Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Hur det kom sig

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-03-27 16:33
Det är förfärligt många år sedan. En påskhelg. Jag hade just varit i fjällen, hos några vänner i Åre. Precis när jag kom innanför dörren ringde telefonen. Det var en prästfru som jag då inte var närmare bekant med. Hon frågade mig rakt på sak om jag och hennes man hade ett förhållande. Jag försäkrade att så inte var fallet och hur det var så lyckades jag övertyga henne. Sedan flera år bodde jag femtio mil därifrån.

Jag hade själv varit gift med en präst och befunnit mig i samma situation. Hon kände mitt stöd och började berätta om makens svekfulla handlande. Under ett par, tre års tid ringde hon ungefär varannan vecka och anförtrodde mig alltmer om vad hon fick stå ut med. Jag var noga med att balansera mitt deltagande för att inte öka på hennes smärta.

Det gav henne tröst att jag lyssnade och kunde bidra med min egen erfarenhet och allra mest då jag hjälpte henne att förstå makens handlande och hitta förklaringar som inte gjorde ont utan var försonande. Jag tror inte att jag någonsin har mött en starkare kärlek än hennes för den mannen.

Hon var så spröd och så sårbar under en förnuftig och tapper yta som höll henne samman. En verklig vänskap växte fram genom hennes förtroende för mig och genom min medkänsla. Men jag ville ge henne något mer än tröst. Den var betydelsefull för henne, men hon behövde få perspektiv på sin situation för att kunna förändra den och börja läka.

Tanken om att skriva en bok till henne kom för mig. Det kunde bli ett slags bekräftelse. Jag gick och funderade på vad jag skulle ha med förutom hennes berättelse. Den måste komma i ett sammanhang, där hon kunde ta till sig det som var giltigt för henne, det som hon klarade av att se.

Några år senare fick jag genom en gemensam vän, en äldre kvinna, höra talas om makens femtioårsfirande. De hade separerat och bodde tjugo mil från varandra. Deras tvåårige son bodde hos henne, medan den tre år äldre dottern var kvar hos fadern. De var fortfarande gifta och hennes hopp var trots allt inte släckt.

Vännen, hade som gåva till honom kommit till prästgården, städat och förberett för kalaset, allt medan gratulanterna droppade in. Fem var kvinnor, tre av dem från samma pastorat men de tjänstgjorde i olika församlingar. Två kom från angränsande orter.

Dessa fem kvinnor, som uppvaktade på olika tider utan vetskap om varandra, verkade tro sig vara hans utvalda och visade öppet sin förälskelse. Jubilaren manövrerade skickligt det hela med förklaringen att frun strax skulle vara i antågande. Som nummer sex kom hon med sonen på armen.

"En märklig upplevelse", sa vår gemensamma vän.

Den sommaren började jag skriva. Det blev en berättelse på hundra sidor. Vi satt på ett café när jag uttalade orden: "Jag har skrivit en bok om dig." Förvånad tittade hon på mig. "En bok?"

Hon fick A4-sidorna med sig hem, ringde efter några dagar och utropade: "Du har fångat dem på kornet! Man kan till och med höra deras andetag!" Jag som inte ens hade träffat dem. Så väl hade hon berättat och jag lyssnat.

Manuset låg i flera år men jag kunde inte släppa tanken på det. En dag bestämde jag mig för att bearbeta det och ge ut en roman om relationer med de inslag av thriller som händelserna kom att leda till.

Oscar Gustavsson recenserar romanen i Nya Kristinehamns-Posten 2010-11-26.



  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post3