Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


5. titanernas kamp

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-15 19:23
Utdrag ur Det vore väl synd, kapitel 5, Titanernas kamp

Ankomsten till prästgården inleds med att tre kvinnor mäter sina krafter. Och två män.
-------------------------------------------


Inte en enda bil hade hon mött sedan hon svängt av från E4:an. Hon hann därför gå ner lite i varv och undrade om Lisa hunnit före henne. Björn var med förstås, men om Lasse skulle åka hade varit osäkert när de pratades vid sist. Av allt att döma var han en vankelmodig typ eller så roade det honom att hålla omgivningen på halster.

Helen sträckte på sig så gott det nu gick bakom ratten på sin annars hyfsat bekväma Audi. Hon kände sig mörbultad fastän körsträckan inte var mycket mer än tjugo mil. Resan hade ändå varit angenäm längs med den natursköna vägen. Hon hade beundrat slätter och kullar som ståtade med gul raps, vita hundkex och andra vajande färger, här och där kraftfullt inramade av höga granar. Den av Gud själv målade tavlan.

Små gårdar hon passerat på landsbygden hade väckt hennes fantasi om hur folket som bodde där såg ut, levde och älskade. Och det hade huggit till någonstans i magtrakten eller bröstet.

Hon svängde in mot prästgården och konstaterade att hon inte var först på plan. En ljusgrå Volvo stod bredvid Lisas gamla bil, en brun Toyota. Och där fanns Peters svarta Mercedes parkerad lite brådskande på sned.

På darrande ben steg hon steg ur bilen. Hjärtat bultade när hon gick uppför trappan och knackade på. Snabba steg hördes, dörren öppnades av en mörkhårig kvinna som spände blicken i henne.

– Hej, Helen … Vad i all världen ...?

– Hej, Gisela. Det var ett tag sedan.

– Oh, Helen! Lisa kom rusande ut från köket och slet in henne genom dörren. Vi måste skynda oss! Peter pratar i telefon där uppe och är klar när som helst! Vi har inte träffat honom än. Gisela satt och väntade på honom redan innan vi kom, så det dröjer inte länge!

– När kom ni då?

– Fem minuter sedan bara! Oh hjälp, jag tror jag kryper ur kroppen! Du vet, Peter och hans samtal!

– Men vi relaxar väl så länge. Skönt att sätta sig ner ett tag, föreslog Helen som var matt fastän hon suttit i över två timmar. Benen bar henne knappt.

Hon kände definitivt ingen otålighet, däremot en stigande irritation över det eviga kacklandet. Ingen annan fick en chans att säga något, knappt tänka. Det var som om Lisa höll på att tränga sig in i henne och klösa runt i den oro som även hon hyste – det ska gudarna veta - och det vore väl okej om hon inte stört den förväntan som trots allt också fanns där. Annars brukade Helen inte vara så påverkad av folks spektakel. Men det fanns en laddning mellan dem, en förvänd konkurrens eller vad det nu var.

– Så fort han kommer nedför trappan måste vi sjunga Ja må han leva! Innan han kommit runt svängen och får syn på oss! Gisela, tycker du inte det?

Lisa var alldeles för personlig som drog in Gisela som inte hade med saken att göra! Det här var en familjegrej. Vad tänkte hon på?

Gisela svarade aningen avmätt: Han fyller ju inte förrän på lördag.

Som om hon hade med det att göra, prästhäxan!

– Nej jag vet. Lisa nickade men lät sig inte hejdas. Men då ska det ju bli mer formellt och högtidligt! Vi har tänkt ha det lite mer inside och lajbans. Och göra nytta förstås. I ett par dar eller vad det nu blir.

– Det får bli en annan gång, avgjorde Gisela kort. Jag kan knappast störa honom med jobb nu när han har fått gäster.

– Vi är väl inte direkt gäster, sköt Helen in något frostigt, och för sig själv betydligt hetare: Förbaskade, lea människa!

– Nej, självklart inte. Jag menade bara att ni inte tillhör vardagen precis.

– Fast när du ändå är här kan du lika gärna vara med och sjunga, fortsatte tjatmajan. Så kan du uträtta ditt ärende sen. Något längre evenemang hade du väl ändå inte tänkt dig den här tiden på dygnet?

Gisela hann inte svara. Någon rörde sig på övervåningen. En dörr öppnades och steg närmade sig trappan.

