Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Världen går under - och flygplan kraschar - medvetet?

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-03-26 13:34

Det måste vara förfärligt att vara regering! Vad de än gör får de kritik och bemöts respektlöst. Vore fullt förståeligt om de gav upp. (Vilket jag verkligen hoppas att de inte gör, trots allt ...)

Ändå är de min och mångas räddning! Om de bara inte ger upp. Frågan är hur länge de kan klara den pinande motvinden. Den påverkar naturligtvis deras idéer, analyser och förslag till lösningar. Den påverkar förstås energin och lusten, det där handlandet som skulle kunna sprudla och blomma och spridas till oss andra, det vi så väl behöver.

Tilltron till att allt kan bli bättre. Tilliten.

Men när regeringen möts av en skarpt ifrågasättande kritik så fort de visar sig så vänds så småningom glädjen över att göra gott till en defensivitet, till ett undflyende för att skydda sig mot den kanonad som likt en kulspruta sätter i gång att smattra så fort de visar sig. Från de politiska motståndarna. Fastän åtminstone några av dem borde vara folkets röst har de under de åtta åren med Alliansen förvandlats till egoistiska förespråkare av de egna intressena. Skatteavdrag och minskade kostnader för den alltmer nedmonterade välfärden synes vara det enda som värdesätts. De har blivit sina egna förespråkare i stället för att företräda den stora allmänheten av befolkningen, de utan eget tillräckligt kapital, de som behöver den trygghet som en fungerande välfärd kan erbjuda då man inte klarar sig av egen kraft.

Alliansen och de amerikanska republikanerna har mycket gemensamt. Eller, ännu mer med tepartyrörelsen, de till höger om höger. För där är vad Alliansen står tillsammans med merparten av journalistkåren. Vilken hemsk värld vi lever i.

Det kommer inte att gå länge till. Folket, låt mig kalla dem det, alla de som delar sitt beroende av ett samhälle och det skyddsnät som detta samhälle förväntas tillhandahålla vid skeden i livet då vi inte fullt ut själva kan klara vårt leverne.

− Som när vi föds och behöver tas omhand av föräldrar och barnomsorg

− lär oss det vi behöver i (för-)skolan för att sedan kunna försörja oss och ta del av/bidra till samhället

− får barn och som föräldrar tar hand om det under det första levnadsåret

− behöver en fullgod barntillsyn medan vi förvärvsarbetar och bidrar till samhällets gemensamma

− stiftar, efterlever, tillämpar de lagar som är nödvändiga inom arbetslivet och i civilsamhället i övrigt

− blir arbetslösa, sjuka, gamla och i behov av en trygghetslagstiftning som fungerar

− behöver sjukvårdande insatser i öppen/sluten sjukvård

− är i behov av begravningsverksamheten

Följderna av högerpolitiken drabbar alla, de som har jobb för att det har slimmats för mycket till en arbetsorganisation utan något slack för eftertanke, någon mini-återhämtning för reflektion. De som riskerar att bli utan jobb eller kanske aldrig lyckats komma in på arbetsmarknaden lever varje dag i oro för nästa, någon framtid finns inte att se framemot eller längta till. Även de som har en anställning som de klarar av och i och för sig skulle kunna trivas med, även de oroar sig för att bli av med den, bli uppsagd och knuffas ned i det kalla vattnet. Därför sker ingen utveckling längre på arbetsplatsen; ingen vågar andas ett ord om någon potentiell förbättring i rädsla för att arbetsgivaren uppfattar en idé eller ett förslag som ett missnöje med rådande förhållanden.

Så därför håller alla god min och andas inte ett ord om någon brist i tillvaron eller heller någon möjlighet till förbättring som riskerar upptas som klagomål. Arbetsgivaren är inte längre intresserad av att det finns trivsel på arbetsplatsen. Folk ska jobba och leverera, det är det enda som gäller. Deras mående hör inte dit. Alla är utbytbara. Även mellanchefer och högre. När som helst kan de kallas in och få gå. De har endast sitt värde i den ökade produktionen och de minskade kostnaderna. Ingen, ingen orkar längre bry sig om något som heter trivsel och livskvalitet. Den har helt enkelt inget värde längre, inte för någon. Högsta ledningen sitter lika löst, den. Alla har skapat sig ett helvete på jorden, alls icke det paradis som de från början tänkte, de förmögna, när de trodde sig kunna bygga sin egen himmel. För utanför den väntade vargarna, tjuvarna, mördarna och de stora krigen.

