Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


To move or not to move ...

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-03 00:46

Själv har jag en viss vana. Vid 16 hade jag flyttat sju gånger, vid 30: arton gånger, vid 40: tjugosex och den sista biten fram till dags dato landar jag på trettiosju gånger. Har jag verkligen landat? frågar jag nu mig själv. Nej, det blir väl först i graven ... eller minneslunden. När man går ner för räkning så att säga. Då och då tänker jag på nödvändigheten att inte dra på sig för många tillhörigheter, så ägodelarna går i motsatt riktning nu; de förflyttas till andra behövande eller för destruktion. Eftersom jag troligen inte kommer att kunna hjälpa till själv vid den allra sista flytten vill jag underlätta för dem som får ta hand om den.



I helgen hjälpte jag och min barndomsvän min dotter och hennes familj med att flytta från det tillfälliga boende de haft sedan de kom till Sverige från England och Isle of Man för sju veckor sedan.

Min väninna och jag föddes samma år på samma BB men träffades inte förrän elva år senare. Vi har hållit kontakten med varandra under alla år trots att jag flyttade från stan när jag var arton och livstecknena tidvis varit både sporadiska och glesa. När vi träffats eller ringt varandra har det varit som i går även om det gått lång tid sedan sist.

Till all lycka fick jag låna en liten täckt lastbil av en granne och fick plats med dotterns tillhörigheter som sedan tio år tillbaka fyllt mitt förråd.



Att gå från en liten Clio till ett dylikt transportfordon med bakdörrar och lastanordning med hiss innebär en omställning. Men det gick. Barndomsvännen körde i stort sett hela tiden utom när det skulle backas. För det har jag förvärvat en viss vana från genom att bo ensligt i skogen och av säkerhetsskäl föredra att parkera bilen med nosen i färdriktningen. Alla de gånger jag behövt kila in bilen i skrymslen och vrår när höststormarna yrt och träden hotat falla (och sedan mycket riktigt gjort det ibland) har också inneburit övning i backningens ädla konst.

Vi kom fram till vår destination i Stockholm före mörkrets inbrott, mötte de kära nära och blev lyckliga.



Sedan såg vi eländet ...! Ett litet smakprov på köket som var det första vi tittade in i fick oss att inse att vi inte kunde flytta dit som vi tänkt under helgen.



Vi tröståt och drack. Svärsonen (engelsktalande) som kollade på sin väder-app frågade vad ”nederbörd” betydde.



När vi förklarade den innebörden av ordet samt försökte oss på dess etymologiska härstamning och ”börd” höll vi på att skratta ihjäl oss. Situationen gjorde väl oss något överreaktiva. ”Nederbörd”, upprepade han gång på gång med sin engelska accent och trodde att vi hittat på alltsammans och bara drev med honom. Vi drabbades av hysteriska skrattparoxysmer och kunde nästan inte sluta när vi väl satt i gång. Jag tror att jag var värst.



Sent på söndagskvällen skickade vi ett mejl och bifogade foton som nådde hyresvärden på måndagsmorgonen. Ett krismöte ägde rum mellan ansvariga där. Efter en stund meddelades att allt det nödvändiga inför flytt skulle åtgärdas och resten under kommande vecka utom duschrummet som var vattenskadat och skulle ta en månad med upptorkning. Till det nödvändiga hörde också byggstäd eftersom lägenheten varit föremål för stor upprustning.

Min barndomsvän, som jag annars känner som rask och käck med ett gott humör, började bryta ihop redan på söndagskvällen och menade på allvar att hon skulle ta bussen hem till Värmland på måndagsmorgonen. Men när hon fick höra att bristerna skulle åtgärdas kunde vi sätta igång att städa i deras tillfälliga boende alltmedan dottern och svärsonen som hade flyttledigt från jobbet tömde skåp och garderober och började forsla i väg pick- och packet till lägenheten. Som tur var hade de hyrt möblerat så det var en ganska lätt packning.



Natten mot tisdagen 1 november firade vi med hämtmat från en thai-restaurang, sov som små grisar för att grymta oss upp tidigt nästa morgon, inflyttningsdagen enligt kontraktet. Vi tog med de allra sista pinalerna, städade färdigt den söta gäststugan till en fantastisk mansion som de så turligt fått husera i medan deras lägenhet reparerades.

Ett sista trixande med lastbilen nedför backen.



Det var inte nådigt hur högt upp det var till gäststugan som låg på en klippa med altanen ut över avgrunden



Lätt bävande närmade vi oss den nya bostaden.



Den var städad, dörrarna var uppsatta, de elektriska detaljerna var ditmonterade, torkskåpet anslutet, toasitsen utbytt, fönstrens stängningsanordningar vidgjorda, målningsarbetena utförda. Vissa saker återstod, men man kunde leva utan dem.

Ett under hade skett! Som jag bett om så hett.



Så tog vi oss hemåt, min barndoms väninna och jag, artigt vänliga men utan vår vanliga hjärtlighet och vårt småprat. Vi stannade för mat och kaffe ett par gånger. Fem mil från min slutdestination steg hon av och var hemma hos sig medan jag brummade vidare i mörkret med min kompis, Lasse Lastbil. Inga älgar och rådjur eller någon liten räv dök upp på vår färd. Jag stannade vid brevlådan och tog med posten. Väl nere vid sjön och min lilla stuga fick jag hänga mig halvvägs utanför dörren för att se hjälpligt att backa in på tomten för backljuset fungerade inte så särskilt bra.



Pojken jamade och hans kattögon lyste i mörkret. Men Malva syntes inte till. Det hade hon inte heller gjort på hela natten eller på lördagsmorgonen då vi gav oss i väg. Hon brukar hållas i skog och mark, storjägare som hon är.



När hon inte dök upp nu på onsdagsmorgonen heller blev jag riktigt orolig och kom att tänka på att jag hämtade sängkläder i gästrummet intill förrådet på fredagkvällen och i dag var det onsdag. Jag rusade upp, fick inte ens med mig nyckeln dit. Jo, hon jamade där inne! Jag sprang efter nyckeln och ut tumlar en liten glad kattmamma, som efter att ha klagat över sitt missöde någon minut och ivrigt strukit sig runt mina ben, medan jag smekte och beklagade – fyra dygn utan mat och vatten – trippade så livligt före mig ner till stugan och pep in genom sin luckan-kommer-luckan-går, åt lite och knoppade in i min favoritfåtölj.



Bara hon inte kommer att äta ihjäl sig, tänkte jag och var tvungen att sticka i väg till vårdcentralen, var redan sen, för att få mig en shot ”B­_Twelve” (take it or die in Anemia ...).

Dagen förlöpte utan större åthävor. Kvällen som följde var ljum och så klar att jag tyckte mig kunna skönja resan över sjön till den andra sidan.



I dag, All Helgona Afton, efter en hel natts sköna sömn och vila, är minnena och tankarna ljusa igen.

Two friends on the road, side by side in sweet memory – and alive!


  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post8