Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Värmlandsmässan - eller vad handlar Uppgörelsen egentligen om?

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-15 17:58


Till helgen är det Värmlandsmässa på Värmlands museum i Karlstad. På söndag 20 november klockan 12 presenterar jag Uppgörelsen i lokalen Sinnet. Det känns i alla sinnena, hur många de nu är.

De är några fler än de behövde vara om man säger så.

Hur ska man egentligen presentera en bok?

Hur gör man det utan att förstöra en kommande läsupplevelse? Själv är jag till och med tveksam till att läsa på baksidan av en bok för att inte påverkas och få förutfattade meningar och förväntningar. Jag vill helst vara blank som ögat på en nyfödd när jag öppnar en bok jag tänker läsa.

Fast även jag följer med stor behållning Babel och En bok - en författare, Kobra och Kulturkvarten samt då och då morgonprogrammens genomgång och recensioner av nya böcker och också Biblioteket på P1.

Men i det här bruset av information av diverse slag, inte minst om böcker och filmer, hur skulle man upptäcka dem om de inte presenterades? Förr var de så förhållandevis få att det räckte med djungeltelegrafen och ett gott luktsinne för att nosa sig fram till dem. Skolbiblioteket gjorde också sitt.

Jag fick aldrig låna tillräckligt många böcker för att klara mig till nästa lånetillfälle. Fem tror jag. De räckte i fem dagar. Så var det. Ett endabarn med yrkesarbetande föräldrar med gott om egen tid. Vad skönt det var!

När jag var nio hade jag läst ut alla vuxenböckerna i mina föräldrars bokhyllor; John Steinbeck, Ernest Hemingway och Agnar Mykle, Jan Fridegård, Pearl Buck, Moa Martinsson, Ivar-Lo Johansson och många många fler av de författare som fanns i ett dåtida arbetarhems bokklubbsgömmor. Selma Lagerlöf förstås. Inte minst den underbara lilla boken "En bok om en bok". Nej, den läste jag nog senare.

Jag slukade allt jag kom över i bokväg. Det var väl därför jag inte behövde känna till något om dem först. Och konstigt nog kan jag inte erinra mig att jag någon gång tyckte att en bok var dålig. Men jag tillägnade mig ett sätt att läsa där jag snabbt scannade över vissa utfyllnadspassager och stannade upp och sög i mig det som var intressant. Vilket ändå var det mesta, som jag minns det.

När kamraterna frågade mig hur jag kunde läsa vuxenböcker svarade jag att de var precis likadana som barnböckerna, bara lite krångligare i starten. Men efter några sidor var de som vilken barnbok som helst. Tyckte jag. Då. Idag håller jag nog inte med mig själv.

Inte konstigt att man blev som man blev. "... åt diktaren hans underliga ögon hon gav ..." ur Fru Sorg av Nils Ferlin.

När barnen var små hade jag en poesiperiod då jag slukade dikter, läste dem om och om igen tills jag kunde dem utantill. Jag tyckte allra mest om Gustaf Fröding och Nils Ferlin. Dan Andersson också. De passade mitt melankoliska sinnelag. Karin Boye också. Och Edith Södergran. Men allra allra mest Gustaf F. Än idag är han bäst. Evert Taube också. Om jag hade haft 1000 kronor, brukade jag tänka, så hade jag gett dem för en timme med Evert. Han var så underbar. Och den ende då levande. Sven-Bertil i all ära, men han är ändå bara en kopia. (Förlåt.)

Jag skrev själv också. Sorgliga drapor. Senare, när jag började yrkesarbeta efter livet på landet skrev jag födelsedagsverser åt folk på jobbet. Långa historier vävde jag ihop kring det de berättade om personen i fråga. Med knorrar här och där. En riktig lustig typ.

Nu hoppar jag utan skyddsnät rätt in i Uppgörelsen. (Bäst att passa på medan garden är nere!)

Den hatälskade Peter som är försvinnande lik min ex som också var präst. Hörde ni det? "Var." Ja, han dog ju för en månad sen. Undrar när man kommer över det? Och varför skulle man göra det? Det är väl bra som det är. Men en sorg som går att se och ta på. ... Vadå?

Peter. Alla blir kära i honom. Han har det där i blicken som ingen slipper undan. Hör ni hur jag schabloniserar? "Ingen?" Okej då. Några få kanske klarade sig. Men de var inte många. Ha, ha, jag är nog galnare än jag trodde.

Hm, hm. Åter till ordningen.

Han har tagit sig vatten över huvudet och fått till det som det kallas ibland med flera kvinnor samtidigt utan att de vet om varandra. För han har ordnat det så finurligt så att de alldeles naturligt har kontakt med varandra å tjänstens vägnar. Därför tycker ingen att det är konstigt när de ringer till varandra eller springer på varandra på stan, träffas på seminarier och konvent. Och så vidare.

Var och en tror att hon är den enda i en kärleksrelation med honom. Även om de hyser en återhållen svartsjuka mot de andra kvinnorna i hans närhet. Det är Greta, diakonen, som har sin fasta punkt på pastorsexpeditionen i prästgården där Peter och hans lilla dotter Anna bor.

Till prästgården anländer varje helg Helen som är gift med Peter men jobbar på annan ort. Han har fått henne att gå med på en time out för att rädda äktenskapet. Han har också spelat på hennes längtan efter att fortsätta med karriären som har fått ligga på is i det enklare jobb hon haft sedan de gifte sig.

Gisela är hans kollega i grannförsamlingen, sjukhuspräst inne i stan. Hon väntar på att Peter och Helen ska skiljas och han har underblåst de förväntningarna även om han själv är långt ifrån säker på den saken.

Peters exfru Lisa som är mor till hans vuxne son oroar också i periferin. Hennes misstänksamme sambo försöker hålla ordning på henne men lyckas väl sisådär.

Det går överstyr i bok 1 Det vore väl synd, oåterkalleliga gränser passeras och leder till en uppgörelse som till del finner sin lösning i slutet på boken.

Bok 2 har därför fått titeln Uppgörelsen som i sig innehåller flera uppgörelser mellan personerna som alltmer närmar sig de verkliga och sanna förhållandena. Det är smärtsamt och det är dråpligt och både oväntat och överraskande.

Pastoratets kyrkoherde får rycka in och även stiftets biskop behöver anlitas för att lugna en församling i uppror och med media i hasorna.

Här kan tillämpas den underfundiga devisen: Verkligheten är alltid vad den synes vara och samtidigt någonting helt annat och oändligt mycket mer.

Äsch, jag vet inte om jag bara har rört till det. Eller om jag berättat sådant som ger en helt fel bild av "vad den handlar om". Uppgörelsen.

Det är nog bäst att du läser den själv. (Nu fick jag väl till det!)

Måste avsluta med något helt annat. En vandring längs stranden.




Katterna som gått med mig ser ut över vattnet. Ett nät avspeglar sig på vattenytan en bit ut från fiskehamnen med hundratals skarvar som sitter där, svarta och ruvande och väntar på fångst. Illa sedda men mycket vackra, särskilt storskarven när han sitter på en sten mitt i inloppet om vintrarna och torkar sina vingar.



Han ...


och hon ...


Är det inte det som det handlar om?

Han och hon och hon och han.

Visst?

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post19