Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Datorhorrorgrafi

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2013-10-25 00:45

Fortfarande darrar nån del som en aladåb i min solar plexus från den sista tiden. Så utan, så innan. Och så ovan, så nedan ...

Vid klockan 5 i måndagsmorse (det är torsdag nu), den 21 oktober då jag famlat ut i mörkret för motorvärmarn, fått fyr i kaminen här inne, duschat och halvt städslat mig vid kaffet och morgontidningen före avfärd och 7,5 mils resa till tinget för en kollega med förhinder, hade jag tagit fel på månad. Först den 21 november skulle jag gå in för henne.

Hon tog i stället min dag 31 oktober då jag behöver förbereda inför Värmlandsmässan 1-2 november! Som en gåva från ovan, då jag behövde den dagen för ditforslingen av mina böcker. Men kunde det verkligen vara möjligt? Jag kollade en gång till, jodå. Det var först den 21 november! En hel fri dag till mitt eget förfogande! Vilken gåva! Vilken njutning! Vilken lättnad att slippa ge sig ut i mörkret!

Men motor- och kupévärmaren stod på till fram på eftermiddagen för jag fick annat att tänka på.

Med ryggen skönt mot brasan, nöjd och lättad med min lilla laptop, spratt det till i mig just när jag greppade tag om koppen ..., nej! Jag jonglerade ett tag men hann inte utan kaffet skvalpade ner i tangenterna! Jag for upp, skakade och skrek – min nya fina lilla dator! Dyrgripen ...

Pajad ...?

Den fick stå i upp-och ned i v-ställning på en handduk för att rinna ur och torka ... Hjälp mig Gud!

Jag gick in i sov- och skrivrummet och satte på den stationära datorn, tröskverket medan katterna sömnigt tittade upp från sängen dit de har tillträde sedan kylan kom. Den tog tid på sig, var mer flegmatisk, långsammare än den lilla pigga, men jag kunde ändå läsa tidningen på webben, Nya Kristinehamns-Posten, numera även Nya Wermlands-Tidningen, SvD och DN. Senare på dagen brukar det bli även Aftonbladet och Expressen. Svt.se med senaste nyheterna tar jag också med, samt Sverigesradio play om det är nåt särskilt, kollar mailen om jag hinner samt kvittrar in ett tag på Twitter där man får sig en hel del till livs med alla länkar kopplade till meddelandena.

En varning blixtrade upp på skärmen om intrång och för hög användning så snart maskinen tuggat sig varm. Sedan flashade en bild fram om överhettad mejlanvändning risk för krasch. Nu skälvde sjutton aladåber på diverse ställen i kroppen och jag började febrilt söka efter hjälp på nätet. Norton – de hade hjälpt mig förr! Men innan jag kom fram var klockan 9. Hjälp ...!

Supporten Mario chattade på engelska, skapligt, men när nerverna kommit i gungning är det som om ord fattas (speciellt på engelska) och tankar trampar vatten som i gyttja. Efter ett antal knapptryckningar och omtag kunde han äntligen koppla in sig på fjärrstyrningen.

Operationerna pågick fram till klockan 13. Långsamt kan tyckas, då de supportar flera samtidigt. Men då gav jag upp, säker på att han gått på lunch och glömt bort mig. Men efter nån halvtimme ringde han upp på hustelefonen som är den enda som fungerar här i ödemarken. Det var han. Why did you hang up? Han körde ett par saker till. The system´s processor uses too much CDU, konstaterade han så. Obegripligt, som ett politiskt parti. Men jag skrev ner hans rekommendation om att kontakta Microsoft för resten, för nu kom han inte längre.

Utan mat, svimfärdig och med aladåber som nu genomgått celldelning ut i hela kroppen kämpade jag mig ut på nätet, Micro ... Microsoft ... .com, som i ett perpetuum mobile hamnade jag om och om igen, som en vilsegången i storskogen, i cirklar med samma frågor och formulär, fyllde i användaruppgifter inkl ålder, vikt och längd samt mantalsskrivnings- och födelseort. Typ. Till slut, när de frågade om årsmodell, konstaterade jag att jag befann mig inne på GM motors sida, knackade ner ett ilsket meddelande på en plats för annat, gav upp och stängde datorn, gick in i köket och fixade lite käk, satt fem minuter framför teven utan att förstå vad jag tittade på och återvände sedan ut på nätet. På mejlen fanns fem svar från Microsoft – jag har ännu, tre dagar senare inte öppnat dem.

