Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Minimalistiskt

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2013-10-18 15:51

Tala är silver ...

Om jag tror på det gamla ordspråket ... ja, ibland. Ingenting är rätt eller fel i alla lägen utan i hög grad situationsberoende: det beror på. Svårt i ett informationssamhälle, om det nu är vad vi lever i.

Vad det handlade om - ja, det frågar jag mig ännu.

Det ger sig väl så småningom.

Det är sent och det blir en tidig morgon i morgon bitti. Sammanlyst till Missionskyrkan i Vike, där de börjar gudstjänsten redan klockan 10. Men det är värt lite möda och tröghet i starten.

Tänk, att det blir mildare igen! Då behöver jag i vart fall inte ge mig ut och värma upp bilen. Jag är så rädd om den för jag kommer förmodligen inte att kunna skaffa mig någon ny. Jag tog upp det med den i dag när vi var till stan, min lilla bil och jag, för att införskaffa medicin åt mig och solrosfrö åt fåglarna.

Talgoxarna har svirrat utanför mina fönster - de letar alltid upp var jag än befinner mig i huset - och stirrat uppfordrande på mig. Så jag kan inte vänta med vintermatningen längre. Hela sommaren har de fått jordnötter i sin foderautomat. En underbar liten temperamentsfull hackspett har flyttat till mig efter det att grannfrun som tidigare var hans matmor avled. Och han säger minsann till om det fattas! Fågelfröna tog slut i affärerna på försommaren så det fick bli nötter.

Hursomhelst, jag sa till min lilla bil: Det är du och jag, sa jag. Och jag hoppas vi får leva livet ut tillsammans, sa jag och klappade den på ratten. Jag brukar be till Gud när jag ska i väg om att inte krocka med någon och åstadkomma skada på fordon, djur eller människa. Jag brukar också be om - måste jag erkänna - att med Guds hjälp få flyga som en hind över alla hinder så att jag ska hinna i tid. Fastän jag är min egen numera har jag alltid tider att passa. Den dag då jag inte behöver organisera mig efter klockan och får göra vad som faller mig in är guld värd! Så är det väl för alla.

De senaste dagarna har jag med stort intresse följt ärkebiskopsvalet. Och förstås hållit på Antje Jackelén, biskopen i Lund. Jag blev mycket glad när det blev hon. För jag tycker mig känna henne väldigt väl. Min föreställning om henne bildar den biskop jag skriver om i min bok, Uppgörelsen. Jag fullkomligt älskar det sätt hon bemöter Peter på när han på sina bara knän får krypa hela vägen till Jerusalem, nej, vad säger jag ...? Men när han måste åka till biskopen för att förklara sig efter att ha ställt till det så erbarmligt i sin lilla landsbygdsförsamling Fagdala, utanför Karlskrona.

Det var så underbart att höra hennes svar när Niklas Svensson intervjuade henne i Barpol! Precis så skulle även "min" biskop ha sagt och varit så där fin och värdig och enkel.

Jag tror hon är min förebild.

Så jag ska undvika att vika ut mig och reflektera högt och högljutt över saker som satt mitt inre i gungning. Jag tar det i stället med mig till meditationen i kyrkbänken där gallan och grämelsen kan få transformeras om till något nyttigt och gott.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post82