Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Råmanus under bearbetning

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-04-24 03:55
Uppgörelsen: Råmanuset är klart. Det innebär inte på långa vägar att boken är klar. Långt därifrån!

Man kan säga att det består av den materia som boken ska innehålla. Men än är vägen lång till något som eventuellt ska kunna kallas för litteratur!

Apropå långt. "Det vore väl synd ..." hade ett råmanus på 465 sidor. Bearbetat och redigerat blev det 281 sidor. 40 % av texten tvättades således bort. Genom motsvarande manöver med "Uppgörelsen", vars råmanus består av 680 sidor, skulle det landa på hemska 408. För långt. Det blir till att ha stortvätt!

Med klappande hjärta och bultande pulsar satte jag mig i förra veckan och läste igenom de 680. Jag hade ingen aning om kvaliten! Till min lättnad kändes det ändå som att det skulle kunna bli något. Men för att det ska det krävs stor flit under vad jag kallar för bearbetnings- och redigeringsfasen.

Då handlar det mer om knog och kneg, något som man kan ha kontroll över. I råmanuset sker i stället kreativitet och skapande. Ett skeende kan man bara delvis ha kontroll över, till exempel arbetspassen förläggning och längd. Vill det sig kan det bli något. Annars blir det inget. Man är vanmäktigt utlämnad åt något som kanske händer! Det kan vara så vagt att man inte ens lägger märke till om det händer eller ej ...

För att trösta den på sig själv tvivlande skrivaren kan jag tillägga att jag verkligen inte hade en aning om manusets kvalitet förrän jag hade läst igenom det i en följd och fått en helhetsbild av det. Jag tänkte många gånger, för att inte säga i stort sett varje morgon när jag satte mig att skriva:

Det får bli som det vill. Jag bara skriver och skriver och fäster tankar på papper, så jag får en materia att arbeta med, ändra och lägga till/dra ifrån i och skriva om hundra gånger! Det enda jag kan göra är att manifestera de ord som kommer för mig.

I ögonblick var mig modet större och jag skrev som i triumf, i andra skrev jag som ginge jag mot min förtida död och grav. Ibland upplevde jag mig nästan som en martyr, som inget annat kunde än att leva och dö för sin sak!

Jag skrattar nu, när jag skriver det här och ser det dråpliga i det! Men sådan strid på kniven kan man i stunder faktiskt uppleva under skrivandets gång!

Men det går ändå att hjälpa upp läget genom att försöka skapa ett utrymme för kreativiteten och ge den så goda förutsättningar som möjligt. Det handlar om att måna om sig vad gäller mat och motion och sömn. Tror ni jag var bra på det? Sällan.

Men det är klart kontraproduktivt att befinna sig utvakad framför tangenterna, bara sitta där och gäspa som en urlakad sill och glo fånigt utan att kanske ens kunna fästa blicken. Det blir inte heller så vidare inspirerande att hoppa över måltiderna och hamna där vid maskinen hafsandes i sig något snabbfångat ur skafferi, kyl och frys.

Skåpätning är definitivt ingen bra variant på näringsintag. Den ökar bara suget och otillfredsställelsen samtidigt som du blir väderstinn och uppsvälld samt tappar orken.

Kroppen behöver röra och göra för att må bra! Helt enkelt användas!
Och då menar jag inte bara de små grå utan extremiteterna och alla småmusklerna, som Martin Ljung sa en gång, så man får upp ångan och cirkulationen och blir pigg som en lekande mört!

För en sak är klar: Man behöver kondis för att orka skriva. Kondition alltså, inte konditori.

Jag har experimenterat med något väldigt häftigt, en treveckors fasta på endast flytande föda av frukt, grönt och örter med en därpå följande detox, där jag tillät mig även fast föda från samma råvaror, uteslöt mjöl, mjölk, potatis men ökade ut med böner och linser.

Igår, på långfredagen, gick jag ur den 40 dagar långa faste-detoxen. Vojne, vojne, vad man mår bra av det här! Jag har helt sluppit suget och känner mig välmående och tillfreds. Jag har inte ens känt av kaffe-abstinensen!

Något som inträder vid den här kosthållningen (veg) - och som jag har mångårig erfarenhet av - är en avsevärt större känslighet. Sinnena skärps, även det sjätte. Fundera gärna på hur det kan yttra sig, om du vill! Jag utvecklar det gärna och berättar mer.

I korthet kan det handla om, att jag ibland upplever det som om jag vore inloggad själv, som person. Det känns som att jag bara kan slappna av och få till mig en massa impulser som har att göra med det jag exempelvis just håller på att skriva om, eller att jag plötsligt får klart för mig något som jag gått och grunnat på, fattar något som jag inte har fattat förut, upptäcker nya egenskaper hos en gammal företeelse, förstår vad en viss sak består av och upptäcker samband som jag inte hade en aning om fanns. Bara för att nämna något.

Jag undrar om det är så att vi proppar igen oss när vi proppar i oss sånt där som är jobbigt för kroppen att ta hand om.

Det var det. Vi hörs snart igen, hoppas jag!



  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post5