Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


skjuter skarpt från harpsund

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2014-12-15 23:48

Harp=redskap, verktyg för rening, sortering (SAOL)


Tiden före och efter valet har varit den hemskaste jag varit med om. Och då kan man betänka att jag har företeelser att jämföra med: 1) varit gift (och skild) 4 ggr 2) varit gift 2 ggr med samme man (en präst) i mitt första resp tredje äktenskap 3) min italienske make, den andre i ordningen fick jag fly från när jag var höggravid och leva under jorden i över ett år med mitt 4e barn, en liten gudomlig flicka medan de tre äldre var ömsom hos sin far, ömsom hos sin mormor tills han, deras far friade ännu en gång och adopterade lillungen ... 4) men vi levde inte lyckliga i alla våra dagar utan bara i två år då jag byttes ut mot en yngre upplaga ... 5) fast då skyndade jag att gifta om mig före honom med stans mest eftertraktade och förmögne ungkarl ... 6) dock var han ännu mer promiskuös så jag lämnade honom efter de magiska två (åren), fast besluten att det fick vara nog med både att gifta sig och att vara gift (jag har haft så svårt för tillfälliga förbindelser, därför gifte jag mig med dem ...) 7) samma år som jag gick i väggen så det dånade och small och förlorade minnet - usch vad hemskt, fast det var nog vad jag behövde hellre än att dö knall och fall på min post - så dog först min mor och tre månader senare min far och jag var ensam kvar utan syskon 8) efter tre års trälande med den ena efter den andra varianten på jobbande tvingades jag slutligen ge upp min professionella tillvaro, sälja lägenheten och flytta tvärs över landet till den lilla stuga där jag bor nu, äntligen hemma, äntligen "här"!

Värre än allting annat har ändå Val 2014 varit. Val 2015 innehåller ett hopp men också förtvivlan. Jag trodde inte det fanns så mycket nedrighet. Sedan 2010 hade jag varit med i Centerpartiet och arbetat för bättre förhållanden lokalt, särskilt på landsbygden där jag bor i en liten underbar by utan några som helst faciliteter, knappt farbar väg hit ens. Ingen mobiltäckning.

Värre än jag kunnat vänta mig.

Jag försökte påverka C-partiet riks men det var som förstelnat och främmande, nyliberalt och kallt, del i Alliansen, insåg snart att jag inte kunde vara kvar mentalt, annat än i det lokala sammanhanget. För där är ”andra sidan” ännu tokigare så mitt samvete var rent. Klarar inte av att hålla god min. Inte heller elakt spel.

Men det är ju det som det är så gott om i rikspolitiken! Elakt spel! Funderade på att inte rösta alls men lyckades övertyga mig själv att rösta i EU-valet och blev hög av all entusiasm där över att de väsentliga frågorna, jämställdhet och klimat kom i fokus. Gruvligt besviken senare när den känslan helt uteblev under höstens val. Och förstås över hur Alliansens företrädare betedde sig.

Löfven var yrvaken och lätt förvirrad men han var autentisk och ärlig. Det är vad som räknas. Inte eleganta piruetter a la Lööf. Välformulerad, hård och avskyvärd. Jag blev mer och mer övertygad om att Reinfeldt längtade bort. Hade lagt märke till det långt tidigare. Hans stora ledsna ögon som gled undan. Han var liksom inte hemma även om han rätade på sig ibland och åstadkom ett tal värt att minnas. Sista chansen som förlorades var vid KU-förhöret om Nuon där de ljög så det rök om det, alla tre. Så när han gick på valnatten och tog med sig kompisen Borg var det ingen överraskning precis.

Från första dagen efter valet har Alliansen jävlats med Löfven. Inte elegant överlägsna utan direkt oförskämda. Som en bunt med ungar som gaddar ihop sig och mobbar en ensam stackare som inte kan försvara sig. Löfven hade det svårt, ville inte bita någon hand som kunde behövas för att föra landet framåt. Arrogans och förakt var det enda svar han fick. Inte ett enda tillfälle har de missat för att trycka till och förnedra. Löfven klarade det förvånansvärt bra. Han kom igen nästa dag, utvilad och ny (fast han knappast kan ha varit det), vilken uthållighet. Kraftfull. Hållbar.

