Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Skottet i Ukraina

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2014-11-18 14:14
Bästa EU!

Låt inte medlemsinbjudan till Ukraina bli likt skottet i Sarajevo, starten på ett nytt världskrig! För det är vad det kan utvecklas till om ni inte kan göra en pudel i stället för att vara högdragna och framhärda schablonartade resonemang om frihet och rättvisa. Det är en radikalisering ni sysslar med!

Frihet och rättvisa måste ses i sin kontext, sitt sammanhang. Och Ukrainas sammanhang är att det sedan urminnes tider har ingått i den ryska sfären. Och när den ryska sfären präglas som i nuläget av en liten rädd man som blåser upp sig - det borde vi ha lärt oss - är det inte läge för någon maktmarkering och provokation. Där gjorde EU ett stort misstag, ett misstag som knappast kan tolereras i den position med framför allt det stora ansvar som en sådan maktkoncentration kräver. Ansvar och storsinthet. Förmåga till diplomati och förmåga att backa för den goda sakens skull.

Ledarskapet är om något likt föräldraskapet och ska med kärlek bedrivas både inåt och utåt för att trygga de kontakter som ens "barn" också måste ha med omvärlden. Annars isoleras länderna och slutar utvecklas liksom barn gör om föräldrarna blir alltför kontrollerande. Sammanhållningen ska bygga på annat än makt. Liksom makten gentemot omvärlden ska bygga på ansvar också för att "den andre" ska kunna uppleva trygghet i relationen.

Så fy på sig, EU, vad du ställt till med! Dags att ställa allt tillrätta. Dags att förklara för resen i Öst att vi förstår hans upprördhet och att vi var korttänkta och förhastade i att inte också ha samtal med honom likadant som med hans "barn" Ukraina. Man får inte skapa förändringar i en balans som råder utan att klargöra sina syften, och kanske förhandla om några kompensationer för att i fortsättningen också upprätthålla den jämvikt som måste råda.

Men mina förhoppningar är små. När jag tänker på att Europa varit orsaken till så stora lidanden för andra och för hela världen faktiskt. Europa krossade och splittrade upp det Osmanska riket. Europa kolonialiserade Amerika, Afrika, Asien och även Australien och Nya Zeeland. Vad finns det mer? Det är vi i Europa, om vi nu ska räkna oss som en enhet, som har rubbat balansen i hela världen och det är efterverkningarna av det som är grunden till oron som råder idag i Mellanöstern, Arabvärlden och Afrika.

Bör vi då inte ta på oss en försonande och i allra högsta grad tolerant hållning gentemot vår omvärld och medverka till att dämpa oroligheter och främja trygghet och gemenskap där det råder kriser och krig. Vi svenskar är kända för vårt särdrag att vilja medverka till fred. Vi är också neutrala, vilket är något vi ska göra allt för att bevara. Vi är inte de stridstuppar som resten av Europa. Vårt klimat har härdat och väl i någon mån lugnat oss. Vi har tvingats till att leva i harmoni med naturen, annars hade vi gått under i kyla, stormar och svält.

Jag anser att vi måste sprida vår medfödda kunskap om värdet av att hjälpas åt, att ta det lugnt och vänta på rätta tillfället och framför allt inte ställa till det för andra! För hut går alltid hem. På ena eller andra sättet. Det onda man gör sin medmänniska kommer igen på en själv, ofta i ännu hårdare grad för att man ska lära av sina misstag och inte göra om dem.

Men vad är det vi håller på med nu? Att provocera fram ett tredje världskrig? För det är faktiskt det vi gör, Europa gör, och vi med dem!

Träd fram, alla ni diplomatiska män och kvinnor, och låt använda er i det godas tjänst!
Tiden, tillfället är nu!



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post138