Lasse och Björn flög upp från stolarna där de suttit och hängt över köksbordet och ställde sig bredvid de andra.

– Ja må han leva, och sen Med en enkel tulipan! teaterviskade Lisa.

Just innan Peter blev synlig klämde de i med sina unisona men inte särskilt samstämda röster. Han verkade totalt oförberedd, tog ett snedsteg bakåt i trappan, höll på att tappa balansen och ta resten i ett enda kliv rakt ut i luften. Han lyckades få fatt i ledstången och hejda sig men var nära att ramla över en väska nere i hallen.

Håret på ända och skjortan uppsliten ur byxorna. Och med uppspärrade ögon och sammanpressade tänder fick han till ett grin som var allt annat än glatt.

Helen hann tänka att hela idén var en jätteblunder. Hon kände besvikelsen blixtsnabbt stöta ut henne ur kroppen och i väg till det lilla hemska radhuset på familjeidyllernas gränd for hon, där hon var den enda som var utan familj! Det vill säga utan man. Vart som helst, bara inte dit!

Mirakulöst fann han sig och grimaserade menande mot dem, slog ihop klackarna och skrockade med en honnör: En skojt är alltid redo!

– Leve han, hurra, hurra, hurra, hurra! utbröt de något spretigt, påhejade av Lisa som inte lät sig hejdas av något intermezzo.

Helen var knappt klar över var hon befann sig och visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon noterade att han borde ha klippt håret för att ge ett något så när civiliserat intryck, men när han mötte hennes blick glömde hon alla reservationer och tog mark där igen mitt framför honom.

– Hej, Helen. Vilket rövargäng! Han skrattade till. Välkomna förresten! Men har ni inte gjort en liten tavla?

– Att du inte ska firas förrän på lördag, menar du?

– Men vi vill ju fira dig i dagarna sju, förstår du väl! avbröt Lisa. Eller fyra blir det bestämt! Kul va?

– Vi tänkte hjälpa dig att städa också, fyllde Helen i. Det borde han välkomna. Här såg ut att behöva röjas rejält.

Som om de vore besjälade av samma tanke svarade han: En riktig röjarskiva menar du?

– Det kan du ge dig på, sa Lasse som först nu blandade sig i samtalet.

Tjänare förresten! Det kan väl vara skönt med en karl till bland alla fruntimren!

– Tack du, sa Björn lakoniskt.

– Jamen du är ju knodden med dubbla lojaliteter!

Först nu verkade Peter bli medveten om sonen. Han tog några långa kliv fram och gav honom en sådan där manlig kram där man bankar varandra på ryggen.

– Vi får hjälpas åt att hålla ställningarna, eller hur?

Så vände han sig mot Helen igen.

– Var är de andra busarna?

– De är hos Kerstin, du vet Simons förra dagmamma, Kerstin Öhman.

– Jaså. Varför det?

– Vi tänkte, om vi skulle städa …

– Hon skulle nedåt landet till helgen, var det inte så? räddade Lisa. Det var väl därför det passade så bra. Du skulle hämta upp dem nånstans, eller …?

– Precis. Hon kör till Ronneby på fredag så jag kan hämta dem där på eftermiddagen. Hon ska hälsa på sin syster. Så har du ungarna här till på lördag, ursäktade hon sig. Män är mycket bättre på att skaffa sig utrymme även om barnen är med, försökte hon. Men vi kvinnor har lite svårare att koncentrera oss eller koppla av när vi ska ta hand om barnen samtidigt. Ja, du vet ...

– Det låter väl bra! Smart ordnat! Men hörni ni, nu tar jag och sätter på kaffet!

Helen, framför vars ögon hela rummet tycktes gunga till, damp ner på en av stolarna vid köksbordet.

– Tack Peter, det ska bli jättegott! kvittrade Lisa. Har du möjligen något av ditt ljuvliga, hembakta bröd? Hon lade huvudet på sned när hon sökte hans blick.

Jodå. Det låg i brödburken på bänken som vanligt.

Upptagna som de var av sin utläggning om brödets betydelse tycktes ingen av dem lägga märke till Helens opasslighet, ett tillstånd som genast förbyttes mot en känsla av upprördhet, ja rent av uppror över att behöva legitimera sin närvaro samtidigt som hon slogs mot impulsen att golva den där kraxande skatan som gapade med minst femhundra tänder i näbben.