Media är en märklig institution. De förde vidare Alliansens lögner som vore de ovedersägliga sanningar. Men nu då, tänkte jag, nu fick ni väl så ni teg, men nej, samma upprapande av Alliansens förvrängda uttalanden. När Löfven bemötte med excellent tydlighet om t ex friskoleavtalet som han sades ha brutit, så tog de helt enkelt inte emot det utan fortsatte som förut att anklaga honom för något som absolut inte var sant. Och medierna förmedlade och förmedlade.

Det jävla otyget medieträning, som lärt politiker att ljuga. Det är främst journalister som stått för den kunskapen till företagsledare och topp-politiker. Förr var journalister rödare än blå, sökte sanning och rättvisa, eller snarare lögner och orättvisor och rapporterade hej vilt. Men nu, blåare än blått. Även de har förförts av de extra hundralapparna i lönekuvertet, mutorna till de mäktiga. Även deras öron och ögon har stängts för lidandet i samhället. Värnar också om sina förmåner, liksom de borgerlige. Samma skrot och korn, de granskande och de som torde bli granskade. Men nej. Granskas månde varje hot mot privilegierna!

Ingen rapporterade om vad som faktiskt ägde rum. Bara om det som försvårade och förgjorde regeringen som sprattlade som en fisk på kroken, leende och tålmodig, för man biter inte den handen ... Media var på oppositionens sida och plågade den kämpande regeringen vars svar ekade ohörda.

Inför kammarens behandling och beslut av budgeten rådde en stämning av undergång särskilt sedan SD dagen före i presskonferensen de kallat till avslutade sitt spektakel med att utlova ett hot, nämligen att fälla varje regering som inte faller till föga för deras krav när det gäller invandringen. Därför fällde de regeringens budget och därmed även regeringen genom att rösta på Alliansens budget. Deras egen skulle ju förlora och då är praxis att man lägger ner sina röster i de följande omgångarna. Men de röstade ytterligare en gång och därmed bildade SD tillsammans med Alliansen majoritet och regeringen var slagen. Vilket ovärdigt schackspel med Sverige!

När senare Löfven meddelade sitt beslut att gå till nyval möttes regeringen ändå av en gnutta, om inte respekt så ändå ett förvånat intresse. För första gången sedan valet var de inte nedlåtande. Men ändå kunde de inte låta bli att ställa retoriska frågor om varför nyval, och varför inte låta talmannen lösa situationen. Kanske skulle stafettpinnen även kunna gå till Alliansen, menade fru Lööf infamt. Varför skulle inte vi också få göra ett försök innan man tar till den sista utvägen, nyval? Samma fråga upprepade media lika infamt gång på gång. Vad ville de höra? Hela tiden skrapade de på Löfvens sårbarhet. När han förklarade om SDs ställning och att samma situation kunde upprepas gång på gång, så föll fru Lööf in elakt lismande: Det är väl inte säkert att de skulle motarbeta oss, de har ju röstat fram vår budget ...!

Att SDs röstande hade något med budget att göra - Alliansens var långt längre bort från SD än regeringens. Det handlade inte om att välja till utan om att välja bort.

Jag väntade att Löfven skulle svara: Jag kan förstås inte svika svenska folket som har valt oss med majoritet, vi är ju faktiskt större än Alliansen. Den här situationen handlar inte om att ens deras folkvalda representanter har valt, utan det här förfarandet som SD ägnat sig åt är inget annat än ett sabotage. Och det måste få ett slut.

Jag hade sagt: Jag kommer att kämpa med alla tillåtna medel för att inte svika väljarna och låta dem hamna i era, Aliansens och SDs klor! De har valt bort er. De enda som valt er är ni själva! Ni har valt varandra! Därför kan jag inte ge upp!

