Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


En salig och osalig blandning

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-01 16:53
Inlägget i lördags efter julmarknaden 2011-11-26, bara försvann innan jag hunnit skicka det. De ovanligt friska vindarna fällde ett stort träd över ledningen och blockerade vägen strax öster om min tomt. Jag måste ha varit väldigt tömd i huvudet, säkert med en och annan ledning ur funktion där också. Jag blev bara irriterad över att tv:n lade av mitt i Midsommer murder och att det strax därpå följde ett kort strömavbrott. Och när jag en stund därefter skulle avsluta mitt skrivande var det puts väck.

Tjaha, tänkte jag, så kan det gå när man tar sig en paus mitt i alltihop. Det föll mig inte in att orsaken till att telefonen först lät konstigt och sedan heldog kunde drabba även andra kommunikationsvägar.

Men först var det morgon den dagen ...


... och här julmarknadsförmiddag ute på Vänern. Åtminstone kuling. Styv.

Jag kämpade för att rädda sistan av veden som fortfarande låg direkt på jorden. När jag gav mig i väg till marken som var i gamla skolan i Kärr hade jag knappt hälften kvar ute på pallar under presenning ...


... och inne i skjulet hade det börjat fyllas.

Sen bar det av med bokkartonger, krusade polisonger och långkalsonger samt ylleponcho. För jag hölls i hörnan strax innanför dörrn som mestadels stod på glänt utom när den var vidöppen.


Solen värmde ändå en smula när det klevs in och ut. Det var kul att träffas och prata med folk. En del affärer gjordes men b-h-llningen var den mustiga folkfesten och alla godsakerna. Och ett par benvärmare.


För det kan bli för mycket också ...

Vid hemkomsten hade mörkret fallit för längesen. Och resten den kvällen, se ovan.

När min snälla granne Britta dök upp nästa morgon redan tio i sju när vi skulle åka vid sju var det en Guds skickelse för vi fick springa i hällregn med packning upp längs vägen och klättra över en yvig björk och ett nystan med lösa ledningar (då förstod jag) för att komma till bilen som sen till all olycka inte ville vara med längre efter att stått och lyst oss i mörkret så vi fick springa 900 meter till för att ta grannarnas andra bil som till all lycka startade och hann till Stockholmsbussens avgång fem över åtta.

Där vi bor, på landet tre mil söder om stan, får man förlita sig på goda grannar om man ska kunna ta sig vidare med allmänna färdmedel eftersom den enda möjligheten annars för oss är att under terminerna förutom vid loven åka med skolbussen morgon och kväll. Under hela den långa heta sommaren går ingenting alls. Oftast tvingas man därför köra med egen bil, till min familj de för mig 25-50 milen beroende på vilken gren av den jag ämnar besöka.

Nu var jag barnvakt åt min lilla sjuka tvååriga dotterdotter vars föräldrarna skulle delta i en introduktion på sina respektive nya jobb. Och de hade dessförinnan vabbat i två veckor. Hård bransch, småbarnskarriärerna. Nästan lika hård är mormorskarriärena, i synnerhet om det inte finns någon morfar att täcka upp med vid toalettbesök och andra barnpassningsförsvårande tilltag.

Besöket började med en akutfärd till Sachsska barnsjukhuset då barnet befanns ha endast 35 i feber och kallsvettades. Jag fick hjälpa dem i väg men stanna hemma i våndan och bön tills de återvände vid 5-tiden på morgonen bleka om nosen och blå under ögonen. Det hade det goda med sig att lill-tösen fick en tid till akutröntgen och konstaterat en kraftigt förstorad mjälte, vilken ansågs hänga ihop med den körtelfeber som hon diagnostiserats med. Även om hon är feberfri är det ytterst olämpligt att hon vistas på dagis då alltför livliga lekar kan orsaka att det uppsvällda organet spricker, sa jourhavande läkare. En specialist ska syna alla prov och lämna ett ytterligare besked i början på nästa vecka. Mormor får kallas tillbaka vid behov men för närvarande turas föräldrarna om. Som tur är mår barnet bra, äter och dricker bättre än som kan förväntas samt är allmänt förnöjt och gladlynt, tack Gud.

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, och i dag är det torsdag.

Lämnar mor som ror (i land) och vabbar sjukt litet barn och en far som är rar och far till sitt jobb. Själv tar jag tåg utan värst lust och håg ... men jag bör, annars dör mina katter utan matte (-r).

Ungefär vid Hallsberg hade jag ringt klart till de tre bokhandlarna, den förste (Ljungby) röt och snäste "Nej, vi ska inte ha nån!". Den andre (Karlskrona) sa ungefär samma sak men vänligt "Ingen mening, för det ger ändå inte nåt" och föreslog Bibliotekets vänner, den tredje (Karlskoga, min hemstad) hade inte tid för de hade just bytt ägare "Hör av dig nån gång efter jul i så fall (fast du fattar väl vinken ... ?)."

Jag ska erkänna att jag efter Ljungby blev så chockad att jag inte kom mig för att fråga varför utan sms:ade min dotter som genast ringde upp och frågade varpå Ljungby svarade att de hade slutat med presentationer och signeringar för folk var ändå inte intresserade, nån kom och bara satt där i tre timmar utan att en kotte brydde sig. Därför. Bilderböcker med lite text är vad folk möjligen vill ha. Folk i gemen.

Men föredrag på biblioteken, framhöll Karlskrona som var glad och hjälpsam, där fanns den utdöende skara av romanläsare tydligen. Han sms:ade adressen till ordförande i föreningen och jag fick en anledning att tacka honom för det. För när jag tänkt efter och börjat fatta galoppen kände jag att det här stämde mycket bättre för mig, att träffa människor som söker sitt läsande.

Så när jag klev av tåget och Sven, Brittas pappa vinkade emot mig på perrongen kände jag mig så glad och befriad. Vi gick och åt lunch på Broängskaféet, uträttade några småärenden och så bar det äntligen hemåt. Särskilt roligt var det att Telia meddelat att felet på telefonen var avhjälpt. Jag hade fått träden - det hade tillkommit en gran som mistat sitt stöd i livet (av björken), det brukar gå så, faller en så faller alla, eller åtminstone flera - forslade av vägen av en annan hjälpsam granne som sa, när jag i vild förtvivlan ringde i går kväll då jag fått veta att vägen fortfarande inte var farbar, att han skulle gå dit med motorsågen så fort det ljusnade.

Hemkomst i storm och utkyld stuga och en sjö som ryter och gormar.


Ut och klyva ved, två korgar fulla, in och elda och elda och elda, fälla upp vädringsstängerna, två stycken att hänga iskalla täcken på värmning på, framför kaminen.

Ut igen och in till stan för att gå igenom strukturutredningens remissvar tillsammans med övriga församlingars representanter och pastoratsledning. Centralisering och utpytsande av ansvar i sann demokratisk anda, gas och broms samtidigt som det mesta annat i det här schitziga livet. Innehållet då?

Det blir nog bra med det.

Mina kompisar är bra. Det är bara jag som får så konstiga associationer jämt. Tar upp sånt som inte hör hit.

Det märks att du är författare ..., sa nån.

Som han sa Emil i Lönneberga (fritt tolkat) när han var med sin pappa på Vimmerby marken och fick bassning för att han drack sockerdricka:
Först så får ja inte dricke för ja inte har nöra pengar! Å när ja har tjenet ihop te at då får ja inte dricke för då slöser ja bört pennigera - när i håen ska en då få dricke sockerdricka?

Vilken association jag gjorde nu?

Har ingen aning.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post27