Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


En tanke räcker ...

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-04 11:12
Läste just Felicias inlägg på Facebook:

♥ Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära,
ja, öppna det rum
som står låst djupt inom dig.
Barnet som bor där och stumt skriker:
”Hör mig!”
Du är en bön, Gud är din bön.

Låt oron få sjunka som stenar mot botten.
Hela ditt liv är ett samtal med honom
som bär universum och bor i ditt hjärta.
Han delar ditt liv både glädjen och smärtan.
Du är en bön, Gud är din bön.

Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära
ja, våga den tillit som bor djupt inom dig.
Lyssna till rösten som kallar dig:
”Följ mig!”
Du är en bön, Gud är din bön. ♥

Hon aktiverade en upplevelse jag hade för många år sedan och som poppat upp några gånger i mina tankar under de senaste dagarna. Det känns som om det är meningen att jag ska berätta om den nu ...

På den tiden bodde jag i Stockholm. Det var fredag kväll och jag var antagligen lätt till sinnes med den stundande helgen och fick en idé: jag skulle ta en tur till Värmland och överraska mamma! Men, pep ett litet tvivel, har du pengar nog till det? Det var dagarna före lön. På söndag skulle det trilla in kulor på kontot, men skulle jag klara resan dit utan att något tillstötte som kostade mer än de slantar jag hade i plånboken? Med 200 kronor skulle jag ha känt mig trygg ... Men jag bestämde mig ändå för att åka. Bensinen borde räcka.

Tidigt innan jobbet, så där vid halv sex på mornarna brukade jag ta en repa på en 25 minuter och springa runt bostadsområdet där det var tryggt alla tider på dygnet. Skulle jag ta min runda nu innan jag åkte eller bara se till att komma i väg på stört? Jag bestämde mig för att springa och bli energifylld och pigg.

När jag svängt runt hörnet vid längan med de små butikerna bort mot skolan till får jag se något komma rullande mot mig ... det såg ut som på gamla Västernfilmer från någon ödestad ute på slätten med gräs och grenar som rullar omkring ...

Jag tror inte mina ögon: två hundralappar kommer rullande efter varandra rakt mot mig! Jag böjer mig ner och tar upp dem - vad ska jag göra? Inte en själ finns ute än, någon har väl tappat dem, men hur ...?

Så slår det mig, de tvåhundra kronorna som varit så gott att ha om något hände...

Ändå med tvekan stoppade jag på mig dem. Men ingen syntes till som kunde ha tappat dem, vad skulle jag göra? Medan jag fortsatte min runda och senare på resan i bilen och alltfort när jag kommit att tänka på händelsen har jag känt mig alltmer övertygad: Jag blev bönhörd utan att be. Det räckte med en tanke.

Sören Kirkegaard beskrev en gång sin tro så här: Det är som att kasta sig utför fyrtio famnars djup och intill visshet vara övertygad om att någon tar emot en.
Men jag varken befann mig i något medvetet utövande av tro eller i bön.

En tanke var nog...



  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post9