Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


I full karriär mot stallet

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-12-30 20:22
Oh ... äntligen. På väg hem.

Lika underbart som det är att träffas - lika förtrollande härligt är det att komma hem.
Hem ... vad är det? Asch, det ska vi inte fördjupa oss i just nu för då kommer vi ingenstans.

Till exempel hem.

Little one, min lilla tvååriga dotterdotter var sjuk så jag fick slänga mig i bilen en dag tidigare för hon kunde inte vara på dagis.


Så vi hade en härlig dag med bara mys innan kaoset bröt loss. Det bestod i att både jag och min dotter blev rejält förkylda med feber den 23 dec då hon var ledig och vi skulle handla, städa och - you name it!

På eftermiddagen skulle min andra dotter med familj komma från Hudik för att fira jul med oss i Stockholm. Värdinnan grät och jag tröstade och stapplade iväg till affären tillsammans med hennes man som gudskelov är en handlingskraftig människa och dessutom utrustad med ett gott humör samt en för situationen fullkomligt obetalbart värdefull humor. Så vi tog oss igenom en packad Coop, en lika packad systembutik och dito apotek.

Som tur var hade dottern klätt granen kvällen före, för hon var tämligen justerad dessa timmar innan systern med familj anlände. Men tänk, vi hann! Som i ett huj dammsög vi och torkade golv samt piffade till lite här och där så när de glada Hudikborna anlände såg vi ut som om vi inte gjort ett handtag i hela vårt liv utan begåvats från ovan med en snygg och välkomnande boning.

Sen åt och drack vi och blev riktigt pigga och höll på att skratta ihjäl oss flera gånger. Jag tog så roliga kort men förbjöds strängeligen att förmedla desamma vilka annars så väl skulle ha illustrerat stämningen och vårt mående (trots allt).

På juldagen hade dottern från Hudik också feber men vi hankade oss fram. De snälla männen diskade alla jättediskarna och verkade ha roligt värre där ute i köket medan vi inte kunde annat än skratta åt eländet, vi också. Barnen var friska och for runt som jehun, det var huvudsaken.

Annandags eftermiddag vågade de sig iväg mot Hudik efter skräckrapporter om avblåsta vindskivor, och ett verandatak som lyft sig någon halvmeter där Dagmar gått fram, stormen från Norge.


Verandan, eller bron som de säger där uppe, såg ut så här i somras, men är nu lätt ommöblerad. Han har snickeri som en av sina färdigheter så det skulle ordna sig. Flera av deras närmaste grannar hade drabbats ännu värre med nedfallna träd över hus.

De är coola typer som satt och njöt av den sköna solen på vägen hem trots att de visste vad som väntade. Jag skulle ha varit i upplösningstillstånd. Skönt att hon inte brås på mig. Storm är nog det räddaste jag är för. Sedan jag blev fast i en snöstorm med mina första tre barn när de var små, den yngsta tre veckor, den äldsta tre år. Och en liten parvel däremellan som just lärt sig gå.

Den yngsta fick jag lämna i bilen medan jag bar den ena och släpade den andra efter mig den halva kilometer det var till närmaste gård. Sedan ordnade det sig ju. Men ändå. Att måsta lämna den lilla där i mörkret långt ute på en slätt. Jag hade skottat loss oss tre gånger men nu var det isgata under en massa nysnö så det gick inte att vare sig backa eller köra framåt utan att glida ner mot diket.

Jag glömmer det aldrig.

Barnens far som redan räknat ut var ungefär jag var och förstod vad som hänt hade slängt kedjorna på traktorn och kom vaggande över slätten mot mig när jag var tillbaka för att hämta den yngsta.

Jag glömmer aldrig glädjen över att upptäcka att det var han och aldrig skräcken och uppgivenheten innan.

Så kan man skaffa sig en neuros i vuxen ålder. Jodå. Jag var tjugotvå.



Här sitter hon på sin veranda nere i Blekinge, hon som jag fick lämna ensam tre veckor gammal i en bil långt ute på en slätt i snöstorm. Hon säger att hon inte har tagit skada. Dock är hon liksom jag rädd för stormar. Men det är således inte den äldsta ovan som vid tre års ålder släpades efter mig genom snön.

Värst är att lämnas ensam således. Att överges.

Hon kunde inte komma på julen för de har gård och djur som de inte kan lämna. Och många barn samt ett barnbarn. Mitt barnbarnsbarn.

Hon var då den yngsta. Sedan dess har det kommit en "yngsta" till, hon som vi nu var hos i Stockholm. Båda återupptog sina studier i vuxen ålder, den yngsta vid Stockholms universitet, den näst yngsta vid Lunds universitet, på distans. Båda visade det sig hade valt sociologi och samma inriktning till och med! Vid samma tidpunkt. Varandra ovetandes.

