Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Kartellen och jag - eller är inte livet för jävligt!

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-06-13 12:33

Det var någon slags kurs som jag var på. En av kvinnorna mådde dåligt, hade varit med om något traumatiskt. Kursledaren, en så ljushyllt kvinna att hon nästan var genomskinlig, försökte prata med henne men kom liksom ingen vart. Hon bara mest höll huvudet på sned och ojade sig lamt och kraftlöst. Jag trängde mig fram men än var det någon i vägen, än hade de gått in i något annat rum. Till sist hittade jag dem och röt i ganska barsk till den stackars lärarinnan som jag tyckte hon var då: Jag kan hjälpa henne! Kan du? sa lärarinnan och tittade försagd upp på mig. Jag har utbildning för det”, sa jag och tänkte ´flytta på dig, din mes´! Har du, hur lång då? undrade hon prövande. Två år, sa jag, en alternativ indisk yoga-utbildning. Trodde hon skulle fnysa men hon bara böjde gracilt på sin nacke och sa: Oh! Har du?

Nästa scen är när alla ska åka till Tallinn på en tur fram och tillbaka ett par timmar och shoppa. Jag har min dotter Lou med mig, hon är väl en 6, 7 år. Jag hade hela tiden svårt att hålla uppsikt över henne samtidigt som över mitt bagage. Den lilla handväskan som jag brukar ha över axeln hade jag ihop med de andra väskorna och tittade efter den hela tiden, jo, där var den. Och så Lou, jo där var hon …!

Jag blev mer och mer stressad och längtade hem så att jag nästan hallucinerade. Men när vi kom fram fann Lou en liten pojke som var pigg på att leka. Vi var i ett stort hotell som säkert hade 100 år på nacken, i en lobbyliknande lokal. Jag behövde gå på toa, det fanns ett i var ände på den stora lokalen som var avdelad på några ställen så att man inte såg rätt genom den utan måste gå fram och titta efter. Det var än Lou, än mitt bagage som jag oroade mig för. De andra skulle gå i väg på någonting men lovade komma tillbaka. Jag hade ingen koll på återresan utan var själv som ett kolli fast jag ändå skulle klara av barnet mitt. Liksom kraftlös på gränsen till sammanbrott.

Jag frågade min dotter om hon ville duscha tillsammans med mig, för vi hade rest hela natten. Nej, det ville hon inte. En kille som var med i sällskapet hade också stannat kvar och lovade se till henne medan jag duschade. Jag kände mig så kladdig och ofräsch och i behov av att få använda toaletten.

Från att båda badrummen stått tomma var det plötsligt kö utanför dem båda men till slut blev det min tur och jag trängde mig in med allt bagage och låste, orolig för flickan och ville skynda mig. Men då kom än den ena, än den andra, två ynglingar minns jag, och såg att det fanns ingångar från andra håll in dit. De var både vänliga och spefulla. För så fort jag släppte garden och trodde jag kunde lita på dem blev de förargliga och retsamma, skrattade med hot i bakgrunden.

Så måste jag försäkra mig om min dotter, att hon var okej, och att mannen i sällskapet passade henne som han lovat. Jo, de var där bakom en skärmvägg tillsammans med en massa andra människor, så jag tog hennes hand och sa att hon måste komma med.

Och så mindes jag mitt bagage! När jag med min något motvilliga tös kom in i badrummet var det ännu mer folk där. Jag frågade efter min väska och en magerlagd, allvarlig man höll fram den ena prylen efter den andra, nej, inte den, sa jag och visste inom mig att jag hade förlorat den, min väska som jag hade allt i, alla kredit- och bankkort, pengar, telefon och en massa viktiga handlingar som skulle hjälpa oss att hitta hem igen. När jag kände att jag var på väg att ge upp vaknade jag så utmattad att jag inte ens förmådde glädja mig över den verklighet jag befann mig i. Den gav mig ingen tröst. Så är livet, tänkte jag om och om igen. Så är livet.


Men kanske finns det något hopp där borta någonstans?

Epilog

De här dagarna är både underbara och skrämmande samt famlande. Jag har sagt ifrån mig alla uppdrag för att jag fått diagnosen utmattningssyndrom. Det känns skönt och hemskt på samma gång. Jag ägnar mig åt att sova (drömma), kolla igenom vad som hänt sen sist (på nätet) klappa mina båda katter och ropa lockande från bron åt den hemlöse som jämrar sig bakom rodrodendonbuskarna och hoppas infamt att han måtte gå in i buren snart någon gång så jag får ta honom till veterinären för diverse åtgärder, eventuell märkning och hälsan i stort. Kanske kommer han att få sitt hem här så småningom.

Om det inte går att få fatt i någon husse eller matte. Jag adopterar honom gärna och jag tror att mina båda katter har vant sig vid honom så att det skulle gå bra. Det är bara jag som är frågetecknet, sett ur hans perspektiv, eftersom jag har kört iväg honom den gången han och min hankatt rök ihop. Jag ångrar förfärligt att jag hötte mot honom när han strax ville komma tillbaka. Han är ju så mycket större. Jag sörjer över att vi kom ifrån varandra, Det var ju inte så farligt när allt kom omkring.

Att vara ute i trädgården är som balsam för själen. Allt där är vänligt, till och med brännässlorna som följer med så fint när jag drar upp dem och bränner mig knappt alls. Fåglarna som hälsar mig så fort jag öppnar dörren, alla möjliga småfåglar, mesar och finkar och sångare, lille Hacke inte att förglömma. Hacke hackspett, han skriker så fort han kommer hit och när jag ropar tillbaka hejpådigdulillehacke gör han en lop över mitt huvud. Ekorrungen har jag inte sett på några dagar.

Hursomhelst, visst är det hemskt att Kartellen har fått återbud till att spela vid en festival i Dalarna, Peace and Love. Det var sponsorn som först hotade med att dra sig ur. Då stoppade arrangören dem och ställde in giget.

Och det värsta av allt - vågar knappt säga det - men Svenska kyrkan drog sig också tillbaka.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18970133.ab

Det resulterade i:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5888475

Ett hopp i eländet!

Sedan ringde en vän till mig och berättade att kommunen har upphandlat Värmlandstrafik för skolskjutsarna. Härifrån, 3 mil söder om stan, får småttisarna från 6 års ålder åka i 2 timmar och tjugo minuter om dagen, ha en arbetsdag på åtta timmar utan fikarast; de åker hemifrån vid 7 får inget att äta förrän vid 11-12 och sedan inget på hela eftermiddagen och hemma vid 17 och över på det. Föräldrarna har börjat köra barnen till skolan i stället. Snacka om att, ja vadå? Kan inte prata om det just nu. Känner bara avsky. Är det underligt att man går i väggen om man engagerar sig i eländet?

Nu ska jag ta mig morgonens första kopp kaffe och sedan bär det av ut i solen. Som tur friskar vinden i idag så man orkar vara igång därute.

Sedan ska jag bara tänka på blommorna och Gud, katterna och de andra här omkring.

Punkt.










  • Kommentarer(0)

Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.