Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Bedragna som bedrar eller Kejsarens nya kläder

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-14 17:19



I morse tittade jag på ärkeängelen Gabriel inför skranket hos fariseerna och de skriftlärde. De ifrågasatte varför han inte låtit deras proposition om vårdvalet gå igenom granskningen hos Lagrådet. Konstitutionsutskottets (KU) motsatta hållning sken tydligt igenom.

I sak en bagatell. Men som princip, förkastlig. Annorlunda när procedurerna gällde Alliansregeringen. Hur tydligt som helst om man studerar skeendet och de olika inläggen riktigt noga. M värst förstås. FP sakligast och utan affektion.

Sedan hamnade min blick på friskoleetableringarna och den fria etableringsrätten. En kommunal motsvarighet till den förra, landstingskommunala. Båda, där folkvalda församlingarna ska stå för hushållningen med de allmänna medlen och nödvändigheten att förmå prioritera ner och bort till förmån för det oundgängligt viktigaste (som t ex den dyra cancermedicinen och annat livsavgörande). Hur ska de klara det med det fria avropet in i kommunala liksom landstingskommunala budgeten, som är vad det egentligen handlar om!

Varken landstingen eller kommunerna förfogar över de medel de blivit tilldelade, för sin ekonomi. Ekonomi betyder ordagrant ”hushållning med knappa resurser”, dvs att välja det viktigaste och välja bort det minst viktiga och gradera därinom. Det har vi valt våra politiska företrädare för, det är själva essensen i deras ansvar, att få våra hopaskrapade medel att räcka till vår nödtorft. Räcker fullt ut gör de ju aldrig. Men till det viktigaste, totalt sett, med ett enda rättesnöre: det bästa för alla.

Det fria näringslivet har andra prioriteringsgrunder, i första hand: det bästa för ägarna.

De åsamkar högre kostnader genom att etablera sig på de bästa platserna där deras avkastning blir som högst, Stockholms innerstad i stället för i förorten, där de rika gubbarna och käringarna kan frottera sig med doktorn för den allra minsta lilla snuva. Det är mer lättförtjänta pengar än att slita ont på ett akutsjukhus där det snart inte finns en läkare kvar att uppbringa pga att man satt i system för hyrläkare att för dubbla kostnaden komma och rädda landstingen i deras ohållbara vakanssituation, i hela landet likadant.

Så för befolkningen i gemen är det fria valet och etableringen en förlust och nackdel. Helt enkelt en katastrof som snart för envar, även den dumme, är ett obestridligt faktum. Alla som är normalbegåvade och någotsånär insatta i samhällsfrågorna, hur de påverkas av olika faktorer och vi med dem, uppfattar hur vi som medborgare blir snuvade på konfekten av dem som är ute efter att förmera sin förmögenhet. Alla de anar vansinnet i det nuvarande systemet – som blir alltmer tydligt – men vågar inte ingripa likt i H C Andersens Kejsarens nya kläder. Det ofattbara är att det inte leder till ett ramaskri och en revolution!

När man hör politiker stå och lovsjunga det fria valet – vem vill inte ha det, menar de – och ignoranta individer nickar och håller med: såklart vi själva vill välja! Men de förstår inte hur mycket det kostar, hur långt mycket mer väsentligt de får avstå från i stället! Man ser bilförsäljarmentaliteten och de går på den. Jag förundrar mig över hur politiker kan stå i riksdagen och göra svart till vitt. Hur kan de?

Jag hoppas verkligen på den nya regeringen. Det är inte lätt för den att bryta igenom bruset med de falska lockropen som appellerar till det lägsta hos människorna, ”får bara jag det bra, får väl de andra klara sig bäst de vill!” De underblåser den mentaliteten, att tävla och slå ut, att vinna över de andra, the loosers, över dem som inte förtjänar bättre. Goodbye med dom!

Det låter så präktigt och förtroendeingivande, fast det borde vara tvärtom: Moderaternas m fl självförträffligas prat om stabila och ordnade finanser. Men vad används de till? Jo, till vinster. För några få. Inte för dig eller mig, för våra barn eller föräldrar. Och så används de till att ta fram PR-strategier, så att de kan förmå folk att tro på deras budskap.



Men i själva verket skiter de i vanligt folk. De har urholkat samhället och arbetslivet sina viktigaste värden: arbetsglädjen, känslan av att höra till, att vilja ge det lilla extra eller allt, så att ens viktiga roll att åstadkomna resultat fyller ett nödvändigt behov hos medmänniskorna. Fast människor har inga riktiga jobb längre. De är uthyrda slavar som ingen bryr sig om, inte ens vet namnet på. Få privilegierade har anställning. Många sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Liksom de väntande arbets- och hemlösa förr på trottoaren utanför arbetsförmedlingens tillfällighetsskutt.

Hjärnan kan inte få till det utan att ha hjärtat med, den saken är klar. Men det har gått så långt att man aldrig hör någon prata om arbetstrivsel och knappt heller arbetsmiljö. Ingen pratar om arbetsmotivation, för den vet alla är borta med vinden. Det är ett jävla helvete som människan har skapat åt sig själv.

Penningen och de snöda vinsterna är det som styr Sverige. Och lögnen hos de bedragande som själva är bedragna. Det är så förbannat lågt stående, det här samhället, så att jag kommer att tänka på den gamla ramsan ur katekesen: Att sälja sin själ åt djävulen och få det väldigt bra, allt man begär är en givet! Men snart uppenbarar sig ofriheten. För om man tidigare uppfattade sig som bunden och begränsad är det ingenting emot nu. Djävulen skrattar dig rätt i fejan när du klagar.

Du valde det själv! Hahaha! Det var det här du valde! Ett rent helvete!

Djävulen vinner alltid. Särskilt över dem som låter sig luras så pass att de i sin tur ägnar sig åt att lura andra.










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post159