Ingenting, absolut ingenting som är avgränsat och begränsat har något värde. Åtminstone inte något bestående gott eftersom det gränsar mot något som stängts ute och som därför kommit att utgöra ett hot. Därför behöver även de mest privilegierade supa skallen av sig för att någon enda liten stund kunna fly bort från det helvete de skapat åt sig själva. De har gett sig på att bygga sig en himmel mitt i det brinnande helvetet och befinner sig därför själva i helvetets förgård, hur de än bär sig åt.

Så när ett samhälle börjar glida i sär, som de numera kallas, de tillvarons sprickor som uppstår då allas lika rätt urholkas och man börjar göra skillnad på folk och folk, då försvinner tryggheten – för alla! Folk blir vanmäktiga, går i väggen och tappar sina förmågor och sin position. De som aldrig släppts in i samhället, lyckats få en anställning eller ens ett svartjobb, svänger mellan hat och apati, mellan uppror och uppgivenhet. Destruktiviteten ökar och man går in i ett självskadebeteende, tar dåligt hand om sig, slutar sköta sin hälsa och (mental-) hygien, börjar använda alkohol och droger, överdoserar mediciner, blir omöjlig att vara nära i familjen och på jobbet, vännerna viker undan och snart går livet bara i en riktning – utför. Familjer splittras, vuxna kan inte hantera sin situation och barn far illa. Ingen orkar bry sig om någon, ens sig själv. Myndigheter och förvaltningar fasar ut sitt ansvar till att bara existera för sin egen skull.

Självmorden ökar bland barn och unga.

"Ex officio", dvs ett handlande å tjänstens vägnar, har redan nu för längesen försvunnit, som exempelvis från skola och sociala myndigheter, där man tog initiativ och agerade när något inte verkade vara som det skulle. Nu bryr man sig inte trots aldrig så hårda påtryckningar utifrån, från den enskilde, andra myndigheter, media. De sistnämnda har väl ännu någon liten påverkansmöjlighet, men även denna tredje statsmakt har förlorat det mesta av sin trovärdighet och respekt. Samhället faller i sär, petrifieras, så som samhällen i alla tider gjort och kommer att göra när de förlorat förmågan till kommunikation, till förändring och anpassning till de förhållanden som utgör den ständigt föränderliga verkligheten. När samhällen förlorat förmågan till förnyelse, till den successiva förnyelse och utveckling som livet självt kräver, då går de ohjälpligt under.

Är det där vi är nu? Mycket tyder på det. När var och en kämpar för att klara sig själv på andras bekostnad, när den andre helt enkelt slutar att existera för mig annat än som ett hot mot min existens, är det dit vi kommit? Mycket tyder på det.

När individerna i ett samhälle slutar upp med att inbegripa andra och varandra i sin omsorg – låt oss kalla det kärlek – när kärleken tar slut tar också samhället slut.

Är det där vi är? Mycket tyder på det.

Egentligen finns det ingenting som tyder på motsatsen. Kärleken. Livslusten. Inspirationen.

Allt synes dött och förbi.

Efter de åtta åren. Det var allt som behövdes. Åtta målmedvetna år. Då samhället började tjäna pengar på sina medborgare, i synnerhet på de behövande, de maktlösa, och gjorde dem till i och för sig viktiga, men ändå i sig själv totalt värdelösa slavar.

Åtta års jävelskap.

Går det att bryta, eller går vi ohjälpligt under?

Upphör inte polariseringen i samhället och vi börjar samarbeta kommer alltsammans att ta slut. Väcks inte människokärleken till liv hjälper ingenting.

Låt mig avsluta med kapitel 13, rad 1 och 2 ur Paulus'första brev till Korintierna:
"Om jag talar både människors och änglars språk, man saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting."

