Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Vilka system odlar fram nazister och terrorister? Och var finns rättsväsendet?

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-02-06 16:46

Låt mig säga något om oroligheterna i vårt land och i vårt närområde vad beträffar extremism och terrorhot. Jag menar således inte Putins invadering av östra Ukraina eller Frankrikes säkerhetsläge inför hotet om ytterligare terrordåd. Inte heller betraktar jag direkt Mellanösternkrisen utan mer de indirekta efterverkningarna hos oss och våra nordiska grannländer och i viss mån även Tyskland. Det rör således inte militära utan civila oroligheter som utövas av radikala politiska grupperingar och intressesammanslutningar.

Det tjänar dock påpekas att den ingenjörsklåfingrighet som främst maktivriga Frankrike och England tillämpade när de efter andra världskriget linjerade fram de konstgjorda gränserna i det forna Ottomanska riket har medverkat till konsekvenser som Europa aldrig kan gottgöra. Där levde etniska och religiösa grupperingar sida vid sida i områden som organiskt växt fram under årtusenden. Dessa tilltvingade indelningar tog ingen hänsyn till befolkningen utan skapade split och spänningar som vi ser återverka på situationen i dag.

Det jag vill prata om rör främst förhållandena som blottlagts sedan årsskiftet 2015 genom tv, press och sociala media. Stämningarna närmade sig ett kollektivt sammanbrott som det ännu knappt avslutade valarbetet hjälpt till att piska fram. Vi har vaknat upp, fortfarande nymornade i ett nytt politiskt landskap. Förutom den fortgående inhemska kampen om makten har vi nyligen börjat fatta att en loop fört oss tillbaka till 30-talets muller och stöveltramp. Då talade man om det nya tredje riket, nu handlar det om det nya världsomfattande kalifat som på alla ledder löper fram likt en stäppeld ur Isis förgörande terrorattacker.

Ut ur infernot flyr människor i vild förtvivlan, några får hjälp på andra sidan gränsen i genast överfyllda flyktingläger och obeskrivlig misär, andra söker sig till fredens Europa där Sverige står som symbolen för fred och frihet. Men otaligt många dör på havet mellan våra kontinenter innan de ens hunnit nå fram till Europeiska kusten. Det vackra blå Medelhavet har förvandlats till ett dödens hav.

Sverige var snabbt med beslutet om permanenta uppehållstillstånd. Det retade upp Sverigedemokraterna (SD) till bristningsgränsen vilka passade på att skrämma upp ett stort antal väljare inför valet och blev det tredje största partiet i landet. Vår dåvarande statsminister höll sitt sommartal till våra hjärtan som måtte öppnas för dessa nödlidande skaror som sökte vår hjälp. Men när han lämnade sitt uppdrag efter valnederlaget, började Alliansens partier, ett efter ett att moderera sin inriktning, några med krav på att tidsbegränsa uppehållstillstånden. Kontraproduktivt ansåg andra men fortfarande hänger frågan i luften.

Att betänka är alla de apatiska barnen som vi alstrade förra gången vi var i liknande situation. För att inte tala om de apatiska vuxna, som inte orkar med sina liv och som utan framtidstro definitivt inte klarar av att etablera sig. Vi skulle ju satsa på integrationen, dvs att underlätta etableringen i vårt land, inte för migrationen och minska invandringen. De behöver oss och vi behöver definitivt dem! Sett i ett framtidsperspektiv utgör de en investering utan vilken vi inte kan klara oss, våra pensioner och vår välfärd, och inte heller vår tillväxt som befolkning, som samhälle i balans och som kan ta hand om sina barn och sina gamla.

Förutom de högerpopulistiska partierna som vill minska och rent av upphöra med invandringen har en otäck brunaktig gråzon börjat växa fram i de sociala medierna där nyanserna löper utefter hela skalan. Där stigmatiseras invandrare, de görs till syndabockar och utlöpor från Isis, ansvariga för den inhemska brottsligheten och för att värva krigare. De hemskaste bilder och beskrivningar förevisas och får bli ingångar till de anklagelser som riktas mot de hjälplösa människor som sökt sitt skydd hos oss. Man plockar fram otäckheter med hänvisningar till Koranen. Att jag bemöter med Bibelns gamla testamente, som inte heller går av för hackor på sina ställen, avväpnar inte utan snarare tvärtom och slutar inte sällan i en blockering av den ivrige outtröttlige värvaren för sin sak: hat.

Något måste göras och det är snart! Både förebyggande och bestraffande. Det förebyggande är ett långsiktigt arbete som inbegriper flera, för att inte säga hela samhället. Att lagföra brott i högre utsträckning borde gå snabbare även om vi får skärpa några lagar. Det är oerhört nödvändigt att Sverige inte står handfallet utan med emfas uttrycker sin hållning: brott ska beivras och leda till påföljd och straff.

I det förebyggande arbetet måste samhället utforska och komma tillrätta med de grundläggande orsakerna utifrån ett systemtänkande och verkligen akta sig för att individualisera problemet. För ur ett samhällsperspektiv är individerna endast att betrakta som symptom och inte som orsak till företeelsen. Därför kan man inte avkräva individen större ansvar än hen själv kan förfoga över och påverka.

För lika idiotiskt och hopplöst som det är att försöka bota en sjukdom genom att stirra sig blind på symptomen, lika fåfängt är det att tro sig kunna bota extremism och terrorism genom att ägna sig åt var och en i riskzonen eller åt dem som redan värvats in i de radikala grupperingarna. När de väl är där är de inte kontaktbara/mottagliga annat än om de möjligen blir avhoppare. Och värvningen pågår med oförminskad styrka, fyller på och kommer så att fortgå tills de system som ger näring åt extremism-/terrorism-utvecklingen upphör att verka.









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post154