Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Då ställde hon några frågor

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-14 18:00


Hon är en ung präst ifrån stan som ibland predikar här i Visnums-Kils kyrka. Mestadels vid barn- och familjegudstjänster. Vi träffades på ett seminarium på Skärgårdsakademin i somras. Temat var Ordet - Ordets makt och vi kom att prata om min bok som kom ut förra året. Jag hade ett ex i bilen men vi missade varandra när det var slut. Så nästa gång hon hade gudstjänst här hos oss hade jag med en bok och förundrade mig över hur enkelt det kändes numera. Första tiden efter utgivningen var jag så rädd för vad folk skulle säga men nu kunde jag prata om den alldeles naturligt.

Igår var hon här igen. Jag har varit borta några söndagar, minns knappt varför men det har att göra med allt som hänt med bokmässa och direkt på den min exmans svåra sjukdom som bröt ut just då, min redan inplanerade resa till två av döttrarna, den äldsta och yngsta, de som har små barn som jag lovat komma. De små barnen längtar efter mormor medan de vuxna (liksom jag) har fullt upp. Jag skulle åkt hem emellan men som det nu blev med min ex reste jag först till näst yngsta dottern som bodde i närheten av sin far varifrån jag kunde hälsa på honom.

Hänger ni med i svängarna? Det är i det närmaste kaotiskt även för mig.

Hon hade just blivit farmor (fast hon själv ser ut som en liten tjej, min näst yngsta) så jag fick träffa lille Olle på kuppen, mitt första barnbarnsbarn.

Sedan begravningen. Som jag inte var välkommen till. Jag satt vid köksbordet med ett tänt ljus och var ändå där i min meditation.

En föds och en dör. Så är livet. När jag tänker på det så förlorade jag ett halvgånget barn som jag, när jag senare pratade med barnen om honom, kallade för " lille Olle". Men med honom har jag alltid förknippat min son som föddes så snart därefter att de inte kunnat komma till världen båda två. Jag har föreställt mig att han hade för bråttom första gången och var tvungen att backa och ta nya tag.

Så denne lille Olle är nog sin egen så att säga för den förste "lille Olle" lever i min ende, enfödde son som i sin tur har en ende, enfödd son, lik sin far som ett bär. Vad nu det har med saken att göra. Det bara kom.

"Som ett lingon och ett blåbär", brukade min exman säga när jag någon gång använde det uttrycket. Han ville retas med mig för det mesta. Jag önskar att jag hade haft mer humor på den tiden då jag i stället blev ilsk och röt. Och fick honom att skratta ännu mer.

Ja, det är mycket som kunnat vara annorlunda när man tänker på det. Men allt är nog precis som det skulle vara tror jag ändå.

Tillbaka till nutiden. Den unga kvinnliga prästen kom fram till mig vid kyrkkaffet och talade om att hon höll på att läsa boken och tyckte om den men att hon hade så liten sammanhängande tid. Jag sa att det var bra det för det står en del mellan raderna som man kanske får syn på då, om man läser lite i taget.

Så började hon fråga mig om bakgrunden och om jag varit med om allt det där.

Det är så svårt att svara ja eller nej på den frågan. Både ock, får jag väl säga. Det är mina och andras levnadsöden jag skildrar, andra så pass nära att de själva berättat eller att jag själv varit med, om än i periferin. Det är således inga som jag läst eller bara har hört talas om.

Som exempelvis Peter. När jag skriver om honom har jag min exman framför mig, både som förlaga och som inspiratör. Postumt, höll jag på att säga. Ja, inte bokstavligt men även om han levde hade vi ingen direktkontakt på alla de tjugo åren sedan han gift om sig.

Men material saknades inte för det. Och nu när han verkligen är död så oaktat min konstiga sorg och saknad som jag trodde tagit slut för längesen finns där också en känsla av frihet. Nu behöver jag inte vara hänsynsfull längre. Barnen har inget emot mitt skrivande. Dvs våra gemensamma barn.

De andra rara barnen vet jag inte. Men eftersom jag någonstans älskar deras far djupt och innerligt kan jag nog inte göra dem illa. Hans fru som förbjöd mig ta ett sista farväl ... nja, bryr jag mig om det? Tror inte det. Äganderätt och svartsjuka.

Jag respekterade det medan han levde men nu ... Det känns som om han är min lika mycket nu när han är död. Därför tror jag att mitt skrivande om Peter snarare blir mer frimodigt och glädjefyllt. De gränser jag eventuellt lät mig hållas tillbaka av är borta.


På stället. Helt om. Framåt marsch.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post18