Häromdagen valde M ny partiledare. Mrs David Batra hade de sagt i USA. Här får kvinnan ha ett eget namn trots att hon är gift. Nåväl. Hon pratar BARA om ordnade finanser, inget annat. Inget om vad dessa finanser ska användas till. Hon är förstås storföretagarnas gunstling. Och riskkapitalbolagens, som de med öppna ögon, Alliansen alltså, matar med våra skattepengar, de som skulle göra livet värdigt för de äldre, de som skulle göra skolan till ett lärosäte från vilket våra elever kan gå vidare i livet med alla möjligheter öppna, lärda och kapabla som de blivit. Vidare skulle sjukvårdens resurser komma patienterna till godo och inte fara i väg till någon Joakim Anka i Karibien. Det går att förhindra genom Aktiebolagslagen men Alliansen skiter i det. De kallar det för Valfrihet för svenska folket. Regeringen vill ta ifrån svenska folket dess rätt att själva få välja vilken vård de vill ha. Som om det hade med saken att göra! Och media jamsar med! De får väl också sin släng av sleven, kan man tro.

Så nu i dag, en presskonferens på Harpsund. Regeringen i toppform. De redogjorde för de reformer som nu inte kunde genomföras med Alliansens budget som var den som gällde sedan röstningen. Det var alla de där förbättringar för oss vanligt folk som får hjärtat att tåras av rörelse över att få höra nämnas. Det var så starkt, väl och noggrant redovisat att jag hemma i min fåtölj gladde mig storligen och tänkte: Men, nu!

Icke. Knappt ett ord vare sig på Rapport eller Aktuellt som i stället ägnades åt 2a vice talmannen som uttalat sig om samer och judar som förvisso medborgare i Sverige men icke sa Nicke i nationen! Hjälp! Ja, visst var det anmärkningsvärt! Men inte ett ord om regeringens bragd.

Vad är att vänta? SD får ju mest medieutrymme av alla! Det är verkligen anmärkningsvärt! Och inte får de sina fiskar varma, som Löfven. Media bemöter SD respektfullt. Det är för jävligt! Med journalister likt dessa drar de landet i fördärv!

Journalisterna medverkar till att bädda för SD att växa och att infiltrera och invadera sig in i det vanliga normala samhället tills en vacker dag vi befinner oss i samma situation som Danmark. Där är alla rädda, inte minst politikerna som inte vågar säga emot Folkepartiet i rädsla att förlora sina röster till dem. Och det är en befogad rädsla. De tippas bli största partiet vid nästa val. De är de näst största redan. Rädda är minoriteterna som förlorat varje trygghet och möter öppet förakt. Befolkningen är rädda för muslimerna, och muslimerna är rädda för allt hat som uttrycks mot dem på öppen gata. Alla är rädda! Det drabbar barnen inte minst. Föräldrarna är ständigt oroliga för sina barn.

Normaliseringen går till Folkepartiet, inte från. Folkepartiet blir normsättande. Borta är gemytet och gästvänligheten. Kvar är ett misstänksamt folk som är rädda.

Ska vi låta det bli likadant här? Kan vi inte sluta jävlas med varandra och våga vara som vi är och hjälpas åt MOT dem som vill förgöra och förstöra oss, FÖR Sverige och vår framtid. Vi måste sluta med maktkampen och kämpa för det som är värt något för oss alla. Och vi måste verkligen slå våra kloka huvuden ihop och undersöka varje möjlighet för att sätta stopp för dårarnas framfart, hat och förstörelselusta.

Jag satt halvslumrade i min fåtölj, mätt och nöjd. I spisen bredvid knastrade elden. Så blev jag klarvaken, finska nyheterna på Svt. De pratade om valet och nyvalet. Jag fick tårar i ögonen när jag hörde hur de beskrev skeendet. Mycket värre och rakt på än våra egna nyheter. Det var verkligen rörande. Och ruskigt. Vad håller vi på med?

Direkt på kom ett fantastisk program från Stora Barriärrevet utanför Australien. Vilka färger, vilka rörelser – allt levde – fiskar i de skönaste nyanser, korallerna. Dessa rev förändras hela tiden, organiskt växer de fram och bildar olika formationer ständigt, vibrerar och andas. Jag förnam budskapet, allt skönt, allt livsdugligt förändras, ständigt. Vi ska inte vara rädda för förändringarna! De som sker naturligt med goda gemensamma krafter. Den organiska förnyelsen som sker för vår fortlevnads skull.

Dit hör icke manipulationen. Ej lögnen. Eller förstörelsen.






  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post146