Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Ut- och uppgivet

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-10-22 15:58

Den 16 september 2011 kom min andra bok i trilogin Uppgörelsen från tryckeriet. Det var i sista stund för dagen därpå presenterades den på Skeppsakademins bokhandel i Kristinehamn. Ett hundratal personer hade valt bokcaféet framför alla övriga aktiviteter som lockade i stan just den här lördagförmiddagen. Min vän Britta som brukar ta uppdrag som moderator klev fram och fick folk att medverka i en avslutande diskussion om den första boken, karaktärerna i den och i den nya boken, främst Peter förstås som visade sig väcka känslor.

Jag var glad över engagemanget, lätt förvirrad som jag kände mig och fortfarande inte riktigt på banan. Allt hade gått så fort! Den första boken Det vore väl synd ... som kom ut förra hösten hade jag tjugo år på mig att färdigställa medan den här mindre än ett år. Det är helt fel säger de som förstår sig på. Råmanus går väl att få fram men att ge sig på att hinna med redigeringsjobbet på så kort tid är inte att rekommendera. Helst ska ett manus ”ligga till sig” bortåt året innan man börjar bearbeta det. Men jag hade ju lovat!

Jag fick tvinga mig in i en stenhård disciplin för att inte ge efter för impulserna att dyka tillbaka in i skeendet utan hålla mig stenhårt fast i språket och strukturen. De inre konflikter som det skapade måste jag stå ut med och härbärgera efter bästa förmåga. Men det var tortyr. Som tur var hade två personer läst hela materialet. De uppmuntrade mig och försäkrade att innehållet var ”färdigt”. – Du får fortsätta i nästa bok, sa de.

Den 25 september presenterade jag Uppgörelsen på bokmässan i Göteborg. Sten och Eva-Britta på Norlén&Slottner hade ett jättejobb med alla förberedelser och klarade ändå galant av vara där hela tiden och prata med alla människor. Själv var jag slut efter två dagar och en halvtimmes presentation i Värmlandsmontern.

Något påverkad var jag kanske av att mitt ex två veckor tidigare fått diagnosen bukspottkörtel- och levercancer. Hans nio barn varav våra gemensamma fyra samt fem av de åtta barnbarnen var därför och besökte honom just den här helgen. Exet som varit helt symptomfri ända tills nu förundrade sig över uppvaktningen och menade att han inte tänkte dö än men barnen kom för att ge honom energi och livsglädje.

Då jag begav mig till hotellet för att vila ut före hemresan till Värmland fick jag telefon från min yngsta dotter. Pappa hade blivit sjuk så de var hos honom på lasarettet. Jag bestämde mig genast för att köra de trettioåtta milen tvärs över Sverige till min näst yngsta dotter. Från henne var det bara åtta mil till sjukhuset. Två kvällar besökte vi honom. Första kvällen kallade han mig vid namn två gånger. Vi pratade om gamla minnen. Han talade varmt om sin tid vid flyget och ångrade att vi sålt gården som vi drev i sju år efter det att han slutat där.

Här måste jag skjuta in en liten underlig historia. När jag presenterade min första bok förra året på biblioteket i Kristinehamn träffade jag några andra av Sten Slottners författare som också skulle berätta om sina böcker. Göran, som var talaren före mig, hade skrivit en bok om fältflygare, Från dröm till verklighet. Det visade sig att mitt ex förekom i text och bild tre gånger i hans bok. Det kändes hisnande märkvärdigt. Och bekräftande. Be mig inte förklara hur ...

I går begravdes han, min första stora kärlek. Då satt jag vid mitt bord och såg ut över det stora vattnet med hjärtat sprängande i bröstet och brasan sprakande i spisen medan jag kraxade fram kyriet: Herre förbarma dig ... Jag ville inte använda något hokuspokus och framkalla hans bild för mig eller ropa hans namn och störa samvaron med alla barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnet och de två mammorna och alla vännerna som deltog där nere i Stenbrohults kyrka. Själv hade jag så lägligt drabbats av dubbelsidig lunginflammation varför jag inte behövde stanna hemma bara för att hörsamma henne, den sista hustrun. Den nästsista, som hon friat av för en gång, klarade hon av att möta. Men inte mig, som varit gift med honom två gånger under förhistorisk tid.

Ghadaffi skulle begravas samma dag.

Och ändå har Uppgörelsen inte mer än börjat ...

  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post6