Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


4.1 förledelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-13 20:58
Utdrag ur kapitel 4.1, Det vore väl synd

Komminister Peter Svensson i tankar, ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.

-------

Han satt och tänkte på sin födelsedag. Femtio, det var en hel del. Men han kände sig inte förändrad som person och inte heller i förhållande till andra.

Alltsammans skedde kanske samtidigt och i samma takt. Jämsides. Vad skulle man då jämföra med?

Hans fysiska styrka hade snarare tilltagit och musklerna hårdnat. Björn skulle inte ha en chans mot farsgubben än på ett tag om de fick för sig att mäta krafterna. Fortfarande kunde han grabba tag i honom med ena handen och lyfta honom rätt upp så att han bara hängde och dinglade. Han hade hört talas om söner som satte sina fäder på plats men det hade inte hänt ännu. Han småskrattade lite vid tanken.

När det gällde det motsatta könet var det sämre ställt. Han hade alltid berörts av kvinnor, påverkats så starkt vid mötet med en skön kvinna. Även de där korta mötena då man kanske inte ens stannade upp och hälsade, kände till varandras namn eller någonsin sågs igen, kunde lämna djupa intryck och leva kvar i hans tankar. Men när det kom till själva relationen mellan man och kvinna var hans känslor blandade.

Han hade sett så mycket elände och bedrägeri, själv varit delaktig, absolut. Antingen blev man bedragen eller var den som bedrog. Ett lättsamt förhållande med en gift kvinna borde vara idealiskt och innebära minst lidande. Åtminstone för kontrahenterna.

Han mindes en gång i Halmstad för många år sedan, hur han och Ulla, ett blont bombnedslag, hade suttit i baksätet medan Göran, hennes man som körde, och en kompis till honom satt och pratade i framsätet. Hennes hårda och ivriga hand och hennes upphetsning, ännu i dag berördes han vid tanken. Med en känsla av avsmak kunde han erinra sig hennes skenheliga kvitter med makens arm kärleksfullt om sig, då de senare tog avsked utanför huset där han bodde. Det hade fått bli hans praktexempel på otrohet.

Han hade lagt över ansvaret på henne eftersom hon var gift. Men inte var han fri från skuld eller ansvar bara därför att hon var den med de starkaste lojalitetsbanden och det uttalade löftet inför Gud.

Han hade varit förälskad, det var klart. Samtidigt hade han funnit en hemlig njutning i själva trolösheten. Något som hade att göra med att känna sig utvald. Vara den som hon föredrog, den som hon längtade efter och ville ha. Fastän det var olovligt. Förbjuden frukt. Åtminstone vid det tillfället behövde han inte tvivla. En viss skadeglädje fanns också över att kunna ge igen. Genom sitt svek hämnades han på alla som svikit honom.

Föräldrarna var nog det enda lyckliga par han stött på. Så tålig som morsan varit trots att farsan ofta tog sig ett järn eller två i överkant. Men snäll var han, annat kunde ingen säga, och fruktansvärt rolig. Hans historier var kända vida omkring. Fortfarande var han oslagbar i sin dråpliga förmåga att återge vad han själv och andra varit med om. Morsan sov alltid intill honom, låg där med sitt huvud som ett litet krusigt broderi på hans bara, vita bringa. Farsan var stor och bullrig, hon liten och seg. Hon kunde vara bestämd när hon satte den sidan till. Men hon sa bara ifrån en gång. Inget tjat.

Han visste ändå inte mycket om deras relation. Hans bild av lycka var barnets: hans mamma och pappa hade varit snällare och gladare än andras mammor och pappor.

Mor och far var en sak, man och hustru en annan. Det visste han av egen, bitter erfarenhet.

Han passade antagligen inte att vara gift. Ledsamt, men så var det tyvärr. Lika bra att han fann sig i det. Det var inte alla förunnat att vara lycklig.

Svårt med barn också. Det var så mycket som skulle stämma. Förr eller senare skar det sig. Sedan var det kört. En och annan konflikt borde ha kunnat leda till att det blev bättre. Men det var som om allt bara blev värre när det en gång börjat krångla.

Tillfälliga förbindelser förlorade snart sin attraktion. De tålde inte vardagsljuset.

Vanliga mänskliga svagheter verkade inte heller klara det mildaste sken. Om hon var snuvig med den minsta, faktiskt fullkomligt naturliga lilla fukt skymtande i nosen. Kört. Förnimmelsen av dåligt blås på morgonen och han blev kräkfärdig. Bara ett uns av svett eller en plötslig puff av någon mindre angenäm doft kunde försätta honom i panik och få honom att vilja dunsta för gott. En trosa som hamnat snett över rumpan, ett snubbel över något ord som blev löjligt – listan kunde göras hur lång som helst. Det pinsamma fick slagsida och sänkte allt.

Han skämdes och förebrådde sig och ville knappt tillstå det själv, men det var oåterkalleligt kört när någon sådan där liten detalj figurerade – som han aldrig i livet sedan kunde redogöra för eller göra något åt. Sedan växte bara hans olustkänsla. Det hjälpte inte ens att bli full, för han förlorade samtidigt lusten att dricka. Eller så förstärktes hans motvilja ytterligare efter några glas. Inte ens könet bultade och gjorde sig påmint.

När han äntligen fäst sig vid någon dök nästa hinder upp: hans svårighet att ta en konflikt och sedan gå vidare. Han hamnade i underläge även om det inte märktes utanpå. Sedan var och förblev han vingklippt och vacklande långt in i själen.

Egentligen ville han, ville så det gjorde ont, älska någon fullt och helt, hett och innerligt och självklart livet ut.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post132