Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


8. morgonstund med guld i mund

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-20 22:20

Utdrag ur kapitel 8 i Det vore väl synd

Morgonsolen letade sig in genom glipan mellan gardinerna och skänkte än en gång värme åt den hopkrupna varelsen i sängen borta vid långväggen. Ljuset silades genom den gamla julkaktusen som greppade så brett och lystet framme vid fönstret men ändå nådigt gick med på att sprida det vidare in i rummet.

Dessa morgonstrålar hjälpte Helen att försiktigt lösa upp den fasa som behållit greppet om henne även under sömning. Hon hade legat som förstelnad, i en slags dvala – vaken men ändå oförmögen att röra sig. Nu började hon slappna av och kände hur livet sakta återvände.

Hon sträckte ut sig på rygg. Var de vakna? Vad var klockan? Halv tio. Jo, där hörde hon något. En skåpdörr stängdes med en smäll nere i köket. En stol skrapade. Prat, Lisas välbekanta skratt.

Nej, hon måste skynda sig! Träffa folk och se att allt var som vanligt, att allt var okej. Hon vek undan täcket, steg upp och lät de kalla fötterna njuta en stund inuti en solkägla på golvet. Rummet var ändå sig likt. Framme vid fönstret tittade hon ut och såg Greta hemvant och stadigt komma över gårdsplanen och gå in på pastorsexpeditionen.

Helen skyndade ut i hallen, in i badrummet och såg sig spörjande i spegeln. Ingen större skillnad.

Hon vred på duschen och klev in bakom draperiet.


In i köket kom en välväxt kvinna med ett tilltalande yttre, särskilt ögonen. Helhetsintrycket var att hon såg bra ut på ett naturligt och mer vardagsnära sätt.

– Hej, jag heter Greta. Vi har inte träffats förr, tror jag. Hon sträckte fram handen mot Lasse.

– Jag tror inte det. Lasse heter jag och är Lisas sambo eller vad man nu ska kalla det. Hej, sa han och tog hennes hand.

– Hej Greta! Sitt och koppla av från kneget ett tag! Helen drog fram en stol och försökte le inbjudande.

– Tack. Det var ett tag sedan. Du har väl varit här nån helg men då har jag varit ledig, från expeditionen åtminstone.

– Du jobbar med en hel del annat församlingsarbete också, eller hur? Helen kände leendet stelna.

– Under helgerna är det kyrkan förstås dit jag brukar ta med någon eller ett par i bilen när jag ändå ska dit. Så är det lite annat smått och gott, sjukbesök och hembesök till folk som behöver en handräckning eller bara behöver prata av sig lite. Och så brukar jag vara med Peter och ungdomsgrupperna en eller ett par gånger i veckan.

Förnöjsamheten verkade något ansträngd och lät ana en gnutta grums i grytan. Hon fick väl sitt tack i himlen för både det ena och det andra. Kanske försökte människan bara vara präktig och rejäl men Helen hade alltid avskytt hennes inblandning i det som borde ha varit bara deras, Peters och hennes.

– Det blir inte mycket fritid då. Lasse log vänligt mot den blonda och sköterskelika diakonissan som slagit sig ner intill honom.

– Nej. Men är man intresserad av det man gör så spelar det ingen roll om det är jobb eller fritid.

Hon log tillbaka mot honom och verkade glad över uppmärksamheten. Leendet öppnade hennes ansikte och förstärkte den flickaktiga fräschheten hos henne. Det gjorde henne tilldragande på ett enkelt och omedelbart sätt. Det var väl de sidorna han såg hos henne och inte den buttra församlingssystern.

Så skiftade hon uttryck igen, böjde sig fram och tog ett kex från fatet. Hon tuggade sakta, med de fylliga läpparna lätt slutna och med blicken drömmande långt borta.

– Har du sett till Peter i dag? Helen såg avvaktande på henne. En lätt oro hade börjat göra sig påmind. Hon hade viftat bort den men den kom tillbaka, allt envisare.

– Nej.

Gretas korta svar kom märkbart snabbt. Var hon stött på honom på något sätt? Hon var så översvallande annars.

Helen brukade känna sig utanför under Gretas och Peters samtal – de märkte knappt att hon var där. Hon kunde få en underlig känsla av att vara osynlig. Att de inte hade en aning om hennes existens. Hon förväntades varken svara eller komma med något inlägg eftersom hon inte ingick i de mer tjänstebetonade sammanhangen.

Kanske kunde inte Greta samtala ledigt om annat än församlingsangelägenheter. Fast då var hon social och charmerande - i Helens och Peters kök – med henne som ett menlöst väsen vid sidan om.

– Undrar om han kan vara hos hästarna, sa Lisa fundersamt. Ska vi inte ta och baka en tårta? utbrast hon sedan och vände sig ivrigt mot Helen. Om jag svänger ihop en sockerkaka illa kvickt, har du lust att åka till affären då och köpa lite grädde och bananer eller krossad ananas? Vad tycker du?

– Jo, det kan vi väl göra. Nu på en gång, menar du?

Helen kände sig inte hågad men välkomnade ändå en anledning att få vara ensam med sina tankar.



Då Helen kom tillbaka från affären märkte hon genast att stämningen var tryckt. Lisa stod lutad mot arbetsbänken inne i köket med armarna i kors och inåtvänd blick.

– Här är gräddbudet, försökte Helen men fick inget svar utan möttes bara av en nollställd min.

Skit i det då, tänkte hon och ställde in varorna i kylskåpet. Kakan stod i alla fall på gräddning i ugnen. Sedan måste den stå och svalna ett tag ... men var höll Peter hus?

Det skulle bli en varm dag, var det sol på altanen på baksidan?

– Jag gör i ordning en bricka, sa hon utan att invänta svar. Vi kan sitta ute och fika.

Hon tog fram en trasa från skåpet under diskbänken, sköljde den under kranen och vred ur den.

– Jag går och torkar av möblerna lite.

– Förlåt, Helen, men jag är så förbannad. Svartsjuka karlar är det värsta som finns, näst fulla karlar.

– Vad är det nu då?

Kära nån, inte nu igen. Hon klarade inte av fler neuroser just nu.

– Lasse är uppepå och tjurar. Han började tjafsa en massa halvkvädna antydningar, typiska svartsjukegrejer du vet. Och när han inte ville förklara sig ilsknade jag till. Så han gick, och det var lika bra det. Han ligger väl och vilar som vanligt när nåt går honom emot.

– Kan du inte gå upp till honom och säga att vi ska gå ut och fika snart? Det är väl inte så himla enkelt att komma hem till förra karln utan att det spetsar till sig i nån ände. Det vet jag inte om jag heller skulle klara av. Gå och gosa lite med honom, Lisa! Han är faktiskt en ganska fin kille, tycker jag!

– Då tycker jag att du ska gå upp och gosa med honom.

– Jaså. Ja, ursäkta då. Jag tycker bara inte att det är läge för era små skärmytslingar just nu. Det gnisslar tillräckligt ändå.

– Förlåt mig, Helen! Jag vet inte vad det är med mig. Det är det här huset, tror jag. Trivdes du här nån gång, Helen?

– Det var väl si och så med den saken. Men husets fel var det nog inte. Men gör som du vill. Nu går jag i alla fall, sa hon och klev resolut i väg genom hallen, in i salen och låste upp dörren till altanen som först efter lite krångel gav med sig.









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post139