då jag var ensam hemma. Hon hade tagit sig igenom stängslet längre ner mot ån och höll på att bli ihjälskrämd när jag ropade till och frågade vem det var. Så det är väl inte värt att vi skrämmer hjärtat ur nåt stackars kreatur! Vi går in, tycker jag.

– Gå du. Jag kommer snart. Skönt bara att få slippa surret ett tag.







  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.