Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


första maj detta nådens år 2015

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-05-01 03:28

SIFO-mätningen presenterade sitt nedslående resultat lagom till årets folkfest. Inget upplyftande precis för vår regering. Men väntat. Med de högervindar som blåser i hela Europa och hos oss och våra närmaste grannar i Danmark och Norge, vapenskramlet i Ryssland, terrorn och oroligheterna i det forna Osmanska riket och i Afrika, det låsta läget mellan Israel och Palestina och den härav uppblommande anti-semitismen och likaledes anti-islamismen med attacker mot både synagogor och moskéer. I budhismens och sufismens Nepal verkar den mångtusenåriga mysticismen. Här är det inte den mänskliga terrorn utan naturkrafterna som slagit till i den största av jordbävningar någonsin. Ska man fundera på orsak och verkan uppstår motsvarande ruption inte bara mellan oss var och en utan också inom oss och vi förgås.

Våra små landsbygdsförsamlingar har beslutat påkalla en kollekt som oavkortad går till de nödlidande i Nepal. Jag är mitt i alltihop tacksam över det, för i söndagskollekten lägger jag mitt enda bidrag till de behövande. Välsignade pengar som når fram, tänker jag och har samvetsömt höjt min skärv till det tiodubbla.

Så har vi EU-migranterna från Rumänien och Bulgarien som i sitt eländes misär skaffat det enda jobb som står till buds (som tiderna blivit), tiggeriet. Och de plågade asylsökande som riskerar sina liv i små undermåliga, överfyllda nötskal till farkoster, kämpande sig fram genom Medelhavets höga vågor, en sista utväg att försöka rädda livet in i det hägrande fredliga Europa. Men många är de som aldrig når fram utan hamnar i vattnet när båten kapsejsar - eller kastas överbord när vågorna börjar slå över den alltför tungt lastade båten. I förra veckan gick 900 människor åt i det vivlande vattnet, varav drygt hälften var barn.

Man måste fråga sig varför vi skulle vara mer besparade här uppe i Norden? Men vi är det. Och vi har erbjudits möjlighet att hjälpa våra mindre lyckligt lottade systrar och bröder.

Vad anstår det oss att gnälla över kåkstäderna som växer upp här och där kring våra tätorter! Vilka umbäranden måste de inte utstå för att ta sig hit den långa resan över kontinenten, bo som en hjord djur, sitta i allehanda väderlekar utanför affärer och andra inrättningar där folk passerar, allt för att försöka överleva där på kanten av tillvaron.

Det är inte de som är problemet utan den övre medelklass och andra diverse högdjur som kräver att få slippa ens höra talas om nöden! De som inte vill ge ett enda öre av sin fina, rika värld, från sitt dignande rika bord, under vilka hundarna vänta på smulorna. Lösningen är att förbjuda de eländiga, köra bort dem för att få glömma bort att de existerar. De välbärgade är inte beredda att bidra med ett enda öre, de vill inte ta i situationen med en tång, de överlåter till andra att avlägsna problemet, den sanitära olägenheten, den naggade kanten på de besuttnas utmärkta fina tillvaro.

Fredrik Reinfeldt som pratade om "öppna hjärtan".
Tomas Tobé som var en av de konstruktiva arkitekterna i Decemberöverenskommelsen (DÖ), en berömvärd insats för stabiliteten i Sverige och för att kunna genomföra nödvändiga politiska beslut. Men ALLT som kommer från det moderata hållet är något helt annat än det från början syntes vara. ALLT tjänar ett enda syfte: att tjäna moderaterna själva. För att få med sig oss, dumskallarna (måste de tycka), när de lägger upp sin strategi och använder sig så skickligt av de fina orden att alltsammans nästan obemärkt glider in i våra medvetanden, accepteras och sväljs.

Sedan står vi där med klippande ögonlock och tror inte våra ögon när vi blickar ut över mardrömspanoramat som vi själva varit med och gjort möjligt.

Möjliggörare är vi allihop. Medberoende lakejer.

Vi nickar förtjust instämmande åt "arbetslinjen": det allra viktigaste är jobben! Men motorn för att möjliggöra dem är arbetslösheten och nöden. Vi ska inte bara igenom skärselden, vi ska vänja oss vid den och lära oss att skämmas över vårt bristande driv och våra förlorade förmågor.

Vi grips av tacksamhet för kampen mot "utanförskapet". Att vi sedan försätts där genom att alla vägar stängts förutom de omöjliga som vi beträder för att vi är så misslyckade och värdelösa, efter att ha blivit sjuka och arbetslösa, alltsammans vårt och endast vårt eget fel.

Alla vägar till trygghet stängdes. Avgiften till arbetslöshetsförsäkringen blev så hög att många måste välja bort den. Samtidigt minskade tryggheten på arbetsmarknaden där en förskjutning av lagars och föreskrifters tillämpning ägde rum, vilket medförde att personer kunde sägas upp och lätt som en plätt ersättas från bemanningsföretagen.

Sjukförsäkringen försågs med stupstock. Sjuka människor utförsäkrades ut i elände med socialbidrag som enda överlevnadsmöjlighet: allt för den lovsjungna arbetslinjens skull, att alla ska jobba, inte leva på bidrag. Transfereringarna togs bort. Folk fick lämna hus och hem. Och också livet, en hel del.

Vi måste minska på utanförskapet, försäkrade oss moderaterna. Vad de menade var en minskning av trygghetsförsäkringen tillika med de individer som var beroende av den, barnen sköljdes så att säga ut med badvattnet. Stupstocken blev enda drivkraften, inte en livgivande motivation och livsglädje. De medellösa blev de värdelösa, de icke benämndbara, de obemärkta; och om de gjorde sig påminda blev de genast uppmärksammade på att alltsammans istället var deras eget fel.

Fråga inte efter vad ditt land kan göra för dig utan efter vad DU kan göra för ditt land! (JF Kennedy) Låter fint och fantastiskt men tänk när en fortfarande sjuk, arbetslös och i alla avseenden drabbad och därpå utförsäkrad person får det svaret nedtryckt i sin hals - DU är den skyldige - det är vi andra som är drabbade, av din oduglighet! Ansvaret är helt och hållet, endast och allenast:DITT!

Det här är kärnan i moderaternas politik och människosyn. Var och en som drabbas får skylla sig själv och ska dessutom stå i skuld till andra som besväras pga mig. Så lätt det blir då att svepa människor från denna jordens yta!

De enda som moderaterna bryr sig om och belönar är de som de själva kan ha nytta av. De onyttiga svälts ut och oskadliggörs, får hamna i kåkstaden, i den uttjänta gamla
husvagnen och där framleva sina sista dagar tills de kan köras på sophögen och glömmas bort.

Tyvärr är det så att media är den största möjliggöraren. De vilar på parkettplats under bordet med sina vidgapande käftar efter smulorna, före hundarna, före de svältande, sjuka, gamla och barnen, de som förlorat allt.

- Förr var de rättviseivrare, sa jag till min dotter.
- Det är en ny generation, svarade hon.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post161