Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Första dagen

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-18 21:40



Värmlandsmässan invigs.

Sven Smedberg för oss, förför och förtrollar oss in i konstens, musikens och litteraturens värld.

När vi reser oss och lämnar Hörsalen har något hänt med oss. Vi har blivit initierade.

Jag går först in i rummet intill, Sinnet, där Eva Wiklund berättar finstämt om sin bok Jag kommer sen, som var de sista orden Johanna sa innan hon omkom i lågorna i den stora diskoteksbranden i Göteborg 1998.




Johannas mamma Anne-Britt berättar om sin sorg som också innehåller vackra minnen. Hennes tacksamhet över åren tillsammans med dottern får henne att inse hur värdefullt livet ändå är, också hennes eget liv. Sorgen och glädjen är varandras förbundna följeslagare.

Jag köper var sin bok till mina dotterdöttrar, Therese och Rebecca.




Mina böcker finns dels i Värmländska FörfattarSällskapets monter där det nu är tid för mitt pass, dels finns de i Bokförlaget Norlén & Slottners snett mitt emot.




Eva-Britta och Sten har redan fullt upp med intresserade mässbesökare. I min iver att hinna plåta innan någon kom i vägen för kamerasiktet blev det en hastbild där inte ens Förlagsskylten kom med. Får kanske tillfälle att ta en bättre i morgon eller nästa dag.




Febril aktivitet råder in i det sista med att rigga upp inför mässans tre dagar. Härlig stämning med hög aktivitet bland både mässutställare och besökare.




Erena Rhöse kom och besökte mig medan jag stod i montern. Hon kommer ursprungligen från Nya Zeeland och är en överhövdnings dotter. Vi samtalade om stjärnor, hav och valar och om hur naturen talar till oss om vi lyssnar och visar oss sin visdom när vi öppnar våra ögon. Jag berättade att jag bor alldeles bredvid Vänerhavet.

Jag köpte hennes bok Flickan från Aotearoa till min yngsta dotter och hennes man som har bott på Nya Zeeland och längtar efter att flytta dit igen.

De hävdar bestämt att det är den vackraste platsen på jorden med sina färger och med sitt ljus och med kontrasterna som skapar ett djup i allt man ser. De upplever Nya Zeeland som ett ungt land med en kultur som är till för människorna och som om allt är möjligt där. De fann människorna enkla och jämställda och fria från hierarkier och låsande maktstrukturer.

Men de vill inte lämna mig kvar här. Och inte heller dra upp mig med rötterna och ta mig med.

Ni väntar (otåligt) på att jag ska dö, har jag sagt. Så jag får väl skynda på då. Neej, säger de lite så där fladdrigt. Men jag undrar allt. Skönt att veta att de har nåt att se fram emot när man trillar av pinn. En annan (jag) också. Måste inte klamra mig fast för deras skull åtminstone. Vi kan båda utan uppslitande farväl fara till våra respektive paradis.

Men nu var det hög tid att skynda hem till högen innan mörkret faller på! Sju mil, nej åtta och en halv måste jag köra innan jag kan sätta igång. Måste ta en omväg för den ordinarie utefter sjön håller på att repareras. Den har varit för gräslig sen kälen gick ur i våras. Två gånger de senaste åren har jag fått byta styrleder på bilen.




Högen. Den har minskat något de senaste dagarna. Men än måste jag få in minst hälften av den kvarvarande veden för den ligger direkt på backen och fryser fast om jag inte hinner före köldens antågande.

På andra sidan den lilla dammen, på garageväggen bevakar Sankta Härbärga mitt arbete och allt annat som händer här på tomten.




Jag knöt ihop henne av ståltråd, hönsnät och stenar första våren. Namnet fick hon av min mor när hon var här sista och enda gången efter vinterboningen av stugan.

Jag frågade henne om vilket namn hon tyckte att jag skulle ha på den. Hon log lite blygt och sa: Det låter nog lite tokigt men det enda som kommer för mig är härbärget.

Hon hade fått sin första stroke då och blivit så lycklig. Befann sig i nuet på ett sätt som hon aldrig tidigare varit när hon var stark och rationell. Men då, de sista månaderna, kom hon mig så nära och var mer närvarande än någonsin förr.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post21