Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Fram för ett alliansfritt Sverige - nej till Nato!

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-11-06 02:41

Fram för ett alliansfritt Sverige!

Fritt ur antologin ”Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap!”, 16 författare om Sveriges säkerhetspolitik, Celanders förlag 2014


Sveriges historia präglas av en långvarig fred med våra grannländer. Vi ställde inte upp på några krig under 1800-talet efter Napoleonkrigen. På 1900-talet blev vi inte indragna i de båda världskrigen. Neutraliteten och alliansfriheten ansågs vara orsaken till att Sverige kunde behålla freden och friheten.

Ett svenskt medlemskap i militär allians som Nato skulle höja spänningsnivån i vår del av världen och försvåra våra möjligheter att föra en aktiv fredspolitik. Ett medlemskap skulle också innebära att Sverige tvingas in i Natos kärnvapendoktrin.

Den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström hävdade som viktigaste princip att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik inte fick vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik ska utformas så att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt.

Sedan 1990-talet har konfliktlösning genom militära interventioner varit den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst. Interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel för eftervärlden. Den svenska traditionella utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på en rakt motsatt grund: fredlig lösning på krig och konflikter genom diplomati bestående av samtal, förhandlingar och medling. Ukraina, Syrien och Mellanöstern är samtliga exempel på att Nato inte varit någon lösning. (Ur Förord av Thage G Peterson)


Att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere var Natos mål, den första generalsekreteraren lord Ismays berömda ord om den militära alliansen, grundad 1949 för att stå emot ett kommunistiskt hot i öst. Men vad är det Europa som Nato grundades för att försvara?

Under fyrtio år avfyrades inte ett enda skott. Men efter Berlinmurens fall avlossades många. I Kosovo (Natos första krig), i Afghanistan och i Libyen. Nato har bekämpat allt från pirater till cyberattacker.

De flesta europeiska länder uppfattade Berlinmurens fall som slutet på det mest direkta militära hotet mot dem och fann en militär nedrustning naturlig, inte expansion.

USA uppfattade situationen annorlunda. Den amerikanske statsvetaren Christopher Layne har beskrivit hur USA sedan 50-talet ägnat stor kraft åt att hindra Europa som helhet från att bli en ”tredje kraft” globalt och militärt. Europeisk makt skild från Washington var inget Washington ville se. Det har för det mesta funnits spänningar mellan Nato och EU samt dess föregångare i den bemärkelsen. Under de senaste åren har amerikanska röster höjts om att USA bör lämna hela Nato för att organisationen är en relik från det kalla kriget.

Efter Berlinmurens fall expanderade Nato österut i Europa vilket byggde på utopin att EU och Nato skulle expandera och täcka hela Europa och kanske även Ryssland i en enda ny institutionell, fredlig världsordning.

Den debatt som finns i det flesta Nato-länder om en organisation i djup identitetskris, en allians som inte vet vad dess uppgift är i en helt ny värld, är nästintill helt frånvarande i Sverige. Ingen seriös bedömare tror i dag på att ett militärt angrepp som bara skulle riktas mot Sverige.

Ska vi gå med i Nato bör vi ha en uppfattning om vad Nato är. Och det vet i dag inte ens militäralliansen själv. Vi måste utgå ifrån vad Nato är i dag, inte vad det var under kalla kriget. Men långt viktigare är diskussionen om svensk säkerhet och svenskt försvar i en ny tid.
(Ur ”En allians i identitetskris” av Katrine Marçal)

I sena timman och i förtvivlan nedtecknat efter att ha tagit del av Beslutet från Centerpartiets partistämma 2015 om att Sverige bör söka medlemskap Nato.

Lisbeth B Åkerman

Tillägg:

Jan Guillou, Aftonbladet 2015-10-18: Att säga nej till Nato är inte att ”krama” varken Putin eller IS. Det innebär dock att Sverige behåller rätten att vägra bidra till framtida katastrofkrig och därmed skapa fler flyktingkatastrofer.
www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article21603855.ab





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post166