Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


CENTERPARTIET CLASSIC

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-05-16 07:17
Efter att ha upplevt ett växande missmod inom politiken och en tärande känsla av att inte ha med den att göra, inte höra dit, dela väsentliga värderingar med, utan en förändring till det sämre, råkade jag för någon vecka sedan, i adressfältet på Internet få syn på rubricerad adressat, CENTERPARTIET CLASSIC, en öppen facebook-grupp. Jag tittade in och fann en helt annan stämning, först genom gruppbeskrivningen, sedan av inläggen som höll en hög standard av både sakinnehåll och på det sätt man approchade varandra. Där fanns "Dagens politik"som refererade till någon aktuell fråga som var uppe på den politiska agendan och som sedan renderade i ett antal inlägg och kommentarer. Intressant! Jag bad om medlemskap och hälsades välkommen.

Innan dess hade jag tvekat inför att rösta i EU-valet, dels för att jag ifrågasatt konstruktionen över huvud taget, dels för att jag känt mig alltmer vilsen politiskt. Men här fann jag människor jag kunde prata med, en öppenhet i samtalet och synpunkterna - ja, en verklig, pågående dialog - så det där med partibeteckningen som sådan blev liksom sekundär. Man behövde inte vakta på sina ord utan kunde uttrycka åsikter och värderingar utan att tänka i partitermer, vilket var oerhört befriande för mig som nog inte är den där trogna människan som man kanske förväntas vara. Mina åsikter grundar jag på min rättsuppfattning först och främst, inte känsla. Men det är klart att känslan kommer av glädjen att förstå och bli förstådd och över att dialogen för frågan framåt med nya vinklingar och insikter.

Sedan dess har jag känt mig mer hoppfull inför både EU och valet senare i höst.

En kort resummé över mitt politiska liv. När jag var 18 och röstade för första gången var jag nygift med en bonde, som i och för sig var fältflygare då vi gifte oss och fick vår första dotter men som efter ett års äktenskap, då vi redan väntade nästa barn, en son, tackade för sig och flyttade med barn och blomma från F15-staden Söderhamn ner till södra Småland där vi köpte gården och fick ett barn till, i Södra Ljunga strax utanför Ljungby med Växjö som större stad inom räckhåll mot norr och med Camprads Älmhult mot sydost, i vars omgivningar mina svärföräldrar och båda svägerskor och övrig släkt till min man bodde. Jag kom på en gång in i en stor familje- och släktgemenskap, jag, endabarnet, rumpvärmländskan från bruksorten Karlskoga som ligger i landskapet Värmland men tillhör Örebro län, lika kluven och identitetslös som jag. Jag flyttade därifrån så fort jag kunde. Jag hade tur som fann mannen i mitt liv så tidigt, fadern till mina fyra barn, varav det fjärde (med biologisk italiensk fader som jag några år efter att vi skilt oss gift om mig med) han tog till sig som sitt eget och adopterade när vi efter sex år återförenats och gift om oss med varandra. Under tiden hade han utbildat sig till präst i Svenska kyrkan och jag till socionom inom Svenska förvaltningen (således inte med speciell inriktning mot det sociala). Även om vi efter två år skilde oss igen, då han träffat en ny kvinna som han gifte sig och fick två barn till med, senare skilde sig ifrån och gifte om sig och fick ytterligare två barn plus ett bonusbarn - och jag i desperation gift om mig med stadens mest eftertraktade ungkarl (vi bodde i Karlskrona då efter åren i Lund) från vilken jag lät skilja mig efter återigen två magiska år och aldrig mer gift om mig (puh) - så är min första man min stora kärlek och också den som inspirerat mig till att skriva mina hittills tre böcker i sviten The Chronicle of Confessions. Han föddes in i Centerpartiet och jag genom rekommendation och naturalisering.

Hoppsan, handlade det där om politik? Jodå. I den mening att jag fick leva i en helt ny tillvaro i stor gemenskap på landet där jag röstade för första gången på just Centerpartiet. Jag lärde mig älska det jordnära livet. Fast hade jag inte haft Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Dan Andersson, Vilhelm Moberg och Doris Lessing hade jag nog inte överlevt. För de sidorna av mig hade jag annars inget utlopp för i mitt dagliga liv där mellan ladugård och stuga.

forts följer inom kort ...










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post99