Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


2. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-11 23:04
Utdrag ur kapitel 2, Det vore väl synd

Komminister Peter Svensson fyller femtio och ett stort kalas stundar till helgen.
På väg till Fagdala prästgård är, förutom hans fru Helen, hans ex Lisa med den gemensamme sonen och sin sambo.

-----

Den gamla Toyotan startade på första försöket. Periodvis var den lite lynnig men nu var det inte läge för krångel. När den välsignade luften i däcken var ifylld åkte de flera mil utan ett ord. Lasse körde. Björn hade gett upp bland väskor och påsar i baksätet och somnat ifrån alltihop. Hans ljudliga snarkningar var en själens smekning.

Då Lasse så småningom bröt tystnaden ryckte hon till.

– Ser du fram emot att träffa Peter?

– Det kan bli kul att överraska honom och att samtidigt göra lite nytta. För Björns skull mycket.

Roligare kunde man säkert ha, men det kändes viktigt på ett sätt som hon inte riktigt kunde förklara. Det sista sa hon inte. Hur skulle han förstå när hon inte själv gjorde det.

– Brukar du längta efter honom? Sakna honom?

– Nej för sjutton.

Hon var innerligt tacksam över att ha sluppit ifrån med livhanken och vettet i behåll. Hade man barn ihop krävdes det att man hade en viss kontakt.

Lasse kunde vara en buse men innerst inne var han en liten ensam kille ute i vida världen.

– Vet du hur mycket jag tycker om dig?

Hans röst lät trevande, men hon kände hur hjärtat hoppade över ett slag för att därpå hacka fram ett par dubbelslag. Det sved i ögonen och hon satt med dem slutna ett tag. Så såg hon på honom. Hennes hand tvekade först men så smekte hon honom mjukt över nacken.

– Gör inte så där! Han skrattade till. Du vet väl vad som kan hända om man börjar tafsa på chauffören?

Hon kände sig fortfarande lätt förargad, men när han kvitterade med att le mot henne så där varmt och reservationslöst som bara han kunde, kände hon hur missmodet började ge med sig.

– Du har lärt mig mycket under de här åren, sa hon. Du har fått mig att tycka om sånt som jag inte brydde mig om tidigare.

– Jag har haft tålamod också. Mycket mer än du anar. Otroligt vad du har förändrat dig.

– Möjligt. Fast allt beror inte på dig.

Han hade kommit in i hennes liv då hon just brutit upp från ett förhållande, ganska så knäckt. Hennes inställning hade sakta förändrats, till en del tack vare honom. Hans ifrågasättanden hade tvingat henne att gå djupare, bortom de sårande orden. Annars kanske hon aldrig gripit sig an sitt febrila sökande efter sig själv, var hon själv stod. Tänkt att hon dög som hon var.

– Nej, men det har hänt stora saker med dig. Bara det inte går som det brukar när man har gjort en madam självständig: då lämnar hon en för nåt bättre.

– Det har jag inte tänkt. Bara du slutar betrakta mig som din produkt. Jag skulle ha utvecklats och kommit loss även om vi inte varit tillsammans. Det hade börjat hända saker med mig. Jag var på gång redan innan vi träffades. Men det är klart, på ett område är jag dig evigt tacksam. Där känns hela mitt tidigare liv bortkastat.

– Du får ta igen det nu, bara du inte gör det med andra när man väl lärt upp dig.

– Tyst med dig, din självgoda groda.

En sak hade hon kunnat säga men valde att avstå. Han hade inte ändrat sig ett enda dugg under de här åren. Bara kvantitativt. Något mer jäklig.

– Akta dig. Han log så vinnande mot henne att hon måste le tillbaka. Men så inriktade han sig på körningen och tycktes snart ha glömt henne.

Han lade i en lägre växel för att köra om bilen framför. Ytterligare ett tiotal bilar passerade de. Hon slog på radion som med sitt malande om väder och vind lät dem försjunka i sina egna tankar.

