Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


4.2 förledelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-14 21:20
Utdrag ur kapitel 4:2, Det vore väl synd

Ännu en kvinnlig kollega hinner med ett besök innan de mer långväga dyker upp.

--------------

En bil körde in på gården. En bildörr smällde igen. Peter tittade upp från högarna med tidningar och räkningar som han höll på att sortera vid köksbordet och såg att väggklockan vid sidan om soffan redan hunnit bli tio över sex. Kvällssolen, som kastade en liten strimma ljus från kammarfönstret in genom den öppna dörren till köket, hade lurat honom att tro att klockan inte var så mycket.

Nåja. Han hade hunnit sopa yttertrappan och plocka rent från skor och kläder i entrén. Gästtoan var i ordning. Dukarna hängde på tork. Köksgardinerna likaså.

En virvlande knackning hördes och in genom hallen kom Gisela, kollegan och kära vännen. Hon stannade till på tröskeln medan en fläkt av frisk luft och Eau de Cologne fortsatte fram till honom.

– Hejsan, du glade.

– Hej du, sa han och reste sig.

– Hej du? Är det allt du har att säga när Florence Nightingale rycker ut med sopskyffel och strykjärn i högsta hugg? Bättre upp! Hon gick fram och slog armarna om honom. Du ser ut som om du hade skitit och trampat i det minst sagt! Är det den stora femtioårsfrossan som har satt in?

– Jag ska ge dig för de femtio! Han tryckte henne intill sig så att hon var tvungen att skrika innan han lättade på greppet.

Hur irriterad hon än varit tidigare under dagen blev hon glad så fort hon såg honom. Hans kantiga haka, mustaschen, som hon omilt fick fösa undan med sina läppar, likt en safarijägare i bushen, de höga kindbenen, den breda pannan - och ögonen - de djupt liggande ögonen! Allt hade samma hypnotiska effekt på henne! När hon lät händerna fara över hans rygg, axlarna, och hans hårda överarmar, kände hon sig liten och svag. Hon, Gisela. Hon tyckte om att känna sig liten och svag. Hon tyckte om att känna sig som om hon var drogad och hur det fick hennes armar och ben att domna.

– Jag har lite undermedicin. Vill du ha?

– Mm …

– Vänta, ska du få se. Hon slingrade sig loss. Från sin kasse ute i hallen hämtade hon en flaska Riserva Spumante Bianco Seco, som hon triumferande höll upp framför honom.
– Lite italienskt bubbel, vad sägs? Inget märkvärdigt men ganska gott. Gör gott! Du behöver ta en paus, tror jag. Vi tar med oss ett par glas och kopplar av ett tag!

– Nja, jag vet inte det. Jag har just gått igenom vad jag måste hinna med, och jag får nog vara produktiv om …

– Produktiv? Du brukar väl tycka att man ska vara så flexibel så, när du kommer inramlande mitt i mina griftetalsförberedelser eller vad det nu är jag håller på med! Då gäller minsann inga planer utan då ska jag ordna det med min fantastiska improvisationsförmåga som du säger. Var du nu har fått det ifrån!

– Nog har man väl hört dig officiera! Inget öga torrt då inte! Fast en del tårar framkallas väl av din charm och skönhet!

– Vad säger du ...?

– Men här duger bara hårt arbete. Massor måste vara gjort innan lördag om man inte ska bli en visa i bygden. Ensam pappa och allting. Klarar inte av allt.

– Jag ska ju hjälpa dig har jag sagt. Det ordnar sig.

– Det är lätt att säga, sköt han in.

– Men man är kanske inte lika intressant längre? Som man var förr! Vad är det de brukar säga, bondgubbarna, när de ska göra sig lustiga och karlakarliga? Innan är det värt en hel oxe, men efteråt är det knappt värt ena örat! Är det så?

– Lilla gumman, lugn, lugn. Du kan väl inte tvivla på vad du är värd för mig. Så tokig som jag blir när vi är tillsammans.

– Det var annorlunda förut. Du var annorlunda.

– Vad står du här och babblar om? Skulle vi inte ila och vila vår kropp och själ! ”Nu mår min själ väl”, som han sa, gubben, när han smort kråset på husförhöret!

Och han drog henne med sig, nappade i förbifarten till sig två glas ur hörnskåpet intill hallväggen, och uppför trappan till övervåningen bar det av i rasande fart.

– Du är absolut inte klok, flämtade hon och skrattade. Det är det jag alltid sagt. De har fått en helgalen präst här ute i Fagdala!

Den stora hallen var tom så när som på tv:n och ett par fåtöljer. Men de fortsatte in i hans sovrum, där hon öppnade flaskan med en smäll som sig bör.

– Skål, lille gubben!

– Skål, prästakäring! Nu skulle de allt se oss!

– Bara rundkragarna som fattas! Och glorian på sned som en fransk basker! Hon tömde sitt glas i botten. Drick ur, min prins! Du kan behöva det! Hon tog flaskan och hällde i på nytt så att skummet forsade över kanten. Drick ur, så du hänger med i svängarna! Och hon skrattade så det bubblade och porlade i henne.

Han tog snabbt några klunkar och hon fyllde på och placerade sedan flaskan mellan blommorna i fönstret.

– Blommor och champagne! Och aftonsolen i ett fönster! Sängkammarfönster. En sängkammarfars!

Hon ställde ifrån sig glaset och slängde sig sedan med en studs på den breda dubbelsängen.

Han hann se hur de bruna, slanka benen landade i en svartspetsad triangel innan hon med bakåtkastat huvud och spotsk blick drog ned den åtsmitande kjolen.

– Just en seriös typ! Han kunde inte undgå att smittas av hennes uppsluppenhet.

Hon sträckte upp händerna mot honom.
– Var inte som en blyg typ på ett cocktailparty! Ni synes mig bekant, min herre! Har vi inte setts förut? På någon förrättning kanske?

Han brast i skratt, tömde glaset i ett svep och satte sig på sängkanten hos henne. – Din trollpacka, sa han då hon drog honom intill sig. Är det så här du utövar själavård? Inte undra på att du är så populär!

– Du är inte så dålig själv du, mumlade hon mot hans hals. Tror du inte att jag märker hur du spelar ut din sex appeal mot alla? Blivande brudar, nyblivna mödrar, konfirmanderna … tanterna … alla är lika tokiga i prästen sin!

– Fy, Gisela. Tyst med dig.

– Varför ska jag vara tyst? Hon reste sig häftigt på ena armbågen. Och så den där draken på expeditionen som vakar svartsjukt över dig! Som droppar ättiksyra i luren när jag ringer! Tror du inte jag märker, va!

– Vad säger du? Du är verkligen hemsk och tokig! Han kittlade henne hårdhänt. Vad ska jag göra med dig?

– Ja, säg det. Hon skrattade lågmält och spinnande och sjönk ner mot sängen igen. Jag har inte den blekaste aning …

Hennes ögon var som två mörka, sugande virvlar i en vit, orörlig sjö. Han fick en känsla av svindel och tyckte hela jorden höjde sig och mötte honom för att dra honom med sig i djupet. För en sekund flimrande den förbi, lockelsen från det där starka och självständiga som hon utstrålat från början. Men senare hade han förstått att skillnaden inte var så stor.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post133