Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Kan du fatta?

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-11-11 15:30
Kan du fatta att varje liten grå företeelse är så förunderlig och märklig när man stannar upp och betraktar den?

Som igår. Jag skulle till sjukgymnasten med den förbaskade armen. Bara det var trist. Att behöva titta på klockan och förbereda avfärden, gå igenom i huvudet ... halv elva ... måste jag handla (vill inte) ... behöver i alla fall köpa ny ögonkräm (träligt, vill bara hem), tar jag med mig återvinningspåsen (ja, den är väl inget att spara på, åker ju ändå förbi), måste ta ut pengar till Prästfesten så jag kan bjuda på auktionen (okej). Får inte glömma bokbussen kvart över ett (med flera beställda böcker).

Först göra en brasa i kaminen (men det var ju varmt ... 20 inne), sen ut och sätt på motorvärmaren och sen frulle, kolla mejlen ... Men oj, vad ljumt det var ute! Behövs bilen värmas upp ... nej. Vände in igen, lite på nåt vis lättad, liksom glad. Vädret var grått men inte vått. Faktiskt skönt.

På vägen in till stan började det dugga. Ingen spolvätska men det gick ändå. Gode Gud låt mig köra fort som attan, flyga över nejden som ett jehu utan att skada mig själv eller andra, gode Gud hjälp mig så jag hinner!

När jag svängde runt vid trafikljusen och in på Västra Ringvägen hade jag hela tio minuter kvar. Runt vid sjukgymnastiken, ingen p-plats, svänga tillbaka och ner till stora parkeringen, ingen plats mer än längst bort. Så klart. Regnar det? Neej.

Puh. Kondisen kass, konstaterar jag uppför backen mot sjukhuset. In i entrén och på med de blå tossorna ovanpå bootsen. Men var är receptionen? Ett par städare som höll på med golvtvätt och en stor maskin pekade upp mot stora entrén på andra sidan gatan. Jaha. Av med tossorna och iväg. Halvt irriterad. Men varför det då? Jag hade ju tillräckligt med tid. Behövde inte vänta utan en lucka sköts åt sidan direkt. En vänlig själ.

När jag klev tillbaka in nickade jag och log mot städarna, det där gick ju bra, tack. De log tillbaka. Så dök två blonda änglar upp, en handledare och en student. Studenten tog efter försäkran om att backupen fanns tillgänglig om hon behövdes hand om mig och hon ställde frågor och undersökte rörelseförmågor och smärtgränser, gav mig tre övningar att träna med och en ny tid för återbesök och utökning av programmet.

Dansade ner till bilen. Innan jag startade ringde jag Monica och hörde om hon kunde luncha. De måste turas om på hennes jobb. Men det skulle gå bra.

Vi pratade om kvällens möte och det ärende vi skulle ta upp. Måtte det vandra vidare i kommunens ringlande korridorer och diverse beslutande församlingar utan alltför många hinder!

Jag satt och funderade en stund och kände sedan hur jag ilsknade till. Ve du vad, sa jag till Monica som höll på att sätta ett salladsblad i halsen. Jag tycker så här: Att nu för det vara nog! I vartenda nyhetsprogram på radion och tv:n kommer de in på hur eländigt det står till i landets grundskolor. Och hos oss är det helt under isen trots Skolinspektionens påpekanden!

Jag har tappat förtroendet totalt för våra beslutsfattare, fortsatte jag. Oavsett vilken fantastisk skola de skulle erbjuda oss att uppföra spelar ingen roll. För det pedagogiska innehållet är under all kritik, undervisningen. Med den hanteringen från högsta ort har lärarna för längesen tappat varje rest av sin motivation. Det är för sent att ändra på förhållandena. Det går inte. Nej, jag har i alla fall tappat förtroendet, att det skulle kunna komma ut något bra ur det här för våra barn.

Det spelar ingen roll vilka satsningar de skulle besluta sig för. Genom åratal av manövrerande och sin totala ignorans för barnens situation så är det kapitalet förbrukat, vill inte ha något annat från dem än friheten att flytta våra barn ut ur kommunen, till en skola där det fungerar bra, ja mer än bra, utmärkt helt enkelt.

Det är den enda möjligheten för oss att kunna bo kvar här, att vi får sätta våra barn i en skola på andra sidan kommungränsen där det fungerar, annars måste vi flytta ut helt och hållet från den här kommunen! Det är vad jag tycker!

Monica nickade lätt förskräckt och mimade: snett bakom dig ...! Ja, där satt en person från skolorganisationen, en svekfull människa som bara tycks tänka på sig själv och sin egen position utan att ha vågat ta ett enda steg för det som är nödvändigt för barnen. Snarare har hon spelat ut grupperingar mot varandra helt i enlighet med den strategi som tillämpats på högre ort.

Vi nickade och log stelt mot varandra när vi lämnade lunchrestaurangen.

Trots att jag kände mig ensam och onyanserad var jag på något sätt nöjd när jag körde hemåt. Fast jag hade glömt bokbussen! Kanske fanns det ändå en öppning i det femåriga dödläget. Vi ville inte ha något mer än att få loss skolpengen och friheten att välja den skola vi vill ha för våra barn.

Jag noterade hur jag tänkte. Vi och vårt. Vi och våra barn. Ändå har jag inga vare sig barn eller barnbarn här i kommunen. Inte ens en gubbe utan lever ensam gör jag men med ett engagemang som fortfarande ännu inte riktigt slocknat.

Men till syvene och sist är det föräldrarna som bestämmer om hur hårt de vill gå fram, vad de är villiga att riskera. Och de får inte spela med sina barns välfärd!

En liten stunds öppning upplevde jag där på lunchen, en möjlig utväg och en styrkedemonstration. Till vilket pris?

Men nog måste "VI" väl ändå göra nåt för "VÅRA" barn, eller? För det kan inte fortsätta som det är. Och definitivt inte enligt de planer och beslut som redan är tagna men som nu befinner sig under Förvaltningsdomstolens prövning.''

Fast vadå "vi"? Har jag egentligen med saken att göra? Oaktat mitt femåriga slit för saken.

Musen som röt.

Eller en katt ...


... som inte är att leka med ... alltid.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post16