Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Dagen efter

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-05-06 00:15

Från Svartberget ut över sjön, strax norr om fiskehamnen i Medhamn, där jag framlever mina dagar i otillräcklig grad för jag hålls med så mycket annat båd när och fjärran och blir föremål för allsköns vibbar och laddningar vilka i sin tur skapar impulser och lust att ingripa i diverse sammanhang men då dessa inte infinner sig, så inbjudande och tillåtande som skulle krävas för min sinnesfrids skull, så befinner sig min kropp och själ i ett turbulent tillstånd. Som nu.

Som om det inte vore nog att sköta om sin lilla vildkatta (näst intill) som skadat och fått opererat sitt öga med intensiv eftervård i hemmet och medicinering 12 ggr per dygn, har jag gripits av en så stark känslostorm att jag hart när inte kan urskilja en enda klar bild av det jag varit med om under halva natten dessutom, nämligen den på svtplay förevisade partiledardebatten.

Det enda jag minns är Jonas Sjöstedts varma och faktiskt, som jag uppfattade det, autentiskt äkta leende, orubbligt hållande fast vid icke-vinsten i välfärden. Det gjorde däremot inte Stefan Löfvén, som nog ville men inte kunde, utan ägnade sig åt jobb och avtal i stället. Gustav Fridolin var nog ute och cyklade lite, vinglade nästan, och kom inte direkt varken framåt eller i mål.

Men Jan Björklund räddes inga gränser utan exponerade frimodigt och glatt sina åsikter om skolans reformering och omorganisering i motsats till Göran Hägglund som pratade och gestikulerade yvigt och studsande som ville han dölja en tidigare åthutning. Av vem, kanske Fredrik Reinfeldt, så allvarlig och uppsträckt kvällen till ära. Jag minns ingenting av det han sa. Annie Lööf sjöng de små företagarnas lov på landsbygden, småföretagarna, de som är jobbskapande ska rädda jobben.

Jag undrar var fabrikerna tog vägen. Industrierna. Utomlands förstås. Där produktionskostnaderna är låga och avtalslösa. Ingen säger nåt om det.

Om bönderna, de onämnbara, sades inte ett ord.

Jimmy Åkesson med sin massinvandring som kassako. När den upphör vill säga. Vilket den bör, enligt Jimmy. Han leder ett parti som uppstått för dem i tillvarons sprickor. Eller klyftor. Jag befinner mig nog också där. Fast i en annan klyfta.

Önskar att Gudrun varit där. Då hade det i vart fall blivit lite roligt.

Men hur fanken ska man rösta?? Jag vet vad jag vill rösta på, det är bara det att ingen partiföreträdare finns som mottagare. För den fråga som jag anser vara den viktigaste finns ingen adressat.

Livsmedelsförsörjningen. Vårt lilla fina land blir utan när bristen uppdagas. För ingen vill tro på den, skiter i det, för det är inte tillräckligt uppenbart. Ännu. Det är smärtsamt att se ett skeende rulla in som en stor våg, jag ropar och varnar men ingen hör. Alla skrattar och flamsar. Pengar, pengar, pengar. Kläder, kläder, kläder. Fester, fester. Festivitas. Fina jobb, befordringar och uppåt. Vadå, vadå, det finns ingen Gud. Man lever bara en gång, måste unna sig, är värd det, förtjänar det. Men barnen, barnen, potatisen från matkassen kokar över.

Alzheimern kommer tidigare nu. Och C:n, Kräftan. Fashism, rasism och nazism. Terrorism. Nato och Putin. Anonyma makten. Ingen känner den. Längre. Det bara sker. Fast det är fel. Global ekonomi och finanserna uppe i molnet. De okända få har access. Sökarnas armar slappt hängande, blicken i skyn. Molnet! Molnet! Var är du? Hos Gud? Nej, fan. De har bytt plats. EU? Självmorden ökar, överrepresentation i lägre åldrarna. Barnen. Självskador. Ont om barnmorskor. Barn ... Vågar inte. Kanske meningen. Vi ska bli färre. Färre besvärliga.

Vem ska man rösta på? Vem, vem, vem??? Vadå, rösta? Vem bryr sig. Det är kört. De vill bara hålla oss i styr. Helst slippa oss. Döda. Långsamt. Obemärkt.

Ridå.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post98