Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


1. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-10 14:14
Utdrag ur kapitel 1, Det vore väl synd

Så börjar jag att dela med mig av mitt pågående arbete inför översättningen. Här är Helen, komminister Peter Svenssons fru, på väg från Jönköping till prästgården i Fagdala strax utanför Karlskrona.

-----

Hon kom iväg ändå fastän det var den mest hektiska tiden på året. Maj och juni, då alla grumliga samveten skulle vaskas rena. Det var som det gamla ordspråket: ”När kvällen kommer får den late brått.”

Så var det alltid före semestrarna. Folk blev som tokiga, som om de inte gjort något vettigt under året men nu måste ha allt klart på en gång. Skrivarna pumpade på som i den värsta fabrik och alla sprang runt som galna eller ringde och mejlade stup i kvarten.

Det var faktiskt nödvändigt att få undan så mycket som möjligt. Annars kunde vissa jobb stanna av nästan helt och hållet. Det mesta krävde samråd med kollegerna. Inte riktigt, men projekten kunde bli lagda åt sidan i veckor, om någon nyckelperson var på semester.
Men de hade inte varit glada.
Hon fick ta igen det när hon kom tillbaka. Det handlade bara om fyra dagar. Hon hade kunnat bli sjuk. Man var väl ingen robot heller.

Ibland undrade hon vad hon gjorde av sitt liv. All tid och möda som gick åt till att utreda barns miljö, hälsa och tillsyn. Hon kunde pyssla om sina egna ungar i stället. Men då skulle andra föräldrar fått göra samma val. Stannat hemma. För som det nu var behövdes hennes jäkla utredning.

Kör till! Hon skulle behöva en egen karl!

Peter Svensson, hennes man, hade knappast någonsin varit hennes egen.

Snart femtio fyllda. Otroligt. Åren gick. Åtta år av himmel och helvete.

Då hon kom in i bilden hade han redan hunnit krascha sitt första äktenskap och skaffa sig erfarenhet av en massa andra kvinnor. Som han använde till att få henne på kroken. Vad det nu var för mening med det.

Men en nitälskande, livsbejakande och humoristisk kyrkans förkunnare hade han varit, populär och hårt ansatt av kvinnorna i församlingen. Hon hade tagit hand om honom och sökt hålla obehöriga på avstånd. Särskilt länge hade hon inte lyckats.

Bara ungefär fem år. Och knappt det.

Nu levde de på var sitt håll med ett barn var och tjugo mil mellan sig, Anna med sin pappa fast hon inte var mer än sex och Simon med bara mamma nästan ända sedan han föddes för tre år sedan.

Sorgligt men sant. Det var bara att göra det bästa möjliga av det.


Landskapet kråmade sig i sin försommarprakt och gjorde allt för att beveka och dela med sig av livsglädje och förhoppningar om det som stundade. Hennes bil förflyttade sig stadigt och glatt som en häst mellan stall och bete. Den var fylld av sin återerinrings förväntan och så inställd på målet att den fick fria tyglar på vägen mellan Jönköping och Fagdala. På vägen tillbaka kunde det hända att den försökte konstra. Men det hjälpte inte.

Hon njöt av att äntligen vara på väg, på flykt från och flykt till, på önskningarnas bro mellan sina båda liv – med honom och utan honom. I den här riktningen var det en förhoppningarnas väg. Det var först när hon vände åter som den framstod som smärtornas väg. Min Via Dolorosa, brukade hon tänka men förmådde ändå ta sig samman.

Typiskt att Simon skulle bli snuvig och börja kinka. Och Anna, som Helen lyckats locka till sig på ett extra besök några dagar, satte sig också på tvären. Helen hade ordnat med Kerstin, Simons förra dagmamma, så hon skulle ta hand om barnen de här dagarna.

Hon hade varit nära att ställa in resan. Men Lisa som hon ringt för att avblåsa alltsammans kom med lösningen: mutor. Ungarna hade envisats ett tag men sedan låtit sig övertalas. Skansen senare i sommar. Och de skulle få sova över hos Lisa i Stockholm.

Lisa, ja. Lisa Stenfeldt sedan hon tagit tillbaka flicknamnet. Hon var inte Lisa Svensson längre. Helen ville vara ensam om att vara fru Svensson. Även om också hon väl var en före detta numera.

Vackra Lisa som utövat ett skräckvälde i flera år. Helen hade varit livrädd för att hon skulle ta Peter ifrån henne. Men nu när de delade före detta-skapet och Lisa sedan många år hade en sambo kändes det tryggare. De skulle betrakta varandra som systrar hade Lisa sagt sist, syskonlösa som de var båda två.

Men vem var det som kom med idén om att de skulle ordna en gemensam födelsedagsuppvaktning?

-----
Om du läst ända hit hoppas jag du inte störts alltför mycket av formateringen. Det funkar inte med indrag här utan det blir dubbla radavstånd i stället. Snyggare och mer läsvänligt i boken!









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post128