Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Tredje dagen

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-20 19:41

Om Uppgörelsen

Värmlandsmässans tredje dag började med en lugn och skön känsla. Jag gick upp tidigt och tände eld i spisen, kokade kaffe och tvättade håret. När jag fått varmt nog duschade jag. Ungefär halv tio gav jag mig i väg. Då skulle jag vara vid mässan strax före elva och klockan tolv skulle jag presentera boken.

Allt gick så bra, inga hinder på vägen som bromsade min fart. Den limegröna Clion går riktigt bra och känns stadig att köra trots att den är en så liten bil. Jag tänkte på Gustaf Frödings dikt, En fattig munk från Skara, som inspirerat mig så när jag började skriva om Peter. Särskilt de här verserna har fastnat i mitt huvud. De kom för mig gång på gång på vägen till mässan.

Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv har tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som han själv tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Och människan vandrar på jorden om,
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och inget vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Jag kände mig glad och lätt om hjärtat på något sätt. Det var annars länge sedan sist, med käraste vännens död och lunginflammationen. Alla tecken jag fått kändes bekräftande, inte minst Selmas böcker i går.

Ändå kände jag mig sårig i halsen efter hostattackerna och de många nysningarna i går då jag hölls med den blöta och möglade veden. Näsan ville rinna, men det skulle nog gå över.

Det var som när de var ute och åkte tur och tappade bort var de var. Du kan väl gå in och höra efter, sa han och stannade vid en stuga. Nå, åt vilket håll? undrade han när hon satt sig i bilen igen. Nja, svarade hon, de satt där och tuggade på ett mögglit bröd så det rök och dammade, så jag såg inte åt vicket håll de pekade.

Jag gick till caféet och tog en kopp te. Vid bordet intill satt en man som jag kom i samspråk med. Han hade kommit dit enkom för Frödingpasset som var samtidigt som min presentation i Hörsalen intill. Annars hade han gått och lyssnat på mig sa han.

Jag har lite Fröding jag också, sa jag frimodigt och började deklamera verserna. Men jag blandade ihop dem och det gick inte alls. Jag sa att jag var så mycket bättre på det förr, innan jag gick i väggen 2001 och helt tappade minnet under ett dygn. (Nu efteråt skäms jag, och tänker att han tyckte nog jag var svamlig.)

Så var det dags, för jag hade bestämt mig att gå på föredraget före mitt i samma sal, Sinnet. Det var om matematikhistoria. Salen var proppfull.

Teet fick mig att behöva springa runt hörnet vilket jag hann precis. När jag efter tre minuter var tillbaka satt där bara två personer i lokalen förutom en funktionär och så Anita som skulle introducera mig och senare matcha mig med några frågor för livfullhetens skull.

Två personer. Men två eller tvåhundratvå. Varje människa är lika viktig! Så jag gick igenom min presentation med inlevelse och emfas. Anita ställde bra frågor och det kändes okej.

Men någonstans långt inom mig ekade det.

De var Fröding, sa Anita efteråt. Det förstår jag verkligen, sa jag hurtigt. Jag hade också gått dit om jag inte varit förhindrad.




Författarna brukade signera sina böcker utanför lokalen och sedan vid sitt bord inne i mässan i anslutning till föredraget. Men jag kunde ju inte inbjuda de två personerna till det för de hade säkert känt sig besvärade och utpekade då.

Så jag satt en stund hos Eva-Britta och Sten i Norlén & Slottners monter men ingen kom och ens kastade en blick på mina alster i förbifarten. Jag tröstade mig en stund med en författarbroder dock utan att klaga eller låtsas om något.

Sedan fick jag syn på Erena tvärs över lokalen. Vi gick och åt lunch tillsammans och det kändes verkligen som mässans stora behållning (fast en tämligen medioker buffé med köande och förvirring vid den enda kassan gick på 178 kronor).

Veden gav jag fanken när jag äntligen kom hem. För jag åkte till Konsum först och köpte chips och godis samt två lättöl för att fira. Så mörkret var kompakt då jag backade in på gården med pannlampan som hängde på sin krok i hallen. Med hjälp av rörelsedetektorerna som trofast tände ytterbelysningen på garaget kunde jag treva mig ner till stugan och in.

Efter att nu ha sovit en halvtimme med en varm katt i knäet känner jag mig som pånyttfödd.

På den tredje dagen uppstånden igen ...



  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post23