Måste bara berätta att de också tog examen ungefär samtidigt, den näst yngsta nere i Blekinge, vid sitt köksbord, med tre barn, gård och större delen av tiden dessutom med en heltidsanställning vid apoteket nere i byn.

Tänk vad man har att brås på ...!

Som säkert framgår nu vill inte mina barn inte vill bli exponerade här på bild. Inte ens på det roliga foto som vi höll på att skratta ihjäl oss åt från julmiddagen.

Inget att göra åt.

På kuppen blev jag sjuk. Hade väl skrattat för mycket och i olämpliga lägen. Så jag blev kvar tre dagar extra. Jag lyckades i alla fall passa barnet så de kunde gå på bio. För småbarnsföräldrar kan en sådan liten utsvävning vara guld värd. Alla som varit där håller med. De var jättelyckliga.

Medan jag låg och hostade överallt på allt och alla i deras hus. Men vad skulle jag göra?

Jo, när jag skulle åka som i dag satte jag i gång med att städa och vädra överallt. Våttorkade alla golv, dammade och putsade speglar och glasdörrar sedan små fingrar varit på dem. Vid två var jag klar med allt och tog en sista runda, njöt av doften och renheten. Tänkte på hur man känner sig när man jobbat fast man varit sjuk, som de båda gjort och sedan jäkta hem och hämta barn på dagis, handla till helgen. Då ska de finna ett rendoftande hus och känna sig befriade av det åtminstone.

Man minns ju.

När jag stod i duschen kom jag på mig själv med att överväldigas av lyckokänslor.
Jag älskar ...! utbrast jag i mina tankar. Jag älskar ...? Men vem då? Vad? Jag var stilla ett ögonblick. Jo, jag ÄLSKAR! Räcker inte det? Måste man ha ett objekt för sin känsla, sin kärlek. Kan jag inte överväldigas av en kärlek alldeles av mig själv ändå? Utan.

Jag konstaterade där för mig själv, att det viktigaste var kärleken självt, inte vare sig objektet eller subjektet heller för den delen. Fast det är ju härligt om man är medveten om den. Kärleken.

Så när jag äntligen kånkat ut allt till bilen var jag rätt mör men lycklig. Fick syn på himlen och måste ut ur bilen strax utanför parkeringen och ta en bild, se!


I en känsla av triumf och glädje körde jag in på OK för att tanka. Hamnade med kortet i handen framför en dieseltank. In i bilen igen och svänga över till en 95:a. Men vart i friden hade kortet tagit vägen? Inte i någon av fickorna, plånboken eller i något av facken i väskan. Eller i bilen någonstans. Rusade över planen till första dieselstället. Där stod nu en bil. Har ni sett ett kort, frågade jag utom mig. Siete italiani (eller hur man nu säger: vi är italienare), svarade föraren. Ho perduto la carta mia, sa jag. Non che e, svarade han. Ja, ni förstår. Det fanns inte där. Och jag rusade in på station och bad dem hjälpa mig med att spärra kortet samtidigt som jag gräver i väskan som en galning - och får fram det mellan några visitkort!

Oh, tack! skriker jag. Jag älskar det för det har en sådan bra kod! Och så ut igen. Försöker tanka men pumpen funkar inte. In på station igen. Två gånger fram och tillbaka, tills jag hörde en kille ropa: tryck på den gröna knappen först! Javisst ja.
Tryckte, tankade och hackade i väg med en känsla av att ha glömt något väsentligt men kunde inte stanna för jag hade bilar bakom mig.

Upp på E4/E20 N och tuffade förbi hela stan, 16 km innan jag var ute ur alla tunnlar och på rätt väg. Tog norra som skulle visa sig vara exakt lika lång som södra. Jättefin efter en del förnyelser. Ska ta den i fortsättningen. Södra är mycket rörigare.

Sedan måste jag säga att jag aldrig har rest så lätt och ledigt som den här gången. Jag flög fram! Kände mig aldrig trött. Eller uttråkad. Eller i behov av att stanna. Kaffeflaskan öppnade jag inte förrän hemma i mitt kök. Och gå på toa behövde jag inte förrän jag tänt eld i spisen och varit ute och klyvt ännu en laddning.

För elda får man göra innan man får huset beboeligt igen.

Det gör man gärna. Och så katterna! Han var hemma, kelen som en tokig. Hon kom först efter några timmar, jamade och klöste sig upp i knäet på en gång.

Hoppas de inte känner sig övergivna. Snälla grannar kommer och ser till dem.
Och inte heller behöver jag känna mig övergiven. Möjligen överger jag. I min starka, oemotståndliga längtan hem var jag än är.

Om så i paradiset längtar jag hem.



  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post35