Efter dessa klassiska visdomsord, en brysk övergång till den tragiska flygolyckan i södra Frankrikes oländiga alplandskap. Den omgärdas alltmer av en mystik med här tänkbara synergieffekter. För i eftermiddag påstår franske riksåklagaren att mycket tyder på att flygplanet störtats medvetet av andrepiloten som låste ute förstepiloten och flygplanets kapten och vägrade släppa in honom då han kom tillbaka från sitt toalett besök. Det sista man hörde på uppspelningen från svarta lådan var att kaptenen, innan han reste sig och lämnade cockpit, sa åt andrepiloten att börja förbereda informationen inför den kommande landningen och bara fick ett ohörbart mummel till svar. Varpå denne började en oförklarlig sänkning av planet från 38 000 till 6000 fot på 8 minuter, därefter till 96 fot och kraschen var ett faktum. Under hela sänkningen hördes hans andning men han pratade inte eller svarade kaptenen som till slut försökte slå in dörren utan att lyckas.

Finns någon annan förklaring än att självmord/massmord? Så hör jag att andrepiloten varit sjukskriven ett halvår för utbrändhet och depression. Aha, tänker jag och minns mitt egna superutmattningssyndrom då jag under några dagar helt tappade minnet och inte heller kunde lagra någon information ens under några minuter. Senare, under de första tre åren efter vilka jag fick sluta i förtid med avtalspension, hade jag problem med koncentrationen och tidsuppfattningen och blev väldigt stressad när jag skulle passa en tid. Det tog nästan tio år innan jag började känna mig någotsånär trygg och kunde lita på mig själv igen.

Jag fick veta av företagsläkaren att vätskan i hjärnan torkar in och då kan inte signalsubstanserna, såsom dopamin, serotonin m fl fungera eftersom de med hjälp av vätskan transporterar intryck utifrån och till rätt centra i hjärnan där reaktion och åtgärd utlöses. Dessa försenade eller uteblivna förlopp kan orsaka djupa depressioner och rena fysiologiska störningar. Så det här med att rycka upp sig är en ogiltig uppmaning till en utmattad och utbränd person. En särskild enhet erbjuder psykologbehandling för att lära om till rimliga och realistiska förväntningar på sig själv och sina funktioner.

Två av mina fyra barn har också råkat ut för utmattningssyndrom och utbrändhet. Liksom flera av mina vänner. Jag har följt deras oro och känslor av otillräcklighet och deras ångest för att bli av med jobbet. Det är ofta ambitiösa och högpresterande personer som råkar ut för att gå i väggen som det populärt brukar kallas.

En god och klok vän till mig är busschaufför och älskar sitt jobb och alla människor som hon får hjälpa tillrätta och skjutsa. Hon tänkte en gång bli präst men började så länge vikariera som busschaufför. Strax hade hon lagt av med prästplanerna. Min buss är min kyrka, sa hon.

Men allteftersom konkurrensen ökat och upphandlingarna pressat ner kostnaderna hade förhållandena för personalen försämrats. Det fanns ju inget annat att spara in på! Alla andra kostnader var givna. Schemana blev mer och mer omänskliga med uppehåll mitt på dagen som man inte kunde använda till någonting vettigt och med början av arbetsdagen vid 06 på morgonen och avslut först vid 24. Det blev dåligt med vila och sammanhängande sömn med utmattning som följd. Återgång till jobbet efter en tid med återfall i sjukskrivning då hon inte tog sig ur sängen på flera månader.

Barn och familj får lida. När man låg där utan att kunna röra sig steg och sjönk ångesten över det svek man åsamkat barnen, partnern som gett upp och försvunnit, hur ens skuld och skamkänslor övermannade och dränkte en där man låg och våndades.

Och inte verkar det bli bättre. Missförhållandena accentueras i stället och hela livet går över styr. Kanske vore det då bättre med endast 30 minuters dödsskräck för att sedan slippa all plåga och utdragna pina från vilken ändå ingen befrielse kan skönjas?

Vår Gud, vår Gud, varför har du övergivit oss?
Senare: Herre förlåt dem för de vet inte vad de gör!
Till slut: Det är fullbordat.













  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post156