Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


6. icke av bröd allena

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-17 01:16
Utdrag ur kapitel 6 i Det vore väl synd

Peter kom med snabba steg ut på altanen.

– Hej svejs!

Innan de hann fråga förklarade han att Gisela hade varit tvungen att åka.

Det tog lite tid för de hade pratat om en själavårdfråga. Inte innehåll förstås utan förhållningssätt. Den form som präster måste tillämpa.

Tystnadsplikten var absolut i alla lägen!

– Det måste vara svårt, sa Lasse och såg forskande på honom. Men är det inte angeläget att man deltar i ett samtal, har en dialog? Och blir det inte svårt om man samtidigt ska tvinga in samtalet i en speciell form?

– Man får påminna sig om sin roll, sin uppgift, att vara helt närvarande för den personen. För någon som behöver prata om det som plågar honom. Eller henne. Det kan handla om ett svårlöst dilemma där varje alternativ känns fel.

– Man måste ändå vara ärlig i samtalet om det ska vara någon mening med det, inflikade Lasse. Finnas där som medmänniska i samspel.

– Det är man. På alla andra vis än genom att låta sina personliga känslor komma med, komma i vägen för samtalet.

– Utan ärliga känslor blir det väldigt konstigt. Då kan prästen sitta där och tycka en sak och ge uttryck för en helt annan sak. Eller? Det måste skapa osäkerhet mer än nånting annat! En känsla av litenhet hos den man vill hjälpa. Finns inte den risken?

Peter hade inte väntat sig det här utspelet från Lasse. Men det var bra att det kom, först som sist.

– Du har rätt, höll han med om. Det är en balansgång. Man måste vara uppriktigt engagerad och kunna bekräfta en djup och äkta förståelse för personens situation och känslor.

– Men dina känslor får inte vara med?

– Det är klart att de måste vara med! Annars stänger jag av min förmåga till empati och medkänsla. Mina känslor finns såklart där för medmänniskan som söker min hjälp. Hela utrymmet i samtalet, hela min uppmärksamhet finns för henne. Inte för mig. Då skulle det handla om vår relation i stället, inte om henne som person och hennes inre vånda. Eller hans. Det blir fel.

Vart ville han komma? Ville Lasse sätta honom på det hala? Sätta sig på honom. Småjäklas?

– Jag tror i alla fall att man måste vara aktiv i samtalet, vidhöll Lasse medan han kastade en hastig blick på Lisa. Men hon verkade mer intresserad av att dra bort flagor från en medfaren stol än att sända uppmuntrande ögonkast till sin sambo.

– Då blandar du nog ihop själavårdssamtal med nånting annat, sa Peter och lade sig vinn om att inte låta överlägsen. Du jämför kanske med en terapisession. En terapeut har självklart också tystnadsplikt. Men en terapeut arbetar på ett annat sätt, med sin egen upplevelse som instrument. Sina känslor och tankar tar han sen upp med en handledare.

– Handledare?

– Ja, man behöver det för att inte ta för mycket stryk själv. Handledaren hjälper terapeuten att komma till rätta med alla känslor som väckts under sessionen, överföringar och projektioner, som kan vara jättejobbiga att härbärgera och hart när omöjliga att hantera på egen hand. Terapeuten behöver således själv en terapeut för att få hjälp att bli medveten om sina egna känslor så att de inte överförs på klienten eller patienten och stör fortsatta samtal med den personen.

– Ja, du ser!

– Men ett själavårdssamtal är nåt helt annat. Det sker med en högre makt närvarande. Peter gjorde en kort paus.

– Och det är Gud, sa han sedan.

Han såg hur Lasse studsade till.

– Jag begär inte att nån människa som inte varit med om såna samtal ska förstå vad jag talar om. Jag vill bara lägga till en avgörande sak: prästens tystnadsplikt.

Lasse såg tvivlande på honom.

– Är det inte den vi pratar om hela tiden?

– Jo. Men den har ytterligare en dimension utöver att den är absolut.

– Absolut?

– Absolut absolut! Brister man i den får man sluta som präst. Då måste man avgå! Man avsätts som präst, för tystnadsplikten är omöjlig att tumma på. Den är med andra ord helig.

– Hur kan den vara helig för en präst men inte för en terapeut?

– Jag kan inte tala för en enskild terapeut. Han kan vara bekännande kristen och uppleva den som helig.

– Hur menar du då?

– Jag måste se den ur mitt personliga perspektiv, hur jag uppfattar den. För det är långt ifrån allt som uttrycks konkret och vardagsnära i våra riktlinjer. Man får som präst skjuta till en hel del personliga tolkningar. Tyvärr reflekterar vi inte så mycket tillsammans med kolleger som vi borde, för att stärka varandras mod att våga vandra vägen utan att veta om den bär.

– På sätt och vis är det nog allmängiltigt, det du säger.

– Det är det. Om man nu talar om en präst, och även en diakon – båda är vigda till sina ämbeten – så innebär utövandet bland annat att man själv som person är beredd att stiga åt sidan och ge plats för Gud att verka genom sig. Prästen kan på Guds uppdrag meddela syndaförlåtelse. Prästen välsignar å Guds vägnar samt lyssnar och tröstar. Själavårdande präst och diakon lyssnar uppmärksamt åt båda hållen – till medmänniskan och till Gud. Det handlar om ställföreträdarskap som det så ofta talas om i Bibeln. Så den som kommer till oss för själavård talar på sätt och vis med Gud själv. Jag överlämnar mig som själavårdare till Gud och blir ett redskap. Jag blir Guds språkrör.

För ett ögonblick blir han varse den tystnad som drabbat dem. Den korta stund då tiden stannar. Kanske var den mer att likna vid vibrationen från en fågelvinge, medan fågeln själv intensivt vaksam för en sekund är alldeles stilla innan den väljer att fly. Eller tar risken och stannar.

– Det är därför prästen har en särskilt sträng tystnadsplikt, fick Lasse fram med en röst som inte var riktigt stadig.

– Ja. Det är därför man inte kan – hur gärna man än skulle vilja och om det vore aldrig så önskvärt – yppa nånting från ett själavårdssamtal. För det vore som om man trodde sig om att kunna återge Guds egen röst. Det går helt enkelt inte.

Han såg sig omkring, drog sig liksom ur sitt tillstånd och narrade dem att skratta.

– Sanna mina ord, nu får det vara nog för i dag! Nu ska vi gå in och få nåt varmt i oss. Det är väl inte utan att ni fryser, era stackare?

Varken någon av de båda herrarna eller damerna gav annat svar än ett slags onomatopoetiskt ljud som kunde tolkas som ett stön eller en suck.

Han öppnade altandörren på vid gavel, bugade sig och bjöd dem in i tabernaklet.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post136