Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


På nytt född?

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-01 14:58
När jag idag, den första dagen på det nya året 2012, slår upp ögonen är klockan kvart över ett. Så länge har jag inte sovit sedan jag var i tonåren. Jag gick förvisso och lade mig vid halv sex "igår", var tvungen att stanna uppe och elda tills jag fick varmt i stugan - hade inte lyckats med det riktigt sedan jag kom hem 32 timmar tidigare. Det tar sin lilla tid att få det beboeligt efter att ha låtit det bli utkylt. Jag ställer alltid in termostaten på +16 för katternas skull men ändå kryper kylan liksom in i väggarna. Nu på "morgonen" var det 20. Huset håller värmen bra när det väl blivit boning igen. Inbäddat i snö och alldeles vindstilla gör nog sitt till. Det blir som i ett vakum. Vakumförpackat. Hela jag är vakumförpackad med öroninflammation, snuva och igensvullen hals. Lägg därtill till sömnapné så får man vara tacksam om man över huvud taget vaknar ...


Men när jag i alla fall drog isär gardinerna i mitt skriv-(sov-) rum såg det ut så här. Jag blev glad! Ändå hade jag prisat vår hittills milda gröna vinter.


Så här såg det ut hos kissemíssarna ...


från att se ut så här dagen innan då solen sken utanför och ingen snö ...


då solen gick ner så här bakom udden ...


där det nu såg ut så här!


Mellan köksfönstrets glashylla och speglingen från rumsfönstret ut mot verandan och sjön stoltserar rododendron och häggmispelns snögarnerade grenar och bortanför dem det snöhöljda garagetaget med granskogen som fond.

Där uppe var jag igår morse för att hämta ved och passade på att plåta mitt vackra skjul - orkade inte lyfta bort snöskyddet, och det var ju bra.


Därinne finns mina älsklingar som värmer och håller oss levande hela den långa vintern, då jag ska skriva, skriva och åter skriva. Det är nu det!

Snett bakom ligger min vän i nöden då det blir strömavbrott och toan inte funkar. Det lilla Dasset med stort D.

Vid sidan härom båten som ligger där och tronar i väntan på bättre tider, då jag antingen får hit en karl som gillar sjön (mindre, för att inte säga helt o-troligt) eller mina barn med respektive (något mer troligt, fast det har inte hänt än ...). Jag klarar inte av att lägga i och ta upp den vid säsongens början och slut eller att ha koll på den vid bryggan nere i fiskehamnen.


Solen var på väg upp bakom skogen då en råbock plötsligt började skälla. Skallet övergick alltmer i skrik och klaganden medan den stackaren sprang fram och åter där uppe, strax utom synhåll. Jag höll igen impulsen att rusa till dess räddning för vad kunde jag göra. Hade räven tagit hans lilla get? Oh ... naturen är grym i all sin storslagenhet. Jag vet inte hur det hela avlöpte annat än att hans klagan upphörde.

Jag återvände in och fortsatte att elda och elda medan jag satt i min sköna öronlappsfåtölj, stundom tittande in i elden, stundom slumrande. Dagen förlöpte ungefär så tills det var dags att gå ut och skrapa rutorna och sätta sig i bilen och åka de par milen till den goda vän jag blivit bjuden till att fira nyår.

Det var en underbar kväll med mycket musik, än lyssnande på bland annat olika gospelinspelningar och på Förklädd Gud av Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson, än vårt eget sjungande med egenhändigt (vännens) pianoackompanjemang. Till min förvåning har jag inga problem med de höga tonerna, det är som om min ansträngda såriga hals stöder dem bara de håller sig uppe i huvudet och undviker bröstet. Märkligt.

Fastän jag var spiknykter fick jag skärpa mig för att vara kvar på vägen. Jag har lagt märke till att jag har problem med balansen under den här förkylningen. Inte så att jag var nära att köra i diket men jag fick koncentrera mig ordentligt. Och när jag skulle backa de sista femtio metrarna från soptunnorna och in på min tomt förbi vedskjulet, mellan rosenbuskarna och kära dammen fram till garaget krånglade det (jag). Fick stanna flera gånger, köra fram och ta ny sats igen. Grannarna som tydligen övernattade i den lilla stugan intill min - de gör så ibland ganska flyktigt för på morgonen är de borta igen - tänkte de väl att jag hade firat ordentligt och var på kanelen. Men så var det inte utan en slags utmattning.

Sedan satt jag som sagt i fåtöljen till halv sex på morgonen tills jag fått upp värmen. En gång famlade jag mig ut till vedskjulet för att hämta mer som jag tack och lov redan klyvt dagen före så jag slapp ta till yxan och ställa till det ännu värre för mina stackars grannar.

Och nu är det mörkt utanför fönstret igen. Det är inte klokt så korta dagarna är under vintertid! Jag är lycklig över att vi passerat vintersolståndet och går mot ljusare tider. Ändå älskar jag vintern.

Den är så mjuk och beskyddande. Den ger mig ro. Skrivarro. Om nu det ska vara någon ro, att skriva.

Nej, den ger mig ro att skriva.

Själva skrivandet är allt annat än rofyllt. Det är ångest och rop på hjälp, heta böner och febrigt knackande på tangenter, hela tiden (förgäves ...) fångande det flyktiga i flykten.

Gott Nytt År!


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post36