– Finns det inte nåt vi kan göra? fick hon fram till slut. Sätta i gång en maskin med dukar, för de kommer väl att gå åt? Eller om det är nån matta som behöver fräschas upp?

Eller slå någon på käften hade hon så när lagt till.

– Det som behöver tvättas är redan fixat. Men tack i alla fall. Nu ska vi fika så får vi se sen vad vi kan komma fram till.

Blicken Peter gav henne var retsam.

– Björn, Lisa, Lasse, Helen … Gisela … du stannar väl också och fikar?

– Nja … jag vet inte …

– Hon ville prata med dig om nåt, förekom Lisa. Gå in på expeditionen ni och få det undanstökat vetja, så ordnar vi med fikat så länge. Eller hur Helen?

– Visst. Hon ville verka oberörd och sval.

– Man är aldrig ledig, eller vad säger du, Lasse? Det är inte lätt att kombinera med familjeliv eller om man har några andra intressen vid sidan om. Det är jobb jämt faktiskt.

Den svinpälsen klarade inte av att hålla tillbaka sin betydenhet! Han fiskade ständigt efter bekräftelse på sin duglighet. Hur mycket som handlade om hans behov av erkännande, eller ren och skär fåfänga, det visste bara Gud. Hon och Gud, ärligt talat.

– Man har ju familj fast man inte har någon fru till vardags i huset! malde han på.

Hur i helvete skulle hon klara av det här?

– Och din dotter har väl inte hunnit lägga sig till med några rivjärnsfasoner, kontrade Lasse med och höll på att skratta ihjäl sig åt sitt skämt. Han kastade en hastig blick bort mot Helen och var nära att sätta i halsen.

– Somliga straffar Gud med detsamma, sa Helen trött.

Men Lisa reagerade blixtsnabbt.

– Otroligt slagfärdigt, Lasse! Ha! Ha! Men jag säger bara en sak: Om alla pappor höll på som du, Peter, det vet du jag har sagt tidigare, så skulle varenda familj behöva en egen själavårdare! Rätt så utopiskt, va? Men det är väl för teoretiskt och djupsinnigt för att innebörden av det ska nå fram, antar jag. Strunt i det!

Skulle hon nu börja dra upp problem ur deras gamla äktenskap också!

– Lisa! for Helen ut men insåg genast att hon tagit i lite i överkant. Det är som det är med prästeriet, sa hon i mildare ton.

Det var att ödsla krut att komma med invändningar mot prästpatriarkatet och dess väl bevarade fundament inklusive de kvinnliga efterföljarna. Att föra in familjepolitiska hänsyn var dömt att misslyckas. Hade inte Lisa lärt sig det? De hade ju båda fått ta konsekvenserna när de gick bet på prästfruvärvet.

Helen kunde alla diskussioner utantill om de stackars prästernas myckna jobb som ingen kunde förstå och uppskatta. Allra minst frun. Men hon orkade inte med något animerat samtal om det ämnet just nu! Hon undrade hur det såg ut då rollerna var ombytta. Hon hade ingen aning om det, för de kvinnliga präster hon träffat hade varit singlar. Frågan verkade inte skapa något intresse heller i den allmänna debatten.

Hon vände sig mot Peter med ett leende och försökte låta obesvärad.

– Om du går och pratar med Gisela nu så kan vi dricka kaffe i lugn och ro sen. Och inte förebrår vi dig för att du är präst, förstår du väl.

Hon hade med möda grepp om sina känslor: prästerskapets förmätna sätt att ta ställning över sina medmänniskors huvuden föraktade hon av hela sin själ.

Nu var hon orättvis! Nej så fan heller!

Det klerikala kollektivet kunde gott ställföreträda och ta emot de förebråelser hon inte klarade av att rikta direkt mot Peter. De tjänade ju såväl Gud som de människor han skapat till sin avbild. Men hon tvivlade på att de skulle förstå det självförakt som hennes förtvivlan förvandlats till. För det var vad det var. Det riktades inåt, mot henne själv.

– Okej, kom då. Peter före gick ut i hallen.

Gisela log urskuldande mot dem, lät blicken stanna ett ögonblick på Helen och följde honom sedan bort mot expeditionen.

Hon stängde försiktigt dörren efter dem.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post134