Vättern var mörkblå med små solglitter här och där på vågkammarna. Vättern, mystikens djupa sjö, gravsänkan som aldrig släppte sitt offer. Som en gåva till människorna på vår jord låg Visingsö i spädgrönt skimmer. Färjan mellan fastlandet och ön gick just ut med vattnet skummande om stäven och säkert glada och förväntansfulla människor ombord. Några segelbåtar med vita, spända segel lutade lojt i byarna.

Lasse kom att tänka på förra sommaren då de deltagit i en skolseglats mellan Stockholm och Helsingfors. Åtta vuxna med seglarintresset som förenade fanns ombord. Fyra av dem hade han aldrig träffat tidigare. En av grabbarna blev han genast misstänksam emot.

Han brukade känna det på sig. Han blev omedelbart vaksam mot eventuella utspel gentemot Lisa. Och visst fan kom de även om hon förnekade det. Sista kvällen innan besättningen skildes åt hade hon gråtit och bett de andra om hjälp för att tala honom till rätta. Satans fruntimmer. De klarade inte av att hålla färgen helt enkelt.

Som i dag när han hade försökt ringa henne på jobbet. Vid upprepade tillfällen under förmiddagen. Han hade tänkt prata om avresan.

Men som vanligt gick svararen på. Förklaringar som att hon måste ha varit runt hörnet eller liknande gick han inte på längre. Hur dum som helst var man inte. Men det skulle bli synd om henne om han kom på henne med att dribbla. Han var för bright för att låta sig bedras. Det hade han gjort klart för henne mer än en gång. Däremot hade han inte låtit henne förstå hur rädd han var för att förlora henne.

Hans tjejer hade alltid varit snygga. Utom Ingrid, på Statistiska Centralbyrån. Men hon var ett bra ligg som gillade det själv. Inga dimridåer där inte.

Fast nu kändes det mer som kärlek. Med Lisa var det inte bara svettigt och kladdigt. Det var då, efteråt, det nästan var som skönast, att krypa nära, känna hennes kropp intill sin och somna tillsammans. Ibland hade han till och med tänkt att just det, den där stunden efteråt, måste vara lycka.

I tio år hade de sovit ihop nu.

Bara de fått vara ensamma, utan barn. Björn var tjugotvå men iakttog inga vuxna spelregler precis utan hade divalaterna kvar mot Lisa. Och hon som ingenting sa. Verkade snarare få näring av kisens krav. Vältrade sig i dem. Ibland kunde man faktiskt undra hur de fungerade. Kvinnorna. De gick för långt med daltet.

Det fanns något hos henne som fick en varningssignal att gå igång inom honom. Något som inte stämde utan kändes falskt och opålitligt. Det var svårt att ta på. Hon var helt klart intresserad av sex. Det rådde ingen tvekan om det. Samtidigt föreföll hon så löjligt oerfaren att han kunde misstänka att hon förställde sig.

Hon var full av motsägelser. Trohet framhöll hon som viktigt trots att han var så gott som övertygad om att hon bedrog honom. Hennes förklaringar var genomskinliga när hon inte gick att få tag på fast han ringt henne gång på gång. Som idag under förmiddagen. Möten och möten. Men vafan, mobilen kunde hon väl ha på någon jädra gång.

När han ställde henne mot väggen brukade hon stammande urskulda sig med än det ena än det andra. Hon hade varit mer trovärdig om hon brusat upp mot honom. Nej, något slags skuldmedvetet tröstande ägnade hon sig åt i stället.

Han borde ha gjort slut någon av de otaliga gånger han föresatt sig det. Men då fick hon honom att gå på någon av sina otroliga finter.

Och nu skulle han spelas ut mot den där donjuan till präst. Det nästan roade honom att se hur hon skulle få ihop det. Nej, det var allt annat än roligt. En destruktiv lek med känslor var det.















  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post129