Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Jag lever!

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-04 13:18
Mobilen ringde sin ilskna "gamla-telefon-signal". Innan jag hade hunnit trassla mig ur andningsmasken, den stora som jag bytte till vid fyratiden i natt för att kunna andas både genom mun och näsa, hade mobilen tystnat.

Då den strax därpå ringde igen var jag beredd. Det var min dotter, hon som flyttat hem till Sverige och bor i Stockholm. Hon som säger att vi är tvillingsjälar och att jag aldrig får dö och som jag har lovat att leva länge som bara den. Nu storgrät hon.

Hon hade ringt och ringt och trott att jag var död. - Det är som att leva med en missbrukare i familjen! Du sköter inte ditt ätande utan är totalt hänsynslös mot din kropp! Och du sover inte som du ska! Du motionerar inte eller bryr om dig själv alls!

Jag berättade att jag just hållit på att tänka på den saken de här senaste dagarna. Att jag ska ge mig själv mycket mer utrymme att syssla med mig själv, för mitt välmående. Ta mig tid att laga bra mat, ta promenader, göra gympa, torrborsta kroppen, duscha och smörja in sig - vara rädd om mig helt enkelt - framför allt sluta stressa. Ta bort ordet "måste" ur min vokabulär!

Det är ju löjligt! Stressa fastän man lever ensam! Det är inte klokt! Totalt skallskadat!

Jag lovar, sa jag. Och hon lugnade sig lite.

Så kom vi på att vi kunde prata på Face-time på våra mobiler med det trådlösa bredbandet via våra datorer. Då kunde vi se varandra och vad vi höll på med, hon grejade i köket och jag eldade i spisen samtidigt som vi kunde prata med varandra. Jag kunde visa på den oroliga styva kulingen på sjön och på katterna som låg hoprullade. Hon hoppade ner på en gång från sin plats medan han sträckte på sig och lät sig smekas och beundras.

Vi blev på så gott humör att jag kände mig mycket friskare. Kom överens om att ringa varann i eftermiddag. Lillstumpan har också feber. Little one eller my sweet sweet pie, som fortfarande pratar engelska som en liten livlig lady! Hon var förstås också med.

Skulle ut och hämta mer ved men fiskade först till mig kameran för att knäppa den upprörda sjön från altanen. Höll på att blåsa bort.



Så gick jag ut med mina vedkorgar. Måste ta en bild åt norr ...


Och en mot sydväst ...



Jag klöv och högg och körde ner veden med hjälp av cykelkärran till stugan. Min far Karl Nilsson, han som adopterade mig när jag var 42 år och som sedan gifte sig med min mor på hennes 75-årsdag som vi firade hos min kusin och hennes man som var präst nere i Skåne och ordnade så att handlingar från hemkommunen faxades dit och vigde dem så högtidligt. Vi åt en av Brasiliens nationalrätter på bröllopsmiddagen, minns ej namnet men den är gjord på starka, rökta korvar, biffkött och svarta bönor - otroligt god. Till efterrätt hade vi den där goda tårtan som ibland kallas Britta-tårta och som görs på långpannan med nötter och maräng över och delar den i två med massor av vispgrädde emellan. Mums! De bodde vid Rio de Janeiro ett antal år där han var sjömanspräst.

Karl och Ruth hade levt ihop i 27 år som förlovade. När min biologiske far dog var jag 14 år och minns att han bad mamma att aldrig gifta om sig så hon förlorade den SPP-pension hon skulle få efter honom. - Bo ihop, sa han. Men gift dig inte så du går miste om den trygghet som jag har ordnat åt dig.

Till all lycka ändrade SPP sina regler så att man skulle få behålla pensionen om man var över 60 år och hade bott ihop i 5 år och hade barn ihop. Eftersom han hade adopterat hennes dotter, mig således, vilket han och jag kommit överens om tidigare alldeles på egen hand för att jag ville ha en pappa och han inte hade varit gift tidigare eller hade några barn, så var det nu möjligt för dem att gifta sig.

Nu kan man väl tänka att det inte skulle behöva spela så stor roll när man levt ihop så länge och var så pass till åren - men se det gjorde det! En mycket större innerlighet uppstod mellan dem. En samhörighet som inte riktigt haft den karaktären tidigare. Så från att ha varit de bästa vänner blev de nu ett kärlekspar livet ut. Hon, min lilla mamma, dog i augusti 2001 och han i december. Hon efter en stroke, han bara för att hon hämtade hem honom.

Innan dess hann de aldrig bli gamla. Jag hade unga föräldrar tills de dog, 87 och 81 år gamla.

Idag 4 januari har hon namnsdag lilla Ruth!

Och jag bor i den stuga som hennes make byggde på 50-talet och som sedan hon förhöjde och förbättrade när hon kom in i bilden, Karlnilssonstugan.




Då jag var med på ett hörn i lanseringen av det nya allmänna pensionssystemet många år senare, fick jag på ett möte mellan olika aktörer inom pensionsområdet tillfälle att berätta om mina föräldrars lycka i det äktenskap de fick möjlighet att ingå sent omsider. På kaffepausen hamnade jag nämligen bredvid den man som mot alla odds drev igenom SPPs förändrade regel. Han blev så glad! Det var nästan det bästa som hänt honom i hans yrkesliv och han skulle snart själv gå i pension. Han hade varit nästan ensam om att strida för förändringen den gången men till slut fått igenom den.

Så bröt solen fram och jag var tvungen att ta med mig kameran ut igen!




Det är aldrig för sent!


  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post38