Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Islossning

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-02-25 13:37
Nordan drar på men det gör inget för solen lyser skarpt och bländande. Då behöver jag bara en morgonbrasa i spisen för sen värms hela huset upp i vårsolens glans! Ändå har jag precis varit och klyvt mig två rejäla korgar så jag kan mysa framåt kvällen. Reste hem från Stockholm i går där jag varit och stärkt upp en smula med lämning och hämtning på dagis - tänk en sån liten insats kan ha så stor betydelse för två föräldrar i karriären med nya jobb på provtjänstgöring och ängslan över att inte veta riktigt vad som förväntas av en.

Jag minns tortyren. Att inte få någon feedback och inte kunna läsa av några signaler ändå försöka tolka en blick, ett tonfall hos den som har ens liv i sin hand.

Så att kunna ägna sig åt sig själv på morgonen utan att behöva kvittra med det lilla barnet, att slippa deadline på dagis, oj, oj, jag minns, ensamstående som jag var för det mesta, därför ger jag åtminstone den lilla befrielsen.

Men trots kärleken bland de sina - hur ljuvligt kändes det inte att vara på väg mot hemmet! Och när jag öppnade bildörren efter att ha tagit sats och backat ner den smala vägen kant i kant med lilla dammen ..., då välkomnades jag av Malva. De har så olika röster, hon och pojken. Pojken, pojken. Eller gubben, gubben. Som det faller sig blir det.

Mina små vänner. Som inte är så farliga på fåglar trots allt. Lyssnade på P1:s Naturmorgon om just katters inverkan på fågellivet. Rådde delade meningar. Men jag kommer på mig med att längta efter den tiden, då fåglarna kan flyga runt omkring mig och landa i mitt hår. Fast inte vet jag om jag heller lever då.

Det går fort nu tills de kommer, flyttfåglarna. Vilket liv det blir då! Här har varit tystare än vanligt eftersom jag inte vågade börja mata med risk för att jag skulle vara i Stockholm så mycket att de frös och svalt ihjäl. De orkar inte flyga till Siv och Sten eller till Blombergs som matar för fullt för det är för långt utan då sutte de sig nog och väntade tills det var för sent. Så när jag började mata för någon månad sedan hade de redan ställt in sig på grannarna nere i hamnen. Jag borde ge dem min nyinköpta, oöppnade säck med solrosfrön. Det som fanns kvar sen förra våren räckte precis till att fylla den stora automaten jag har vid garageväggen så jag ser dem från köksfönstret.

Jag vet inte hur det har varit i år. Tiden har bara försvunnit. Politiken har tagit stor del av den. Och omsorgen om de kära nyinflyttade. Till skrivandet har knappt blivit något. Inte kunnat freda det där rummet jag behöver för att riktigt ge mig hän och gå in i den världen. För det är verkligen en annan värld! Mina fingrar arbetar men för resten är det mest att göra som min inre röst eller vad? säger mig. Jag blir ett redskap.

Och så dessemellan gråter jag och tror att jag är tokig. Jag ber till Gud att stoppa mig om jag bara skriver en massa goja som förleder folk. Jag försöker lägga ansvaret på "någon annan" för det är det enda sättet att få ur sig orden. Sen innebär inte det förstås att jag är utan ansvar. Nej, jag tar totalansvar så klart. Det är bara det att det inte räcker! Jag skriver om sånt som jag själv inte till fullo förstår. Och förresten, hur ofta inträffar det att vi till fullo förstår något?
Tröstar jag mig med. Och ber.

Hämtade med mig kameran när jag var inne med veden. Vilket under det är då! Det är som om jag smälter in i den tillvaro jag fotograferar. Jag sveper runt och vill fånga allt och allt glider liksom in i mig så jag blir alldeles salig! Galen. Jag medger det. Det underlättar.

Här är jag faktiskt med även om bara med skuggan.


Mot nordväst syns inga öar i dag. För klart och för blåsigt. För hägringarna.


Det känns hur lyckliga de är, stenarna, isen och vattnet, riktigt sprudlar!


"Lapporten" i Medhamn, genom vilken vågen bryter fram.


Söderöver mot grannarnas tämjda vatten i skydd av Medhamnsudden


Badviken hos Karin


Rododendrons blad på upptining


- Jag känner ändå våren i kroppen, säger sankta Härberga (= här på berget).


Instämmer, säger lille gubben uppifrån balkongräcket innan han skuttar vidare.


Så snart smyger jag mig ner till den här härliga söderhörnan och solar!

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post45