Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


De fyra marodörerna

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-01-15 23:38

Måste dela med mig av några intryck från partiledardebatten och förresten hela valrörelsen.

Väljarna ville ha Stefan Löfven till statsminister och socialdemokraterna fick flest röster. Hur mycket skit fick han inte ta under varje debatt och vid varje intervju med Alliansen! Något mer negativt och nedgörande, respektlöst – inte minst för väljarna – har aldrig tidigare förevarit! Sedan har de fortsatt att hacka på honom, värst bland de värsta: Annie Lööf. Skadegladare miner har man väl aldrig sett än på kvällen den 2 december 2014, när de fyra kom tågande i gränden mot Rosenbad. Oj, så muntert det var!

Motbjudande. Inte går det att uppbåda något som helst förtroende för en pakt, som var vad de var och är vad de är.

Sedan har det fortsatt. Rena mobbningsfasonerna. Att de inte skäms!

I går på partiledardebatten blev det tydligt, vad som pågår, de underliggande strömningarna, som låser dem var och en i sitt beteende. Jag såg det också på Folk & Försvar: Hånfullheten. Nedlåtenheten. Man kan undra hur det låter dem emellan! Vilket skitsnack det ska vara! Sådant låser senare, i situationer där de skulle vara autentiska. Nu är de som uppskruvade, mekaniska dockor.

De låser varandra. Och det utrymme var och en får, frågorna de får sig tilldelade och ska tjata sig igenom gång på gång. Vore de fria skulle de vara i ett flöde i en process, som leder framåt, de skulle vara trovärdiga. Men nu är det bara inövade repetitioner. Så tröttsamt. Så obehagligt att höra och se.

Sedan är det så tydligt att ingen av dem har mandat att låta sig följas med i debatten, gå i dialog, låta sig påverkas, svara på en förklaring på en tidigare beskyllning, visa att man hört. Ingenting händer, det är bara ett uppspel. Det är väldigt annorlunda med de rödgröna. De är autentiska. Det var så tydligt i dag på Riksdagens frågestund. S-företrädarna svarade på frågor med faktiska svar, inte med egna, intränade föredrag. De fyra är så medietränade så att man kan dö. Gud, så tråkigt.

Annie flörtar främst med Stureplanscentern, går på hårt och högljutt. Att höra CUF-bratsen på stämman, samma stajl, överlägset och oförskämt, visslande och buande, är oerhört påfrestande. Hon kommer därifrån själv, blev inröstad av dem.

Jan Björklund är väldigt destruktiv och repetitiv, varierar bara med gradskillnader i aggressiviteten. Betyg från Klass 4 och NATO-medlemskap samt Kärnkraften. Det är hans tilldelning från kollegerna i Alliansen, sedan det gåtts igenom av deras strategiska samordningskansli.

Göran Hägglund har förvånat mig under hela regeringstiden, att han har förmått driva känsliga frågor så känslolöst och kallt. Har drivit incitament inom det sociala området som varit helt omänskliga. De har varit i bjärt kontrast till ett parti som förutsätter att man är bekännande kristen. Jag säger inget mer även om jag hade kunnat säga en hel del ytterligare. Bara det att han förmodligen har tilldelats den rollen för att han ändå inte skulle uppfattas så förfärlig eftersom han var religiös. ”Då måste han ju vara snäll och god, han måste bara vara bestämd för den goda sakens skull...!”

Anna Kindberg Batra. Hon är både mångbottnad och mångsidig. Superintellektuell och clever. Förmodligen intelligent också, om hon tillät sig känslor och intuition. Men hon måste tyvärr lyssna alltför mycket på de mäktige, höga företagsledare och professorer, adel, präster och borgare, maktmänniskor med inflytande. De har säkert signalerat, eller uttalat budskapet så högt, så att det gått in genom båda öronen, vad de förväntar sig av Anna och partiet nu när vänsterpacket lurat till sig regeringsmakten. Hon har uppdrag från uppdragsgivare, förhoppningsvis eniga sinsemellan, annars går hon väl sönder. Så hon gör vad hon ska men går inte i interaktion annat än i vassa och anfallande och/eller överlägsna repliker.

Herregud vad dessa fyra roar sig med Stefan Löfven. De hetsar varann att gå över gränser för det anständiga. Njutbart säkert för många i publikum om de är av den sorten. Men för mig och många med mig är det enbart smärtsamt och väldigt upprörande. Det finns inte ett uns av mognad, bara elakhet och oförskämdhet. Jag tror inte jag kan hitta en enda scen under dessa tillställningar där de fyra bett sig anständigt.

Under valdebatterna var det Jimmy Åkesson som blev så utmobbad att han bröt samman när allt var över. Nu är det Stefan Löfven som är hackkyckling och mobboffer.

Man kan faktiskt vara både sunt kritisk och ställa frågor. Men man är tammefan tvungen, att nån jäkla gång bekräfta, att man hört, vad personen har sagt. Punkt. Det är faktiskt tortyr att bara titta på er och höra er gå på! Hur ska det då inte kännas att delta i sessionerna! Undrar hur Stefan Löfven återhämtar sig.

Ni fyra pratar av er med varann och frossar i ert nedgörande av allt och alla, om det inte handlar om en synnerligen betydelsefull person som har makt över er och som kan hjälpa – eller stjälpa – och som utövar ett beroende som skulle kunna få ner er, en och en, på jorden och veta hut. Men tillsammans är ni oåtkomliga för påverkan utifrån. Det finns ingen hejd, ingen barmhärtighet, ingen ödmjukhet eller självrannsakan. I så fall döljer ni det väl, må jag säga.

Ni adresserar som fyra, lyssnar som fyra (dvs inte alls) och bevakar varandra så att ni var och en agerar utifrån överenskommelse. Ingen av er har mandat att delta med någon enda gnutta av autenticitet i debatterna, duellerna eller utfrågningarna. Vars och ens handlingsutrymme är noll. Ni har tilldelade roller. Tillsammans är ni som en hjärtlös och fullkomligt mekanisk maskin.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post152