Nu sitter Andreas, en datakille från Södra Råda som räddat mig tidigare när jag kört fast och gjort slut på egna initiativ och alternativ. Alla dokument och program är lagda på en back up-disk. Bortåt timman har jag fått leta efter skrivprogrammet och återställningsskivan till säkerhetsprogrammet medan han kollat på den olycksdrabbade laptopen som inte verkar ha fått bestående skador utan tycks funka. Annars kommer han att byta tangentbord på den för det har sällan gått vidare ner i elektroniken utan hamnat där som i en liten skål, berättar han. Fast jag vände upp och ned på den ...

Ett hopp tänds i mitt bröst och trycket där lättar något.

Men varför hände det, och just nu? Min enda lediga dag på länge? Igår, onsdag, då jag hade min ordinarie tingstjänstgöring, skulle jag lämna in laptopen där i Karlstad, på Siba som inte finns här i stan. Jag fick ta den med tillbaka då jag glömt inköpskvittot och försäkringshandlingen hemma. Men på vägen hem ringde Andreas som först då sett mitt sms och erbjöd sig titta lite på den. Tidigare har han berättat att han byggt en egen dator, så han hade kunskapen om det inte var nåt större fel.

Då kände jag, liksom nu, att det håller på att fixa sig. Han är så lugn och vänlig, liksom trygg.

Kanske handlar det om att jag inte bara ska köra på, oreflekterat och mekaniskt utan stanna upp och att tänka och känna efter? Lämna utrymme för undret att ske. Guds gärning.

Laptopen verkar inte ha tagit nån större skada! Jag skriver på den nu. Det enda är att den går tillbaka till 2012-01-04 med vidhängande klockslag. Antagligen från något dokument jag hade öppet då det hände. Jag får ändra inställningen då jag startar upp, baggis.

Medan Andreas fortfarande satt vid den stationära och startade upp program ringde hustelefonen. En man med jag tror indisk brytning berättade att han var från Microsoft och att jag måste ta bort ett mycket skadligt virus i den gamla datorn. Malishes Junkfire, hette det och var väldigt farligt och måste genast tas bort! Satt jag vid datorn? Då jag sa nej skulle han ringa om fem minuter. Jag tackade så väldigt mycket och rusade in till Andreas. Han tittade lugnt upp på mig och sa att samma sak hänt hans pappa och även honom själv. De gör så, sa han. De bara säger att de är från Microsoft.

Fort ringde jag upp banken, jo 120 + 40 kronor var reserverade, så de hade varit inne på mitt kortkonto. Jag spärrade och beställde nytt kort, kollade med kundtjänst och en godmodig norrlänning där att ytterligare fara var avvärjd. Måttliga lärpengar till ett annat år som bönderna sa i Småland på den tiden.

Tack gode Gud att Andreas var här!

Jag glömde papperen hemma, annars hade jag lämnat datorn på Siba och inte fått veta att den var okej. I vart fall inte utan att den först skickats i väg till Samsungs operatörer. Och Andreas var här när bedrägeriet skulle ta vid.

Jag fick lära mig att inte rusa åstad och vidta oöverlagda handlingar som leder till bedrägeri.

Jag har också nu, strax före sänggåendet inne i badrummet där man tänker fritt och utan skyddsnät, kommit fram till att jag inte mer ska tvinga eller forcera fram något. Jag har slutat strida. Åtminstone utåt. Så utan, så innan. Det ska få bli lugnt i min själ. Jag är kyrkvärd och kanske ska jag börja predika. Någon tyckte det men jag kan inte för mitt liv minnas vem. Det var bara häromdagen.

Först efter jul tar jag upp skrivandet igen. Till dess får det dväljas där inuti.


Blog Image

PS (2013-12-15): Min sedan 12 år avlidna mor, Ruth, har namnsdag på det datum som fastnade i laptoppen som fick en kopp morgonkaffe i sig, nämligen 2012-01-04, 00:01; en minut sedan det blivit min mors födelsedag hamnade det datum på som jag sedan dess för ställa om var gång jag slår på datorn och först i dag som sagt insåg var en hälsning från min mor. Hon tycker jag hålls för mycket med den. Hon har nog rätt. Hon som gick långa dagliga promenader ända tills hon dog 87 år gammal. Hon tycker att jag ska skriva lite mindre och röra på mig mycket mer!

Att också ...!




  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post83