Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Forts 9. Berg och Ås

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-26 16:53
Utdrag 2 ur kapitel 9, Det vore väl synd, slutet på första förhöret med Helen

------

Hon tystnade och såg uppmärksamt, nästan strängt på honom.

– Är det här verkligen intressant i sammanhanget?

– Jag tänkte bara att vi skulle ha en liten bakgrund, urskuldade Berget sig. Förlåt mig, Helen, om jag varit för närgången.

Så bad han henne att med egna ord beskriva om det sista dygnet.

– Vi hade kommit för att fira Peters femtioårsdag, sa hon och inledde med gårdagskvällen, hur de suttit tillsammans och pratat och om körens uppvaktning vid midnatt. Och hon berättade om sitt och Johns samtal där ute på altanen och att hennes känsla av overklighet blivit alltmer påtaglig.

Här hejdade Berget henne och bad henne förtydliga några detaljer. Hon försökte erinra sig Johns sinnesstämning, om han verkat bekymrad över något, men hennes eget kaotiska tillstånd vid tillfället ville hela tiden träda i förgrunden.

– Vi hade druckit ganska mycket, ursäktade hon sig stapplande.

Det var som om en slöja sveptes runt alltsammans. Hon minns att de tyckt sig höra någon i trädgården utanför. Det hade varit strax innan hon lämnade John därute och gick tillbaka in. Klockan kunde väl ha varit en kvart i två då.

Och hon berättade hur hon sökt honom senare, efter någon halvtimme. När hon fick frågan om varför hon ville ha tag på John igen försökte hon släta över. Hon trasslade in sig och beslöt att vara ärlig fast hon skämdes över sig själv.

– Jag fick för mig att Peter hade ett förhållande med en ung flicka i kören, Angela. Hon jobbar som kantor här också, förtydligade hon och svalde.

– Jag vet, hon är dotter till Greta Lindqvist på pastorsexpeditionen, Peters högra hand och alltiallo.

– Jaha, det är hon! Hon hade hört talas om Gretas dotter men inte kopplat ihop dem.

Vad skulle de tänka om henne, brottsutredarna? Totalpantad. Hon blev bekymrad över sig själv: hur mycket annat blockerade hon i sin bekvämlighetszon? Kvinnor som inte ville tillstå att maken hade amorösa intressen på annat håll brukade gå omkring intet ont anande och inbilla sig själva att allt var som det skulle.

Till sitt försvar anförde hon skäl som att hon aldrig varit intresserad av någon mer personlig kontakt med Greta. Men var det försvarbart att vara så världsfrånvänd? Fast nu var den ju inte riktigt hennes egen, den tillvaro hon velat betrakta som sin. Hon delade den med många. Alltför många.

– Det vore förfärligt, sa hon som för sig själv. Om det nu låg någon sanning i det. Det kunde aldrig vara med Gretas goda minne. Tanken svindlade.

– Hur kom du på den idén? Han betraktade henne mer avvaktande än tvivlande. Eller inbillade hon sig bara?

– Det var Björn, Peters och Lisas grabb. Han uttryckte sig lite plumpt i går, i fyllan och villan visserligen, men det han sa lät ändå vederhäftigt.

Tillräckligt för att hon skulle gå på det och må dåligt. Det måste hon motvilligt tillstå fastän det väckte skam- och äckelkänslor hos henne.

– Och det var då du tänkte söka tröst hos John?

– Ja, jag behövde prata med nån, kände mig desperat. Tror du det kan ligga nåt i det? Hon kunde inte hålla tillbaka frågan.

Svaret kom inlindat och dröjande.

– Du vet hur det är på landsbygden. Det spekuleras över allt och alla. Prästen är förstås särskilt spännande. Peter är ett tacksamt samtalsämne för han låter sig inte inordnas i gamla vana fåror.

Här granskade han henne med höjda ögonbryn innan han fortsatte. Klämkäckt som fan.

– Peter är utåtriktad och skojar med bönder på bönders vis och är inte en sån där högkyrklig och förnäm person, eller hur? Han tar sig en sup som vanligt folk, dansar så det står härliga till, på bröllop och så, och nekar sig väl inte en eller annan flört – inför ögonen på alla!

Han hejdade sig och verkade söka de rätta orden som sedan kom långsamt och prövande.

– Men i det här fallet, får jag ändå tillstå att det pratas en del, och folk förfärar sig ... om det nu skulle vara så ... Det är liksom inte nåt populärt skvaller utan mer förfasanden. Fast folk kan ju göra en höna av en fjäder.

Han iakttog henne över bordet. Hans ögon fixerade henne som om han utforskade henne utan och innan.

Hon upptäckte att handen som hon stödde mot bordskanten darrade. Hon knöt händerna hårt i knäet men koncentrerade sig sedan på att andas med långa, djupa andetag och försöka sitta med lugn och avspänd hållning.

– Jag tror att jag har plågat dig länge nog. Vi ger oss för i kväll.

Tack, gode Gud ... det var bara en sak till ... något som hon måste få säga först. Hon ville inte förlänga samtalet men hon måste ta upp det. Och hon beskrev hur stenen kommit farande då hon var på väg hem. På natten, ensam. Eller på morgonen rättare sagt. När solen precis hade gått upp.

Hon fick en känsla av att han inte trodde henne eftersom han inte avbröt henne med någon enda fråga. Och i sin iver att övertyga – också sig själv – upprepade hon hur stenen kommit vinande förbi hennes huvud och landat på vägen framför henne. Men då han inte verkade ta någon särskild notis om hennes berättelse reste hon sig och gick därifrån.

Och hon gick raka vägen upp till sitt rum och somnade i samma stund som hon lade huvudet på kudden.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post142