Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Nya sko-sej-kraterna (läs: moderaterna)

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-11 13:00

Hela tiden har jag känt ett gryende obehag. Trodde aldrig på dem. Har aldrig kunnat släppa det att vi alla är lika betydelsefulla. Kanske inte i alla de olika situationer med sina krav på lösningar på aktuella problem – men som människor, gott folk, som människor är vi lika viktiga och värda. Därför att vi var och en har en omistlig roll i det hela, en uppgift som ingen annan har och kan klara av, och ofta en uppgift som inte är bekant för oss förrän på den yttersta dagen. Det kan vara att reta gallfeber på brorsan som aldrig utan dessa adrenalinkickar kunnat klara av sin uppgift. Och så flätar våra öden och äventyr sig i varandra, och ingen av oss skulle ha klarat vårt pensum de andra förutan.

Individualister kan de inbilla sig att de är. Vi på andra kanten är beroende av vår solidaritet, att hjälpa varandra när det kniper. Vi har inte råd att muta oss fram här i livet, som de. Slänger fram en allmosa, och sesam öppna dig! Nej, vi får stötta varandra om vi inte ska gå under vid första bästa kris, bli av med jobbet, cykla omkull eller ramla nedför en trappa, lungsot, gulsot eller gå i väggen och inte orka resa oss på några år. Alla vi som måste försörja oss av eget arbete, anställda av någon rik satans slavdrivare, vi balanserade på gränsen till att gå under. En del förvandlades till zombies, levande döda, tömda på allt hopp och mening.

Så kom ni och förstörde allt det som vi och våra mammor och pappor, mor- och farföräldrar hade byggt upp, välståndet som löpte ut från våra sotiga fabriker. Några av oss hostade ihjäl oss, men resten växte upp och fick barn som tog lite mer för givet och inte delade våra (överlevnads-) principer. De förstod inte att vi byggt sten på sten i all oändlighet, våra kojor och slott. De har haft råd att frigöra sig och tror sig sedan om att ”klara sig själv” och att ha blivit ”oberoende”. De har vuxit upp med att få vård när man blir sjuk, en dusör när egna kassan sinat osv. De har inte ställts vid ättestupans kant och kikat ner, ”måhända är detta enda alternativet”. De har helt enkelt inte lärt sig ett risk- och säkerhetstänkande, som vi, som vet att samla i gemensamt ”ägda” ladan inför de individuella nödår som alltid inträffar – om inte vid regelbunden periodicitet – så i alla fall från tid till annan. Förutom för de snuskigt rika som har egna dignande lador.

Om de rika och ekonomiskt oberoende egentligen inte blivit fler, så identifierar sig en ganska så väl tilltagen rävarumpa av wannabes med dem och utropar frihet som det bästa ting. Och den friheten innehåller inte några plikter utan ställer sin egen upphöjda individ och endast den i centrum. Frihetens lovsång kan jag nog delta i fast med det tillägget att varje individ är fasen så beroende av en flock, sedan må det vara golfgänget, tennisklubben och andra klubbar och trevliga sammanslutningar, eller det kollektiv som tillsammans byggt upp och delar det trygghetssystem som innefattar även de förra fastän de inte vill bidra till det utan med förakt kallar det för ”bidragslinjen”. De, som tar av sitt överflöd och inte sin nödtorft.

Nej, nu orkar jag inte mer! Solen skiner och jag har massor av rosor att klippa och tillika häckar jämte några äppelträd samt en omgivande naturträdgård som måste röjas och rensas från det som gömts i snö och nu uppenbarats.

Det finns massor att tillägga! Fyll gärna på, av både pro och anti, så får vi se vart vi hamnar!

http://www.svtplay.se/video/2818037/nya-moderaterna-avsnitt-1-forvandlingen/nya-moderaterna-avsnitt-1

http://www.svtplay.se/video/2823108/nya-moderaterna-avsnitt-2-forvaltningen/nya-moderaterna-avsnitt-2


"De hade lekt med dig, med oss ett litet slag ..."






  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post157