Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Bemanningsföretagen – Vår tids pesthärd

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-12 12:13

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/lararvikarier-guldgruva-for-bemanningsforetagen

Min andra praktik inom socionomutbildningens förvaltningslinje var på Karlskoga lasaretts personalavdelning. Där kom jag för första gången i kontakt med personalrekryteringens sköna konst. En felrekrytering skulle då för hundra år sedan kosta minst 10 000 (nu betydligt mer), så insatsen var väl värd att lägga ner möda på. Dels var det annons och all tid som gick åt med genomgång av ansökningarna och intervjuer om man skulle behöva göra om proceduren. Dels var det den störning/skada som verksamheten kunde drabbas av under tiden, med omtag och tills ny person var på plats.

Om man som verksamhetsansvarig erinrar sig vilken avgörande skillnad det är på en arbetsplats med motiverade människor och en där de anställda vantrivs och känner otrygghet; på den förstnämnda tar man utan tvekan ett kvalitetsansvar långt utöver vad som kan begäras, man känner sig som del av verksamhet och resultat, man räknas med, man tillhör; på den sistnämnda håller personerna igen sin förmåga i stället för att utveckla den, vilket är meningslöst då de kan få gå redan nästa dag, de hör inte dit, det enda de tänker på är att vara så trevliga och tillräckligt duktiga så att de får stanna så länge som möjligt, de utvecklar inte några relationer sig emellan, funderar inte på hur uppgifterna skulle kunna göras bättre, deras enda motivation är lönen.

Skillnaden mellan dessa båda arbetsplatser är himmelsvid!

Jag kan förstå frestelsen för rektorer och andra verksamhetschefer att få slippa den här självutgivande delen av personalarbetet. Att gå igenom, kanske 100 ansökningar och välja ut de intressantaste tar tid och kan t o m vara ångestfyllt. Att sedan möta sökande och förmå välja den bästa är nästan oöverstigligt svårt. Här är det lätt att uppfatta orsaken till att det blivit så hemskt som det nu är. Man känner sig trots sin examen på Handels och sin höga position otillräcklig och inkompetent i anställningssituationen.

Det är därför man ska skaffa sig personal med den inriktningen i sin utbildning och arbetserfarenhet. Det är nödvändigt. Och det ska inte sitta en kommitté med vid intervjun, utan endast den intervjuade och den intervjuande. Senare, vid en andra omgång, kan fack och ledning m fl vara med. Då är den sökande så trygg och har fått på fötter vid den förtroliga och förklarande kontakt som redan förevarit, så att det går att få ut något vettigt vid ett sådant möte.

Det väsentliga är att blåbär är blåbär och lingon, lingon. Som sökande ska man snabbt förstå att här kan man fråga om allt och få utförliga svar som inbjuder till äkta dialog. Man ska förstå vad jobbet går ut på, hur miljön är, vilka arbetskamraterna är som man får om man tar/får jobbet i fråga. Man ska förstå vilka förväntningarna är från arbetsgivaren, inte bara vilka arbetsuppgifterna är utan hur de blir utförda. I samråd och samverkan, genom att tillföra eget tänk och egna idéer, gärna genom att man satt sig in i litet mer än bara den aktuella uppgiften, sammanhanget den finns i och hur den påverkar intilliggande verksamheter, hur den bidrar till måluppfyllelsen. Förstå, att inte bara händer och mannakraft räknas utan (såklart) även hjärna och hjärta och ett äkta intresse för hur resultatet kommer att påverka folk, fä och ting.

Kan detta uppnås genom bemanningsföretag? Kan personer från ett bemanningsföretag någonsin förväntas motsvara ovan beskrivna? Svaret är ett entydigt NEJ. Nej, nej och åter nej!

Från bemanningsföretaget anställer man en slav. Vilken övervakning krävs inte, vilken igångsättning, inriktning och påhejning samt stoppsignal! Kort sagt, det man smet i från vid anställningstillfället får man igen tusenfalt.

Kort sagt, för att en verksamhet ska blomstra måste samtliga relationer i denna verksamhet vårdas och kunna utvecklas. Samtliga ska vara involverade och känna ansvar för sin del i det hela.



Finns inte dessa förutsättningar saknas själva motorn för företagets framgång och de anställdas motivation att bidra till den, ingen litar på den andre och arbetet blir bara ett råslit utan lust och trivsel med en given utgång som leder till undergång.

Så kan inte människan leva. Så kan inte ett företag leva. Det är icke hållbart utan sålunda ohållbart.

Jag slutar här. Men det finns oändligt mycket mer att säga om saken. Låt oss bara konstatera:

Bemanningsföretagen är vår tids värsta pesthärd. Punkt.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post158