Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Var det himlen som ramlade ner?

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-08 20:51


Som från yttre rymden något okänt ... ett omen, en mardröm ...


Som en galning städade jag, hämtade nya trasmattor från förrådet och hängde dem på vädring över balkongräcket, torkade golven med såpa, rakade ur kaminen och gjorde ren glasluckorna, högg ved och bar in, duschade det sista och kokade kaffe och slog på termos för utifall att det skulle passa sig ...

Så knackade det på dörren - var det hon?

- Hej! Ursäkta att jag blev lite sen! Glada ögon.

Som om det skulle gjort nåt, kunde lika gärna ha varit för min del ... nej, det menar jag inte ...

Om hon ville ha en kopp kaffe, vi behövde väl ändå prata lite först om det som skulle hända, hur det skulle gå till. Jovisst.

Det bara var några enkla frågor och inget att oroa sig för. Jag hade ju begärt det själv, sa hon, från min doktor.

Jo, så var det. Men ändå.

När jag gick i väggen och tappade minnet totalt hade jag bara kvar mitt förnamn, det var allt. Inte barnen, inte var jag bodde eller när jag var född. En talpedagog med samma namn kom fram till att det inte var afasi utan bara en liten fördröjning, skulle troligen minska med tiden. Fördröjningen. Att det var lättare att skriva än att tala berodde på att det pågick så många parallella processer samtidigt i talet jämfört med i skrivandet. Det skapade stress att hålla ordning på alla dessa.

- Ja, så är det, fick jag nu min berättelse bekräftad. Då sätter vi i gång ...

Jag minns inte frågorna, men hon hade rätt. De var inte svåra. Men någon gång mitt i bad hon mig hålla tre ord i minnet: nyckel, tandborste och lampa. Efter en stund bad hon mig upprepa dem.

- Nyckel, sa jag. Tandborste ... Men vilket i herrans namn var det tredje ordet?
- Cykelskrin ..., försökte jag.
- Lampa, sa hon.
- Det hade jag inte kommit på om du så hotat döda mig, utbrast jag och var tvungen att skratta. Då skrattade hon också så det blev nästan lite roligt.

Några frågor till och var vi klara. Det gick ju bra det här, tyckte hon. Gjorde det, sa jag. Ja, sa hon. Det är ingen fara med dig. Nu skickar jag in det här till din doktor så får ni prata igenom det sen.

- Och du behöver inte oroa dig, avslutade hon. Jag tippar på att det är stressen. Som i stort sett alla människor lider av i dag. Vi oroar oss för morgondagen och grämer oss över gårdagen, men vi glömmer alldeles bort att leva den dag som idag är. Inte så konstigt att vi mår som vi gör.

Hon lämnade sitt telefonnummer så jag kunde ringa om jag kom på någon fråga senare. Om jag kom på någon. Jo det vore ju för väl.

Det är som när doktorn frågade den gamle mannen om potensen. Tja, svarade han, som igår när jag skulle te´mä Lotta, och ho´sa "men du var ju här alldeles nyss, August!" Dä ä minnet se ...




Jag får söka i skyarna efter det ...




... tillsammans med Pojken alias min "lille gubbe" ...




Så blir det nog bra.

Den som söker lär vinna.
Finna, menar jag.

  • Kommentarer(4)//www.lisbethakerman.com/#post14