Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


3. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-12 19:11
Utdrag ur kapitel 3, Det vore väl synd

Prästen och församlingens diakonissa arbetar på pastorsexpeditionen under förmiddagarna. Ett aningslöst lugn råder före anstormningen.
-------

Från klockargården hade diakonissan i Fagdala två kilometer att färdas varje morgon till sitt arbete på pastorsexpeditionen. Hon var diakonissa och ingenting annat. Omodernt, tyckte någon av de nyvigda och kallade sig diakon. Men hennes förebild hade varit diakonissa och så fick det bli och förbli.

Om vädret tillät cyklade hon gärna. Så här i början av juni var det en njutning att låta tramporna vila och bara sitta där i morgonsolen och sakta låta sig föras med nedför den gamla landsvägens svaga sluttning ut mot slätten. Försommarens alla dofter kittlade i näsan. Hon förnam med välbehag sältan från gruset som knastrade medgörligt under hjulen och den puffande sötman från de otaliga hundkexen utmed dikesrenen.

Först rullade hon förbi den lummiga gången till höger in mot kyrkan. Så var det kyrkogården med alla sina olika träd där den friska och samtidigt, beroende på väderleken, tunga barrdoften av pinje och cypress slog igenom. En orkester av småfåglar spelade där inne bland skuggor och grenar. Hon urskilde rödhakens knäppande och tofsmesens puttrande. Hon älskade dem.

Sedan låg den gula prästgården där, just där det sluttande landskapet mötte och mjukt involverade slätten nedanför. Där, mellan de två höga almarna, svängde hon av på infarten som strax bredde ut sig i en stor, grusad gårdsplan.

På vardera sidan om den breda trappan in till bostaden fanns en yvig, blåviolett syren med fyllda klasar. Till höger om trappan låg det stora prästgårdsköket och till vänster den gamla pastorsexpeditionen med egen ingång från gaveln.

På slänten upp mot kyrkan höll ett trettiotal rosenbuskar på att växa sig starka inför sommaren. Rosorna och den låga muren ovanför den lilla stentrappan markerade gränsen mellan kyrkans mark och prästens.

Huset föreföll något gumptungt och brett i förhållande till höjden fastän det var i två våningar med källare och vind. Där det gonade sig i solvärmen påminde det för en sekund om en gulrandig katt, en sådan där fet, kastrerad hanne som lagt sig till ro, lojt med halvslutna ögon, på långt, tryggt håll från världens alla vedermödor.

När hon ställt ifrån sig cykeln stannade hon upp för ett ögonblick och kisade med solen i ögonen bort mot den vita 1600-talskyrkan innan hon vände sig om, öppnade dörren och gick in på pastorsexpeditionen.

De brukade lämna expeditionen med dörren på glänt när de gick och satte på kaffet.

– Dags för pannan? hann den ena av dem först med att fråga.

– Absolut! utbrast genast den andra.

Det var en väsentlig del av kyrkoordningen, kunde han kläcka ur sig om det dröjde för länge. Sedan kunde de sitta och prata i dryga timman och ibland två. Ofta blev de flera som deltog i kaffestunden.

Peter var en gästvänlig själ med sociala förmågor. Han bjöd hellre in sina besökande församlingsbor till en pratstund vid kaffet än slog sig ner med dem vid det tunghäftande skrivbordet. Alltfler hade de med tiden blivit, tjänsteärendena, som smidigt och enkelt avhandlades inne i det trivsamma köket. Fler födslar och dödsfall hade rönt ömsom varma glädjeyttringar, ömsom medkännande tröstens ord vid det generösa kaffebordet än inne på den mer formella pastorsexpeditionen. Ibland glömde folk vilket ärende de haft från början och föll in i världsliga vardagssamtal med sin lättpratade präst.

Den angenäma doften av nybryggt kaffe fick henne att raskt ställa fram deras blommiga kaffemuggar med en sked i hans. Kopparskålen med bitsockret fick hon inte glömma. Några veteskivor skar hon upp och lade på en assiett.

– Ska jag servera? ropade hon in mot expeditionen.

– Ja tack.

Peter kom med smidiga steg genom hallen och in i köket. Endast knarret i golvet förrådde honom.

Som en stor muskulös katt kunde han uppenbara sig ljudlöst bakom henne. Det kändes inte som att han smög på ett medvetet och beräknande sätt för det låg i hans natur att ha fullständig kontroll över sina rörelser. Om han haft för avsikt att överrumpla sprang han på pumpen när det gällde Greta.

Hon var extremt känslig för lukter och kunde redan på avstånd särskilja individer på deras olika dofter.

När det gällde Peter visste hon omedelbart om han var i närheten. Det var inte något speciellt rakvatten, tvålen, och inte heller schampot eller något tvättmedel han använde. Det var något annat. Den friska luften blandad med utsöndringen från hans hud. Och en anstrykning av något odefinierbart och primitivt – djuriskt nästan. Från hästarna självklart, men den var subtilare. Katt. Han luktade som en katt som just kommit in från en hel dag ute i friska luften ... blandad med pinje och cypress. Ibland stod hon länge och drog in hans doft från sina egna kläder när hon öppnade garderoben hemma i sin bostad och bara njöt.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post131