Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


varken präst eller predikant

Vetenskap och religionSkapad av Lisbeth 2016-05-07 02:23
Inte är jag religionshistoriker, inte heller teologiskt bildad mer än att jag är döpt och konfirmerad, samt att jag inspirerade min man (som först var fältflygare och sedan köpte gård och blev bonde tillsammans med mig) att studera till präst när vi funnit att bondelivet inte var tillräckligt givande för någon av oss.

Det började med att vi sjöng i kyrkokören och sedan var det klippt. Vi blev scoutledare inom Svenska kyrkan. Jag gick vidare och studerade först på folkhögskola för att få behörighet till inträde i socialhögskolan i Lund. Min man kom året efter, när han sålt gården och gått sitt år på folkhögskolan och började studera till präst på Teologikum som det kallades på den tiden.

Så vi pluggade båda i Lund samtidigt men äktenskapet hade spruckit, dock inte vår relation eftersom vi hade tre barn. När vi var klara med våra examina gifte vi om oss och ett fjärde barn såg dagens ljus (men det är en helt annan historia).

Efter många år och en massa om och men, bland annat ännu ett äktenskap för mig och två för honom, där han fick fyra barn till plus ett bonusbarn som det kallades, och för min del en karriär inom landsting, kommun och stat drog jag mig tillbaka och började skriva thrillers med en präst och hans familj som huvudkaraktärer samtidigt som jag själv började engagera mig i den lilla landsbygdsförsamlingen där jag numera lever och verkar. Ensam. Barnen är utflugna och deras pappa är död. Min första och tredje man. Jo, jag var således gift en gång däremellan. Med mitt fjärde barns fader, som senare överlät sitt faderskap till de första tre barnens far, min första man. Hängde ni med?

Till ovan meritlista kan jag lägga att jag har en egen karriär i kyrkan, som kyrkopolitiker, för närvarande som ordförande i församlingsrådet här och jag är även aktiv i bibelstudiegruppen samt är en regelbunden kyrkobesökare som jag också var tidigare, när min första (och tredje) man var präst och vi återigen var gifta. Suck.

Sålunda, vid dessa kyrkobesök, bibelstudier samt som meditations- och yogautövare har det slagit mig att det inte finns någon följdriktighet i predikotexterna som dessutom är väldigt korta och avhuggna. Dessa små snuttar ska vi sedan reflektera över med hjälp av prästens utläggningar i sin predikan. Jag brukar när jag hinner läsa hela det kapitlet ur Nya testamentet om Jesu liv som beskrivs i de fyra evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, ur vilka evangelietexterna är hämtade.

När jag i modern tid läste igenom evangelisternas återgivningar av Jesu liv och gärningar, tyckte jag alltid att det sista jag läste var bäst, således var de alla fyra "bäst" fastän sinsemellan olika i språk och uttrycksform samt i vad de betonar och lyfter fram.
Jag måste säga att jag lider av att inte få läsa hela det kapitel som texten hämtas ur, dels för att att man genom kyrkoårets upplägg klipper av det skeende som skildras ii evangelierna. Det jag kommit fram till är att vi borde läsa ett evangelium i taget. Och att vi behandlar det i predikan, ett evangelium och ett kapitel i taget.

Varför det, då? Varför ändra? Är det inte bra som det är?



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post169